Blogg

Hakelius: Har Bob Dylan gett oss ett 17 minuter långt avsked?

De yttersta dagarna har gått, den ena efter den andra. Men när Bob Dylan lägger sig i saken är det allvar.

Redan när de hittade på ”Alla ska med”, kröp det i kroppen på mig.

Om man inte vill med, då?

Nu är det kris och då är formuleringarna spetsigare. I statsministerns ord: ”Ingen människa står ensam inför denna kris, men varje person har ett tungt ansvar. Varenda en.”

Visst: liv eller död. Men idén är, om jag förstått rätt, att vi svenskar kan tillåtas att använda vårt omdöme mer än européer i allmänhet, eftersom vi ändå kommer att göra som vi blir tillsagda.

”Folkvett”.

Kryper i kroppen, som sagt.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Framtiden är inte här än

En del har talat om apokalypsen i flera år. Den har blivit något av en medelklassreligion: villa, volvo, världsundergång. Räddningen har varit att sekulariserade svenskar aldrig riktigt kan ta någon religion på allvar. Man lyssnar på predikningarna om undergång, man nickar och upprepar dem. Men man sover om natten.

Covid-19 verkar ha ändrat det. Den har fört in undergången långt in i departementen. Världens finansministrar låter mindre som Assar Lindbeck och mer som Madame de Pompadour: ”Efter oss syndafloden”.

Låt miljarderna rulla, allt tar ändå slut.

Världens justitieministrar tävlar i undantagstillstånd. Nu ska de följa våra telefoner också. Nästa steg är att chippa och vaccinera oss alla, som vilka sällskapshundar som helst.

”Varenda en”.

Kanske har faktiskt medelklassen sömnlösa nätter nu. Kanske längtar den efter en klar och tydlig ordning, så att den kan somna igen.

Och sedan kom ”Murder Most Foul”.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Vad var poängen med Stefan Löfvens tal till nationen?

Det spekuleras. Förstås. Är det ett 17 minuters avsked som den snart 79-årige Bob Dylan givit oss? Han är möjligen inte för gammal för att bli amerikansk president, men han är ändå i riskgruppen. Vad menar han med alla referenser — fler än 70 låtar nämns, citeras eller parafraseras?

Den är sämre än ”Desolation Row”, säger The New Yorker. Den är Dylans svar på Bowies farväl ”Lazarus”, säger många. Den kommer att sysselsätta horder av Dylantolkare, just när de satts i Coronakarantän.

Ni får lyssna själva. Jag vet inte vad ni hör. För egen del är det första gången jag verkligen känner att jag snuddar vid undergången. Det är inte Dylans testamente jag hör, det är gravskriften över Amerika. Därför över oss. Dylan återberättar ett helt liv, men inte sitt eget. Inte en persons liv, utan en hel kulturs. Han är bara oraklet, med lytet att se var han är från en punkt längre fram.

Tack för allt. En sista hälsning. Vila i frid.

Eller så är det bara en överbliven låt. Dylan döstädar. Allt blir som vanligt igen. Och alla ska med på det också.

Läs fler inlägg i Johan Hakelius blogg här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera