En gömd skatt på museet

För ett kvarts sekel sedan reste jag till Paris för att se en retrospektiv med Constantin Brancusi, 1900-talets kanske viktigaste skulptör. För sista gången skulle så många viktiga verk visas ihop, eftersom flera var för sköra för att flyttas igen. Utställningen var precis så bra som jag hade väntat mig, men resans överraskning blev oväntat en retrospektiv med Louise Bourgeois några kvarter bort. Trots att Louise Bourgeois varit aktiv i ett halvt sekel och ställt ut med Pablo Picasso, var hon ännu relativt okänd. Jag knockades av en storslagen utställning. På samma gång vacker och brutal, stark och skör, aggressivt skrämmande men upplyftande berättade den om ensamhet, mammans tidiga död, övergrepp från en känslokall far, sexualitet, moderskap och trauma.

– Louise Bourgeois är en av 1900-talets viktigare konstnärer, men hon fick inte sitt genombrott förrän hon var 71 år. Mycket beroende på att hon var kvinna, säger Bo Nilsson, chef för Artipelag, som på internationella kvinnodagen öppnade en utställning med 350 verk av 50 svenska kvinnliga konstnärer från det senaste dryga seklet. Många är kända, men en del är bortglömda eller tidigare marginaliserade.

– När ett norskt konstmuseum bad mig om förslag på inköp av svensk konst till en nordisk konstsamling, påmindes jag om den manliga övervikten i konstlitteraturen. Förhållandet var 95 procent män och 5 procent kvinnor, oavsett om boken hade en manlig eller kvinnlig författare. Då fick jag idén att göra en utställning som belyser denna obalans, säger han.

Efter utställningen »An International survey of recent paintings and sculpture« 1985 på Museum of modern art i New York, där inte fler än 17 av 169 konstnärer var kvinnor, bildades den kvinnliga aktionsgruppen The Guerilla girls. Gruppen bestod av nära 100 kvinnor som tog namn av döda kvinnliga konstnärer. Iklädda apmasker gjorde de 1989 en »weenie count« (snoppräkning) på Metropolitan Museum i New York. Hela 85 procent av nakenstudierna på museet föreställde kvinnor, men bara 5 procent av all utställd konst var utförd av kvinnor. Frågan de ställde var: »Måste man vara naken om man är kvinna och vill komma in på Metropolitan Museum?«

Det ser inte mycket bättre ut i  dag. Endast 14 procent av nu levande konstnärer på gallerier i Europa och USA är kvinnor, enligt en studie från Artnet Analytics och universitetet i nederländska Maastricht. En annan studie från 2019 visade samma andel kvinnliga konstnärer i samlingarna från 26 ledande amerikanska museer. Vad gäller inköp till samlingarna var det ännu värre, med 11 procent kvinnor.

Men något som tycks ha hänt är att den kvinnliga minoriteten som lyckats ta sig in på konstmuseer och gallerier har fått allt större framgångar.

En av de största globala succéerna senaste åren är en utställning med Hilma af Klint, först visad på Moderna Museet 2013. Hennes verk som enligt hennes önskan inte fick visas förrän 20 år efter hennes död skriver nu om konsthistorien, enligt Moderna Museet. af Klint räknas i dag av många till världens första abstrakta målare, tidsmässigt före banbrytande konstnärer som Vasilij Kandinskij, Piet Mondrian, Kazimir Malevitj, och Frantisek Kupka. Hennes 193 målningar i arbetet »Målningarna till Templet«, på uppdrag av »andarna«, upptog all hennes tid mellan 1906 och 1915, och föregick de första nonfigurativa verken av andra samtida konstnärer i Europa med flera år.

På Guggenheim i New York 2018–2019 blev af Klint-utställningen den mest sedda i museets historia och ökade medlemsantalet med 34 procent. »Målningarna till Templet« visades på Liljevalchs 1999–2000, då Bo Nilsson var chef där.

– Innan det gjorde Lars Nittve och jag, ihop med Viviann Endicott-Barnett, intendent på  Guggenheim, tre parallella utställningar på Moderna Museet 1988–1989: Vasilij Kandinskijs akvareller från det halvår han bodde i Sverige, den svenska modernismens genombrott och Hilma af Klint. Utställningen med henne fick minst uppmärksamhet, berättar Bo Nilsson, och påminner också om den första utställning 1986 på Los Angeles county museum där Hilma af Klint visades ihop med Francis Picabia, Frantisek Kupka och Vasilij Kandinsky.

– Tiden var inte mogen för det stora internationella genombrott hon nu fått. Nu nämner Moderna Museet inte dessa utställningar, trots att en var hos dem, för man vill presentera henne som nyupptäckt. Konsthistorien skrivs om nu, i större omfattning än tidigare. Det kan vara bra, men man måste fråga sig varför det sker, säger Bo Nilsson.

I slutet av 1980-talet öppnade Smithsonian världens första stora museum för kvinnlig konst, The national museum of women in the arts, i Washington. Fler än 5 000 verk ingår i samlingarna och Över 200 utställningar har visats sedan dess. Det senaste åren har museet drivit »New York avenu sculpture project« där kvinnliga skulptörer, som Niki de Saint Phalle, visats i hjärtat av världens viktigaste konststad.  Smithsonian american art museum visade i år världens första stora museiutställning med konst av kvinnor ur ursprungsbefolkningen.

Museidirektören Francis Morris såg till att hälften av utrymmet i den nya utbyggnaden till Tate Modern i London, invigd 2016, uppläts till kvinnor. Liknande omhängning skedde på Museum of modern art i New York när en utbyggnad invigdes i juni 2017.

Och om inte coronaviruset hade härjat så skulle The National Gallery i London i år ha haft den första kvinnliga soloutställningen någonsin på museet, med Artemisia Gentileschi (1593–1653), en av många stora kvinnliga målare från seklerna före 1900-talet som hos allmänheten har fallit i glömska, för att manliga museidirektörer inte ansett dem viktiga.

Varför händer det nu? Att fler kvinnor sitter som chefer eller i styrelser på museer och tunga institutioner verkar spela in. De tre amerikanska museer som köpt in procentuellt flest verk av kvinnliga konstnärer, runt 30 procent, har alla kvinnliga chefer.

Ett intressant initiativ är The Baltimore museum of art, som i slutet av förra året lovade att 2020 visa 20 utställningar med kvinnlig konst och att museets inköpsbudget på 20 miljoner kronor bara skulle gå till kvinnlig konst. Flera kvinnor på ledande poster på museet hade protesterat mot att samlingen till endast fyra procent innehåller konst av kvinnor.

Som en följd ökar kvinnlig konst mer i pris än manlig dito på auktion, när inte bara museer utan även tunga privatsamlare skyndar för att täppa till hål i samlingarna, innan det är för sent. Ursula Hauser på Hauser and Wirth, ett av världens ledande gallerier, ger ut tidskriften Ursula med inriktning på kvinnlig konst. Hon har också startat ett eget museum och en kommersiell stiftelse för att lyfta fram kvinnliga konstnärskap som inte tidigare ansetts kommersiellt viktiga.

– Hause and Wirth har gjort något genialt. De har hjälpt efterlevande att dokumentera samtliga verk, publicerat monografier och sett till att efterlämnad konst inte bara går till auktioner slumpvis. Det skapar högre priser på kvinnliga konstnärskap än förr, säger Bo Nilsson.

Medier och mässor hänger på, och med det följer publiken. Två av förra årets mest besökta utställningar i London var Anni Albers på Tate Modern och Frida Kahlo på The Victoria and Albert museum. Bland årets på förhand mest uppmärksammade utställningar finns Dora Maar och Dorothea Tanning på Tate Modern och Lee Krasner på The Barbican. Flera av dessa har det gemensamt att de var fruar eller flickvänner till kända manliga konstnärer som Pablo Picasso, Jackson Pollock och Diego Rivera. I det sistnämnda fallet anses Frida Kahlo i dag som den viktigare av de två, även om hon precis som Sigrid Hjertén, som var gift med Isaac Grunewald, ofta hånades av dåtidens kritiker.

– Sigrid Hjertén, trots att hon var Henri Matisses favoritelev, stod i hela sitt liv i skuggan av maken. Ännu på 1980-talet var han den dyrare av de två. I dag är Sigrid Hjertén tvärtom mer uppmärksammad och säljs för högre priser, säger Andreas Rydén, chefsspecialist konst och vice vd på Bukowskis.

En annan svensk konstnär som uppmärksammats på senare år är Barbro Östlihn. Hon var gift med Öyvind Fahlström och målade hans dukar efter skisser han gjort. Sina egna verk från 1960-talets New York, tvingades hon måla på nätterna. Tre av dessa finns att se på Artipelag.

Om inte coronaviruset ställer till det även för det danska konstmuseet Louisiana så heter årets stora sommarutställning, 18 juni-27 september, »Fantastic women – surreal words. From Meret Oppenheim to Frida Kahlo«. En utställning som hyllar kvinnliga surrealister, med svenska Greta Knutsson som en av de 30 konstnärerna.