Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Ola Magnell

Musiker och textförfattare, dog den 6 februari , 74 år gammal.

Ola Magnell har gått ur tiden. Ut ur den  samtid  som han oupphörligt  skildrade  i sina  sånger  med flödande bildspråk  och  vassa  metaforer.  Nu ekar det ödsligt i pelargången  där  hans  grånade kollegor väntar på sin plats på elefantkyrkogården. Ewert Ljusberg och jag själv är födda samma år som Ola Magnell.   

Ola Magnell har en hängiven  publik som älskar hans sånger. Nu, efter hans död, citerar de flitigt ur dem på  Facebook.  Men riktigt folkkär blev han aldrig. Det var för många ord i hans texter.  Mångtydighet och svart humor  har aldrig passat på Svensktoppen.

Nu haglar superlativerna  i pressen. Så dags, kan man tycka, men det är i själva verket bara den sedvanliga  dramaturgin i media när det gäller många artister.  Formeln lyder: Bortglömd – död – hyllad  … Cornelis råkade ut för samma sak.

la  Magnell hittade redan från början sin egen ton. Man säger ibland att författare skriver samma roman hela tiden. Lite hårdraget kan man säga att Ola  skrev samma sång hela tiden.

Man hör direkt att det är han. Många av hans sånger är   klassiker: »Påtalåten«, »Cliff«, »Rulltrappan«, »Vällingklockan«, »Tomma tunnor«. På 70-talet var han stor, men under det glassiga 80-talet hamnade han i skuggan. Sedan kom han aldrig riktigt tillbaka till rampljuset. Liksom Ulf Lundell och Mikael Wiehe kunde Ola Magnell sin Dylan. Han är nog den som påverkats mest av den amerikanske barden.  Alltifrån nasal röst till gitarrkomp och munspel. Men det hörs mera i de tidiga sångerna. Ola Magnell har gjort  den bästa översättningen av   Dylans »Dont´think twice«.  (»Ta det kallt, det är allt«)

Vissa  författare  har sin topp tidigt. Vanligen har man sin peak senare i  mogen ålder. Det hör till undantagen att man  skriver bättre  när man blir gammal. Ola Magnell var ett sådant undantag, trots skröplig kropp  med  benbrott och hjärtinfarkter. Jag hörde en nyskriven sång  av honom på en visfestival för ett par år sedan. Den var helt enastående.   

Ola älskade att framträda, det var hans liv. Jag kan se honom framför mig när han sitter på scenen  med  ett  illmarigt leende och gitarren i knät. Men han var trött på slutet. Han tvingades turnera, enligt honom själv,  för att han hade så dålig pension. Det är säkert  sant, det gäller många av oss artister.  Mycket har vi  oss själva att skylla eftersom vi  är dåliga på  att samla i ladorna. Ola var väldigt  oekonomisk,  en yrkessjukdom som han delade med  Evert Taube, Cornelis Vreeswijk och Carl Michael Bellman. För att bara nämna några. Ute i landet spelade han ofta i  mindre lokaler. Ändå envisades han med att  plocka  med sig medmusiker och egen ljudtekniker. Ofta  gick det jämt upp. Eller  blev minus.  Kvalitet var viktigare än pengar.

Olas Magnells texter andas underfundig frustration. Det är aldrig enkelspårig samhällskritik.  Han  var för skicklig  sångpoet för att slänga ur sig slagord. I mycket var han som en kvarlevande hippie från 60-talet. Man hör eko från Marcuse och studentrevolternas alienation..

Ola må ha varit bohemisk och flummig men med språket kompromissade han aldrig. När det skulle gå ut ett protest-upprop  bland namnkunniga artister  för att bevara Visskolan i Västervik åtog jag mig att formulera det. Sedan skickades det runt  för underskrift. Men Ola hade upptäckt ett syftningsfel. Jag rättade det, men Ola skrev ändå inte på. Nu hade han hittat vad han ansåg var ett annat språkfel. Det tyckte inte jag, som kände mig tillrättavisad som en skolelev. »Ta det så här eller skit i att underteckna«,  skrev jag argt. Och så fick det bli.

Ibland kunde Ola Magnell låta självupptagen, det är mycket »jag« i hans texter. Men han räddades av sin svarta humor. Han var en känslig person. Oftast vänlig och lågmäld men ibland kom divalaterna fram, då blev han både arg och lättkränkt. En gång skulle vi spela  på samma konsert  på Gotland. Arrangören, min hustru och jag mötte Ola på Visby flygplats.  Han var ursinnig över någon struntsak – jag har glömt vad det var – han skulle ta vändande flyg tillbaka till Stockholm. Arrangören vägrade han att tala med. Jag och min hustru fick prata  honom till rätta. Det tog en bra stund.

Vi hade sporadisk kontakt, snackade i pausen på festivaler. Ibland ringde han och pratade bekymrat om sitt läckande tak på huset i Skåne.  Nu är han borta, jag önskar att vi hade pratat mer. Om alltifrån Nietzsche till  takläggning. Jag tänker ofta på hans formuleringar, man borde ge ut en bok med Ola Magnells  bevingade ord:

…   Jag stod där vid porten till dikten

    Men var aldrig välkommen in

      Och när jag tog rocken och gick
               sa en främling

           »Den där rocken är inte din«.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera