Blogg

Hakelius: Vi dör som vanligt

SCB:s statistik visar hittills inga högre dödstal än vanligt. Skälet till det är viktigt när coronakrisen utvärderas.

Av de som dött med coronasmitta i kroppen i Stockholm bodde 30 procent på äldreboenden. Det är med andra ord redan rätt klart att mitt i allt tal om uteserveringar och skidsemestrar har stat, region och vårdgivare misslyckats med det som framstår som en, jämförelsevis, enkel uppgift: att hålla smittan från miljöer som redan är avgränsade och organiserade för att effektivt kunna hantera hygien.

Vad det beror på får vi förstås anledning att tala om, tids nog. Det är vad som på modern svenska brukar kallas att ”söka syndabockar”, men i själva verket handlar om att göra raka motsatsen. En utse en syndabock är ju att välja någon helt utan skuld, som tvingas ta på sig andras skuld. Det finns det ingen anledning att ägna sig åt. Att finna en ansvarig, däremot, är viktigt. All verksamhet som gör anspråk på någon som helst trovärdighet måste ha ansvariga. Och finns ansvariga måste de ta ansvar. Utan ansvariga och ansvar kommer nämligen samma fel att ske om och om igen.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Det här är Socialdemokraternas chans

Men det mest intressanta, när väl den här pandemin lagt sig, blir att försöka fastställa hur allvarlig den egentligen var. För vi befinner oss i den bisarra positionen att ingen egentligen verkar veta det. Det talas mycket om det nya coronaviruset som livsfarligt, Imperial colleges katastrofmodeller har blivit världslikare, utan att Imperial colleges tradition av att alltid förutspå det värsta ens diskuterats, vi följer dödstalen, dag för dag, i ett räkneverk av bokstavligen morbid art. Å andra sidan är de flesta uppskattningar av virusets dödlighet långt under vad som först befarades och vad många katastrofmodeller utgått från. Åttio procent av dem som hamnar i intensivvård i Sverige tillfrisknar. Svensk sjukvård har, hittills, inte kollapsat.

Statistiska centralbyrån, SCB, publicerar sedan en dryg vecka tillbaka vad myndigheten betraktar som rådata över döda i Sverige, dag för dag. Fram till slutet av mars fanns inga tecken på att antalet döda var högre i år än ett genomsnittligt år. Om något låg dödstalen under större delen av mars under snittet.

Det här är rådata. Man får minnas att statsepidemiolog Anders Tegnell nästan varje dag i ena andetaget levererar statistik, i det andra talar om att statistiken inte är att lita på. Det kan av någon outgrundlig anledning ta veckor innan dödstalen stämmer, om man ska tro Tegnell. Det är dessutom rådata från en period då samhället varit allt annat än normalt. Kanske kommer en djupare analys att visa att nedstängningen av samhället ledde till färre dödsfall av ”vanligt” slag, men att coronakopplade dödsfall istället ökade. Det är en välkänd första effekt av att stänga ned sjukhus, till exempel vid strejker, att dödstalen sjunker. Kanske är det något som spelar roll, nu när mycket icke-akut vård skjutits på framtiden.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Att se krisen som en möjlighet

Men oavsett allt detta, är det i denna statistik man måste börja när vi i efterhand ska analysera vad som hände. Om coronapandemin inte ledde till märkbart ökad dödlighet finns ett antal frågor att ställa. En förklaring skulle kunna vara att åtgärderna som vidtogs var effektiva. En annan att det räkneverk över döda vi nu ser är missvisande, dels i det att det tillskriver covid-19 dödsfall som skulle skett ändå, dels i det att det dramatiserar något som pågår dagligen under mindre uppmärksammade former. En tredje förklaring skulle kunna vara att den här pandemin utlöste en panikartad rädsla som var överdriven. Det går förstås att tänka sig kombinationer av flera av dessa förklaringar.

Alternativet är att Sverige, med våra personnummer och vår allomfattande byråkrati, inte förmår att registrera våra döda förrän veckor efter faktum. Om så vore det bra att rätta till den saken.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera