Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika / Kultur

Är vi redo att se Kristina Lugns verk som mer än självbekännelser?

Nina van den Brink skriver om maktkritik.

Två äldre kvinnor sitter på en parkbänk. De känner inte varandra. Eller gör de det? Lillemor (Sif Ruud) och Barbro (Birgitta Valberg) möts på en charterort vid Gardasjön i premiäruppsättningen av Kristina Lugns »Idlaflickorna« från 1993. Eller är det vid Vänern i Värmland? Kvinnorna tycks inte helt säkra på vad det är för ett vatten de sitter och ser ut över.

De väntar på en sjöman som ska låta dem ro ut i brudkista.

Och över allting vakar modersgestalten, Maria.

Den laddade mammarollen är, liksom döden, helt central i Kristina Lugns poesi och dramatik. Båda ämnena finns där ständigt närvarande, som ett hot, men också som ett löfte. Drömska, ironiska, drastiska. I »Idlaflickorna« kan väntan på döden växlande uttryckas som att Barbro hängt sin blomstrande dröm och sin brudklänning på »det tungsinta tankestrecket i Sjömannens trädgård« till en tveeggad sanning som att »snart vilar du trygg i den hemska kistan«. Det är en kort pjäs, runt en timme, och valet av titel för tankarna till den förening för koordination och vackra harmoniska rörelsemönster för flickor och blivande husmödrar som pjäsens båda kvinnor varit med i.

Valet av titel är knappast slumpmässigt. Kvinnorna kämpar med bilder av sig själva som husmödrar och mödrar. Livslögner och sanningar tycks gå omlott, drastiska uttalanden av typen »Jag är en bortsprungen mamma på vansinnesfärd«, varvas med att de undrar var dottern är. Ibland framstår de två som samma person, ibland som mor och dotter, ibland som främlingar. Som de Idlaflickor de är bollar de sina fraser mellan sig i ett förvirrande växelspel. När allting blir för känslomässigt jobbigt utbrister någon av dem: Givakt!

Och så börjar de om.

Kristina Lugn uppfattades länge som en självutlämnande bekännelselyriker, där likhetstecken gärna sattes mellan hennes liv och dikt. Inte olikt receptionen av en annan kvinnlig lyriker, Sonja Åkesson. Hos båda används vardagsnära, ofta ironiskt gestaltade, situationer för att behandla eviga teman som döden, sexualiteten och moderskapet.

»Rivalen som skrattade bakom hennes rygg / Älskaren som skrattade / rakt i ansiktet«, skriver Åkesson i »Hemmets jord«.

»jag vet inte varför / men jag har aldrig velat bli älskad / och älskar nästan bara med män / som slår mig«, skriver Lugn i »om jag inte«.

Men utan barnet finns inga mödrar. I »Idlaflickorna« finns möjligheten att barnet vaknar och skakar av skräck om natten när mamman skriker i hennes drömmar. Mer än modern är det barnet som är centralt i Lugns texter. Kristina Lugns författarskap handlar till stor del om att ge röst åt individer som på olika sätt är maktlösa, skriver litteraturvetaren Ann-Helén Andersson i sin doktorsavhandling »Jag är baserad på verkliga personer: Ironi och röstgivande i Kristina Lugns författarskap«.

Barnet, den hjälplösa och självförnekande kvinnan, alla de vilsna karaktärer som befolkar Lugns verk – snarare än uttryck för den depressiva personlighet som Lugn länge fick gestalta i offentligheten, så visar de sig vara osäkrade positioner för att klä av makten.

»Idlaflickorna« visas på SVT Öppet arkiv.

Läs fler krönikor av Nina van den Brink här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera