Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Skratten som inte fastnar i halsen

Ironin är inte död, men länge leve den i alla fall.

För en dryg månad sedan publicerades en krönika av Johan Hakelius i Fokus, där han grubblar över ironins död, och att den i dessa allvarsamma tider kan bli vår räddning.

Texten fick även mig att grubbla. Jag kände inte helt igen mig i verklighetsbeskrivningen. För även om »kommissarierna, de skenheliga och de bigotta puritanerna«, som Hakelius uttrycker det, också har hittat till cyberrymden skulle jag vilja påstå att de är underlägsna i antal.

När något blir så pass dystert att ingen vill ta det på allvar längre så finns internets medborgare där och gör narr av det – vad det än kan tänkas vara. På så sätt har internet blivit en flykt från verklighetens dystra allvar. Ironin lever vidare där, med få ideologiska och moraliska hinder.

Tvivlar du? Vill du själv se ett tydligt exempel är det bara att surfa in på Twitter och söka på »corona-chan« eller »good luck corona-chan«. Du kommer då med största sannolikhet att mötas av en antropomorfistisk representation av det ökända viruset som nu reser runt i världen, tillsammans med lyckönskningar att det ska sprida sig så mycket och snabbt som möjligt.

Kanske någon även verkar nedstämd över att viruset kanske inte är så dödligt som de först hoppades.

Denna typ av ironi är återkommande, och väckte även viss uppståndelse när ebola-skräcken var som värst och folk gav henne samma varma välkomnande som coronaviruset. Eller, för all del, när den militära upptrappningen mellan USA och Iran höll på att bubbla över tidigare i år och man började prata om att bli inkallad till tredje världskriget.

Frågan är nu bara var gränsen går, mellan de som skämtar och de som inte gör det, när båda parter skriver samma sak. Om författaren Jonathan Swift levde i dag kanske han verkligen hade tänkt att det var en god idé att äta några barn. Nåväl, det är bara att tugga i sig.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera