Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Banbrytande eller Beethoven?

Konstmusiken behöver göra upp med sin besatthet av döda kompositörer, tycker Sofia Nyblom, som besökt BBC:s festival kring Anders Hillborgs banbrytande musik i London.

Det är något perverst över den klassiska musikens besatthet av döda kompositörer. Sigmund Freud skulle ha kallat det för »totemisering«: precis som man i antikens Rom eller i vissa animistiska kulturer än i dag vänder sig till döda förfäder för råd och beskydd så får Beethoven, Bach och Mozart fungera som ett slags försäkring mot andligt (och ekonomiskt) förfall. Den nostalgiska snuttefiltsstrategin blir ännu mer påtaglig i kristider, när obekanta kulturuttryck och individer tenderar att stötas bort från den smittfobiska samhällskroppen av populistiska krafter, under mottot »better safe than sorry«.

Den här sortens fobier gör förstås levande kompositörer rasande. En av dem är svenske Anders Hillborg, som Sakari Oramo, chefsdirigent för BBC:s symfoniorkester och Kungliga Filharmonikerna, rankar bland världens främsta. Precis som många av sina kollegor hörs Hillborg ibland svära över tendensen att ge nyskrivna verk kortast möjliga repetitionstid, medan timmar ägnas åt att försöka smeka nytt liv i de döda klassiker som konserthusen inte vågar flytta från deras »lit de parade«.

Men just nu borde Anders Hillborg vara nöjd, eftersom BBC den 22 februari tillägnade den 65-årige kompositören bakom moderna klassiker som körverket »Mouyayoum« och virtuost groteska »Peacock tales« en mini-festival under rubriken »Total immersion« i The Barbican, Londons brutalistiska kulturhus från 1970-talet. Samtidigt som brittiska mediedebatten präglades av lätt yrsel efter premiärminister Boris Johnsons hot om att skala ner BBC, så visade festivalen vilken mångfald av uttryck och levande röster en institution som public service möjliggör.

Från morgon till kväll vandrade publiken fram och tillbaka genom Barbicans betonglabyrinter, lät Hillborgs spektralharmoniska övertonsserier slå regnbågar i brexit-dimman, och skicka både påfåglar och påhittade »Hillborgfåglar« på kvartstonala äventyrsfärder i expressfart. Anders Hillborgs karriär har utvecklats i tandem med stjärnor som klarinettisten Martin Fröst, som var på plats i London för ännu ett sensationellt framförande av »Peacock tales«, medan Carolin Widmann rev av den rytmiskt vitala Violinkonserten nr. 1 (1991–92) tillsammans med BBC Symphony Orchestra.

Ur det mikrokosmos som Hillborgs minutlånga klarinettstycke »Peacock moment« (1996) vispar fram med typisk frenesi öppnade sig de filmiska orkesterlandskap – framför allt »Eleven gates« (2006)  och nya verket »Through lost landscapes« – där bortdöende fåglar avtecknar sig i sotig relief mot apokalyptiskt svällande klangmassor. Det senare verket en sorgsen kommentar till planetens tillstånd, gestaltad som en glänsande hyllning till världens skönhet, och i likhet med de suckande klangbågarna i nya körverket »The breathing of the world« (här framfört av BBC Singers) resultatet av internationella beställningar från flera konsertarrangörer. Samarbeten som låter musiken färdas och möta en stor, ny publik.   

– Det går inte att vara konstnär i dag utan att förhålla sig till klimatförändringarna, säger Hillborg när jag möter honom.

Han sätter ogärna ord på sin musik, men inser att samtida konstnärer har en helt unik situation i dag att ge estetisk form åt svåra existentiella frågor. Just därför är det så viktigt att samtidens musik och röster får mesta möjliga utrymme, i stället för att trängas undan av rädsla och nostalgi.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera