Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

En framtid fylld av ull

För tre år sedan slängdes 80 procent av all svensk ull. Nu ska den siffran halveras.

Fåret sitter lutat mot fårklipparens ben och låter sig tålmodigt rakas. Stora sjok av vackert lockig ull faller av i långa drag och blottar i stället en mjuk och slät fårmage. Som att skala en banan. Fast tackan är inte gul utan vackert grå med ett svart huvud och vaket viftande öron. När klipparen är klar trippar hon oberört vidare och ullen samlas ihop i stora säckar och körs till tippen. Samma sorts ull som sedan urminnes tider värmt oss och hållit oss torra. Samma ull som har gjort att vi har haft något mjukt att ligga på. Nu inte mer värt än kaffesump.

Ullens värde har sjunkit stadigt sedan konstfiber, som till exempel polyester, introducerade på 60-talet. Länge fanns det knappt någon efterfrågan på svensk ull och för tre år sedan slängdes 80 procent av all ull som producerades i Sverige.

– Här har vi fokuserat på att allt ska vara billigt och har därför flyttat vår textilindustri utomlands. Vi har sålt vår tradition. Det dåliga självförtroendet hos den svenska bondekåren har gjort att vi inte har vågat konkurrera med den importerade ullen, säger Anna Kristoffersson, bonde och civilingenjör på gården Klinten.

På hennes gård på den skånska landsbygden finns i dag 50 tackor och 130 lamm och en väldigt många andra djur. Fram till för ett par år sedan skänkte hon bort ullen till ett isoleringsföretag i England för att den inte skulle förspillas. Det gjorde att hon gick back ekonomiskt då det kostar 30–50 kronor bara att klippa ett får. Efter att ullen hade sorterats uppgick kostnaden till 75 kronor per djur. De senaste åren har hon dock sålt ullen till en uppsamlare som i sin tur sålde den vidare till textilindustrin i England, men inte heller det var särskilt ekonomiskt. Nu har hon fått nog av ullens låga värde och bestämt sig för att skicka en del av den till ett svenskt spinneri och i stället sälja ullen som garn.

– Att få tre kilo ull spunnet kostar 1 650 kronor, sen tillkommer 400 kronor i uppstartskostnad och fraktkostnad. Tre kilo ull blir 1,9 kilo garn och därtill vadd, som är fiber för kort för att spinna. För att få ekonomi i det bör garnet säljas för 200–300 kronor per hekto.

När hon knuffar upp den tunga porten till den ljusa och luftiga ladan stirrar 140 ögon nyfiket på Anna Kristoffersson. Fårens färgskala rör sig från vitt till grått till svart. Djuren tuggar belåtet på höet medan de iakttar oss.

Enligt Anna Kristoffersson är svensk ull minst lika bra som den importerade, om inte bättre med tanke på att bönderna i Sverige har en överlag god djurhållning.

– Vi har friska djur här. 80 procent av vår ull kommer från besättningar på mellan 1 och 49 djur. Det betyder att man har en bra överblick och kan behandla varje djur som blir sjukt, i stället för hela gruppen. Ju mindre mediciner och medel desto bättre.

Men samtidigt som de små besättningarna är bra för djuren sätter de också käppar i hjulet vad gäller att få ut svensk ull på marknaden. Det finns i dagsläget ingen samlingscentral för ull och om ett företag är intresserat av att göra en provserie krävs ull från minst 200 tackor.

– Framgångsfaktorn är att få ordning på produktionskedjan. Det går inte att sitta med en spinnrock och sälja nystan i en gårdsbutik. Det behövs en modern högteknologisk ullhantering och en fungerande infrastruktur. Det måste finnas samlingscentraler, tvätteri, sortering, klassificering, spinnerier och framför allt köpare. Det kostar att samla ullen så man måste veta att man samlar för någon kund.

För att möjliggöra en svensk satsning behövs någon som är drivande, och det kommer enligt Anna Kristoffersson troligtvis inte att vara någon fårbonde eftersom ullproduktion ännu inte genererar någon vinst. Ett alternativ är enligt henne att fårägare går ihop i en kooperation, men då krävs pengar.

– Det behövs stimulans för att komma i gång, det kan till exempel vara innovationspengar från Jordbruksverket, Vinnova eller EU-pengar. Alternativt en entreprenör som är villig att satsa på långsiktig utveckling. Produktionen måste bli högteknologisk för att vi ska kunna få med de svenska modehusen och textil- och isoleringsindustrin.

Det är inte bara Anna Kristoffersson som har tröttnat på att svensk ull hamnar på tippen. Långsamt verkar fler få upp ögonen för den bortglömda naturresursen och förra året slängdes enligt Svenska Fåravelsförbundet »bara« 70 procent. En av de som vill göra något åt ullsvinnet är Elin Larsson, tidigare hållbarhetschef för Filippa K och i dag programchef för innovationsprogramet Resource. Tillsammans med bland annat Svenska Fåravelsförbundet startade hon 2018 ett projekt som gick ut på att producera en tröja gjord av svensk ull. Plaggen lanserades förra året och sålde slut direkt.

– Ull är ett fantastiskt material och det är hemskt att veta att majoriteten av ullen slängs. Det känns dock hoppfullt att intresset var så enormt.

Trots att de var på hemmaplan var det inte helt enkelt att tillskansa sig ullen. Vanligtvis är det inte varumärkena som kartlägger fibrerna, än mindre kontrollerar hela produktionskedjan från klippning till spinneri, utan olika underleverantörer. Att frångå de normala processerna tog således både tid och resurser. Precis som Anna Kristoffersson anser Elin Larsson således att den största utmaningen är att bygga upp en standardiserad produktionskedja.

– Vi har tappat infrastrukturen och kunskapen som krävs för att klippa, sortera och klassificera ullen. Allt behöver byggas upp igen. Det verkar dock finnas ett intresse från alla parter att lösa problemen.

Efter succén bjöd Filippa K in andra varumärken till ett uppstartsmöte och i dag finns det ett 20-tal märken som är med och kartlägger vilka typer av ull som finns respektive vilka typer av ull som behövs. Målet är att tillsammans med Svenska Fåravelsförbundet få i gång en svensk ullorganisation som fungerar som mäklare och förmedlare av ull. Med en internationell standardisering kan de även locka utländska investerare.

– Utländska spinnerier är väldigt intresserade av ett sådant här projekt. Många inom industrin är medvetna om problematiken med djurhållningen i andra länder och klimatpåverkan, och de tycker att det är viktigt var ullen kommer från. Sverige har ett bra rykte vad gäller djurvälfärd.

Olika svenska modehus har kommit olika långt i arbetet med att använda svensk ull. Medan Filippa K planerar en ny kollektion med den svenska råvaran har H&M-gruppen främst fokus på att använda ull från gårdar som är certifierade enligt Responsible wool standard. Målet är att all ull de använder ska vara hållbart och schyst producerad senast 2022. Endast klädmärket Arket, som ingår i H&M-gruppen, undersöker möjligheterna att använda svensk ull.

– Det finns tyvärr inga svenska certifierade gårdar, men då djurhållningen på svenska gårdar ligger på en relativt hög nivå kommer det förhoppningsvis att ske framöver. Dessutom är grovleken på den svenska ullen – som det ser ut i dag – relativt begränsad vilket även medför begränsningar vad gäller användningen, säger Sara Hampus, pressekreterare på H&M-gruppen.

Hon tycker dock att det är väldigt bra att företag har fått upp ögonen för den svenska ullen.

– Ull är en fantastisk fiber som bör tas till vara och vi hoppas att i framtiden kunna inkludera svensk ull i vår produktion. <

***

  • I Sverige finns 600 000 får. Under andra världskriget hade landet 1,6 miljoner får.
  • 2017 producerade de 1 200 ton ull, varav 80 procent slängdes.
  • Samma år importerade vi 219 ton råull och 1 240 ton kardad ull och garn.
  • I Sverige finns runt 9 000 besättningar, varav majoriteten i Skåne, Västra Götaland och på Gotland.
  • Svensk ull kostar 1–100 kronor kilot beroende på kvalitet.
  • En tacka ger cirka 2 kg ull per år och ett lamm 1 kg.
  • Globalt finns det cirka 1 miljard får som ger 2,1 miljoner ton ull per år.
  • Australien, Kina, Nya Zeeland, Iran, Argentina och Storbritannien är de största producenterna.

***

FAKTA: Situation Norge

I vårt grannland Norge råder helt andra förutsättningar för att ta hand om den inhemska ullen. Med hjälp av statligt stöd tillvaratar det norska industriförbundet och ullkooperativet Norilia en stor del av de 4 000 ton ull som klipps varje år. Landet har byggt upp en fungerande infrastruktur och priset 2018 låg på cirka 60 svenska kr/kg.

Norilia ansvarar för åtta stycken uppsamlingsstationer runt om i landet, där utbildade sorterare går igenom varje parti och sorterar det enligt »Norsk ullstandard«. För att tillgodose personalkompetensen av sorterare finns ett traineeprogram på ett år. Norska fårägare har även möjlighet att få sina får klippta på slakterierna i samband med slakt. Ullen klassas enligt klassificeringssystemet »Norsk ullstandard« som inte baseras på ras utan ullens kvalitet. Tack vare detta kan köpare och säljare enkelt kommunicera med varandra eftersom Norilia står som enda aktör.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera