Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Hakelius: Liberalerna börjar allt mer likna en sekt med interna strider

Vad vill kampanjen mot Sabuni? Inget mer än att ge igen, verkar det som.

Det finns en gåta. Den är liberal, som så ofta.

Vad tänker sig de som nu satt in stöten mot Nyamko Sabuni, från Dagens Nyheters ledarredaktion och nedåt, att de ska få istället? Erik Ullenhag har just utsetts till ambassadör i Israel, rimligen ett drömuppdrag för en liberal av hans slag. Även om det inte vore så, skulle det krävas en formidabel social okänslighet för att pröva att krönas till ledare igen, så snart efter en förlust.

Så, vem?

Misstanken smyger sig på att svaret är ”ingen”. Att det inte finns någon plan för vad de här salvorna ska resultera i, förutom att Sabuni ska få det hon förtjänar. ”Publish and be damned”, men på ett betydligt mer självdestruktivt sätt än det Hertigen av Wellington menade.

Liberalerna gick dåligt i valet 2018. De halkade ned under spärren, när de bestämde sig för att stödja en Socialdemokratisk regering. De var, mycket hastigt, tillbaka på valresultatet i ett par månader efter Sabunis tillträde. Därefter stack de som hade kommit tillbaka igen. De tog med sig några fler. Det berodde rimligen på att ingenting hände.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Frågan om vem som ska leda L är inte avgjord

Det krävs ingen avancerad logisk förmåga för att förklara det som skett. Om man slutat rösta på Liberalerna för att de håller en socialdemokratisk regering under armarna, går man inte tillbaka för att Liberalaerna fortsätter att göra det. Även om partiet fått en ledare som påstås egentligen vilja något annat.

Inget säger att Liberalerna skulle lätta till en betryggande nivå ovanför spärren, om Sabuni gjorde slag i saken och övergav januariöverenskommelsen. Hon skulle få en massiv kampanj emot sig, med Dagens Nyheter i spetsen. Å andra sidan har hon redan den kampanjen emot sig, sedan någon vecka intensivt och öppet, och den enda gången Liberalerna visat någon ryckning uppåt sedan valet var när hon just tillträtt och gav de liberaler som tyckte partiet valt fel väg i regeringsfrågan hopp.

Men en annan väg verkar allt mer sannolik.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Miljöpartiet överskattar Alice Bah Kuhnkes popularitet

Det vore ingen katastrof om Liberalerna tynade bort. Kanske tvärtom: det skulle kunna liva upp och bredda andra partier, om tidigare liberaler fann nya, mer dynamiska sammanhang att verka i. Det som alltid varit ett av Liberalernas grundproblem — den självgoda övertygelsen om att det är vetenskapligt bevisat att liberalerna sitter på både sanning och rätt — skulle bli mindre av ett problem om folkpartister, låt oss använda en mer precis beteckning, tvingades samsas i samma parti med människor från annat håll. Det som alltid varit Liberalernas styrkor — försvar för frihet, tron på en social marknadsekonomi, rationell argumentation, folkrörelseådran med frisinnet i minne — skulle kunna göra större nytta än det gjort inom vad som allt mer börjat likna en sekt, upptagen med interna strider.

Alternativet till det är att någon av falangerna inom Liberalerna tar sig samman, formulerar en plan och börjar agera för att förverkliga den, väl medvetna om att det innebär en risk att partiet faller samman. Men Nyamko Sabuni har inte klarat av att göra det hittills. Och hennes kritiker verkar nöjda med att försöka förgöra henne. Då är det kanske lika bra att lägga ned.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera