Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur / Spanat

Coronaselfies – narcissism eller ett kreativt uttryck i isoleringen?

I en tid av isolering vänder fotograferna kameran inåt, mot sig själva.

Få uttryckssätt inom kulturen är så envist fokuserade på det som händer på utsidan som fotografin. Att vända kameran från sig själv har för fotojournalisten varit ett utlopp för nyfikenhet. Att med objektivet beskära ett händelseförlopp och på blott en 125-dels sekund komponera en berättelse om verkligheten.

De fotografer som vänt blicken inåt har ofta avfärdats som självcentrerade och ointresserade för omvärlden. Selfiens inträde har gjort att självporträttet rent av setts som något för småtjejer på Instagram, med undantag för några upplyfta självporträttörer, som den svenska fotokonstnären Arvida Byström.

Men så gjorde världen halt. Och en stor del av den där omvärlden som fotografin i snart två sekel gjort till sin att avbilda försvann. Utan spår av mänsklig närvaro känns till och med de tomma ytorna besvärande öde. Och där den mänskliga verkligheten fortfarande utspelar sig, på IVA-avdelningar och i de sörjandes närhet, har få beviljats tillträde.

I dag är det inte längre det myllrande folkhavet längs New Yorks femte aveny som präglar fotografen Joel Meyerowitz bilder. Han som sedan 60-talet varit en av gatufotografins verkliga giganter: en kvinna i pärlhalsband här, ett par klädda i identiska i trenchcoats – promenerande genom röken från stadens gatubrunnar – där. Joel Meyerowitz har fångat verkligheten i en enda stor röra, men tillåtit åskådaren att förälska sig i detaljerna. Dessa dagar är det en mer stillsam ström av bilder som når följarna på Instagram. Meyerowitz vänder i coronakrisen kameran mot sitt 82-åriga jag, utan att förställa sig, allt för att »se hur länge det går att fota en och samma sak«. Han leker med ljuset, det egna ansiktets fåror och gropar, isoleringen från den omvärld han annars porträtterar.

Den tidigare krigsfotografen Christopher Anderson vänder även han blicken inåt. Anderson, som visserligen tidigare begått fotografiska stordåd genom att plåta sin familj (som i fotoboken »Son«), uppdaterar dagligen sina sociala medier med bilder av de sina. Inte sällan i mättat släpljus framför familjens franska balkong i Paris. I bilderna av barnen, när de från sin isolering törstigt solar sig i våren på utsidan, anas ofta fotografen själv. Tillsammans tar sig familjen genom tiden i karantän, inte sällan med humor och lekfullt poserande.

Fotografen Julia Keil har från sin ensamhet valt att göra en serie självporträtt på temat kända målningar och filmer. I en intervju med BBC beskriver hon sitt liv i isolering som en dröm där hon är »fångad mellan det verkliga och det surrealistiska«. Hon fortsätter med att berätta hur hon inte längre godtar ursäkter för att inte släppa fram kreativiteten i dessa inlåsta tider:

»Varje dag har jag bestämt mig för ett porträtt och att jag ska fördjupa mig i den världen.«

Hittills har hon avbildat sig själv som Vermeers »Flicka med pärlörhänge«, Uma Thurman i »Pulp fiction« och flera andra personer ur kulturhistorien.

Från en värld i isolering hörs ofta en längtan efter att återgå till livet som det var. För egen del saknar jag visserligen Christopher Andersons och Joel Meyerowitz bilder från i går, men kan inte låta bli att tycka att det blir spännande att se vad tiden med kameran riktad inåt innebär för deras bildspråk i morgon.

Som Meyerowitz själv lär ha sagt: »Fotografi är en hoppfullhetens konstform, en som säger ›ja‹ och är vaken för världen.« 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera