Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Pippi 75 år: Nu är det Annikas tidevarv

Pippi fyller 75 år. Men vår tid passar bäst för den duktiga grannflickan.

Mamma har berättat om den första Pippi-boken, den hon fick när hon var åtta och låg hemma i påssjuka. Boken om Pippi Långstrump! Som hon älskade den! Inte bara var Pippi rödhårig som hon. Hon var ett nytt sorts barn i barnlitteraturen. Fri, kompetent och jag-stark gjorde hon rent hus med vuxenvärldens normer på ett sätt som var oemotståndligt för ett 40-talsbarn med hjärtat fyllt av hemligt trots. Knappt trettio år senare placeras samma bok i mina händer. Jag anstränger mig för att känna frihetskicken som de vuxna pratar om, men ingenting särskilt händer. Det enda jag kan tänka på är det konstiga med att Pippi bor ensam i den där gamla kåken.

Hur är det i huset på nätterna? I mina värsta fantasier är Villa Villekulla en plats där luften är kall och rå som i mormors källare. Tanken på Pippi klarvaken i sängen, utelämnad till nattens ljud skrämde mig på ett sätt som inga roliga upptåg i världen kunde lindra. Att Pippi var överjordiskt stark hjälpte inte ett dyft. Tvärtom var styrkan en omständighet som gjorde henne än mer svårförstådd. Var Pippi verkligen ett barn, kunde jag i hemlighet undra, eller mer en sorts varelse?

Under årens lopp har vi tvistat en del om Pippi, mamma och jag, och jag har tänkt att världens starkaste flicka måste uppfinnas på nytt av varje generation. För 30- och 40-­talister var hon upprorsmakaren, en som stod på barnens sida gentemot de auktoritära uppfostrarna som kallade Pippi för samhällsfara. När jag kom i kontakt med Pippi på 70-talet var tiden en helt annan. Doktor Spock var på modet. Det pratades ständigt om fri uppfostran och barns behov. Nu var Pippi inte längre den som agerade ut våra hemliga drömmar, snarare en front­figur i barnkulturen. Inte bara barnens utan allas vän.

I år fyller Pippi 75 år. Vilken roll kan hon tänkas spela i dag? Den 8-­åring som 2020 läser Pippi gör det i en tid som fäster stora förhoppningar vid den starka flickan. Tre år efter att metoo-rörelsen började pekade ut det våld som genomsyrar kvinnors liv och skakade om samhället långt upp i makthierarkierna tar den starka flickan sin plats i det offentliga rummet på ett sätt som hon förut aldrig gjort. Hon finns i tv, på Instagram, i storsäljande böcker som den omåttligt populära »Godnattsagor för rebelltjejer«. Hon springer och slåss »like a girl« i reklamfilmer om mensskydd. Nästan dagligen dyker hon upp i mitt Facebookflöde i virala videor, dansande en rakryggad flamenco eller som 5-årig mästare i kampsport, och möts av en skur av hjärtan och delningar.

Ingen av dessa flickor bär korviga strumpor och skev frisyr. Bilden av den starka flickan har förändrats. När »Fearless girl« dyker upp som staty i New Yorks finanskvarter sammanfattar hon allt som den nya starka flickan står för. Hon står bredbent, rak i ryggen och möter svårigheter med kompetens och fokus. Ingen tid att dansa runt på köksgolvet med skurborstar på fötterna. Frågan är: Kommer den som växer upp omgiven av dessa coola flickor att erfara samma frihetskänslor som mamma gjorde när hon i mitten av 40-talet läste sin första Pippibok? Kommer de att gå med ovanligt rak rygg genom livet, veta sitt värde och känna igen en härskarteknik när de ser den? Jag skulle önska att det var så, men jag är alls inte säker. Kanske är det ett annat perspektiv på historien som behövs.

Pippi är Pippi och sig själv nog. Vad jag funderar på är vårt behov av henne, vilka föreställningar vi häftat vid henne i olika tider. I möte med Pippis sentida systrar som dansar, springer, slåss och tar plats har jag ofta känt mig glad. Det är en stark reaktion och den kommer som ett svar på alla bilder jag sett som uttrycker motsatsen. Samtidigt finns goda skäl att förhålla sig lite misstänksam till många nutida historier som säger sig skildra de starka.

Den amerikanska författaren och feministen Roxane Gay har pekat på problemet med den starka kvinnans historia. Under titeln »Vad vi hungrar efter« – en text som finns att läsa i essäsamlingen »Bad feminist« –  menar hon att berättelser som håller fram kvinnors styrka alltför ofta förtiger frågan om styrkans pris. Ofta hoppar de också över skildringen av hur kvinnorna kommer i kontakt med styrkan och plockar fram den när den som bäst behövs. Den sortens historier, tänker jag, har sitt värde som besvärjelser mot en gammal ordning, de kan peppa och stärka – men hur långt räcker det? För en djupgående förändring krävs ett perspektivfokus.

För egen del tror jag vi hoppas för mycket på den starka flickan. Vi borde ägna oss mer åt hon som står bredvid, hennes skugga till syster. Den anpassliga.

Till Pippi kommer friheten lätt. Hon är helt immun mot vuxenvärldens normer. Sorgfriheten är hennes element och det pris hon har betalat för den är inte en del av historien. Värre är det för Annika. Den välanpassade vännen har internaliserat vuxenvärldens normer på ett sätt som gör att hon svårligen kan skilja dess röst från den egna. Uppfostrare och auktoriteter talar genom hennes mun.

  Om Annika hade levt mitt ibland oss, vem hade hon varit? Kanske en som jobbat extra på en underjordisk Kulturklubb, drömt om de rätta kretsarna och inte ifrågasatt den som påstod att en åtråvärd framtid kunde köpas i utbyte mot sex. Eller – en som står bredvid och betraktar andras utsatthet utan att klara av att ingripa. Den som ser men inte ser. Den som vet men inte vet. Finns det någon vars historia är mer angelägen att berätta nu?

Jag vill påstå att det är Annikas tid. Efter 75 år är det dags att flytta blicken från den  numera så lättälskade Pippi till hon vars inre ­konflikt är så igenkännbar för den som lever och verkar i den här brytningstiden. Vad är anpasslighet? Fråga världens alla Annikor. De vet allt om tillståndet som sitter som ett klister i tystnadskulturerna.

Jag söker Annikas systrar i litteraturen. Till en början är det svårt att hitta bra exempel. Sedan minns jag den försynta prästdottern Anna Grå, hon som kallar sig Josefin, i Maria Gripes böcker. Hon borde väl ha sin givna plats i kretsen? Hack i häl kommer Vera Backman – förste kanslist, huvudregistrator –  i Elsie Johanssons roman »Kvinnan som mötte en hund«. Därutöver finns förstås Maj, i Kristina Sandbergs romantrilogi om hemmafrulivet, och den märkvärdiga flick-kvinnan som medvetet placerar sig längst ner i barnhemmets hierarkier i Jenny Erpenbecks »Historien om det gamla barnet«. Dygdemönster, stereotypa våp och förklenande karikatyrer finns en hel del förstås, men det är inte dem jag vill läsa om. Jag vill läsa om anpassligheten som en genomlevd erfarenhet.

Jag tänker på mammas Pippi igen. När hon stormade in i barnlitteraturen var hon den som såg och uttryckte vad som svårligen kunde uttryckas då. Kan man tänka sig att Annika kan fylla en liknande funktion? Kan hon vara den som ger röst och kropp åt det som ännu inte riktigt kan med ord beröras? Den skamliga anpassligheten. I sådana fall: låt parafraserna, monologerna och de nya läsningarna komma.

Grattis Annika på 75-årsdagen!

***

Ur Pippi: När Pippi sveper med sig Annika

Annikas inträde i litteraturen sker i samband med att Pippi berättar en av sina skrönor om sina resor:

»Jag undrar vad du skulle ha sagt om jag hade gått på händerna som folk gör i Bortre Indien?«

»Nu ljuger du allt«, sa Tommy.

Pippi funderar ett ögonblick.

»Ja, du har rätt. Jag ljuger«, sa hon sorgset.

»Det är fult att ljuga«, sa Annika, som nu äntligen vågade öppna munnen.

Nästa gång Annika talar så är det för att hon skrämts av att Pippi bor ensam:

»Men vem säjer då till dej när du ska gå och lägga dej om kvällarna och sånt där?«, undrade hon.

Annika är ändå fascinerad av Pippi och nästa morgon väcker hon sin bror tidigt:

»Vakna, Tommy«, sa hon och ryckte honom i armen, »Vakna och låt oss gå till den skojiga flickan med dom stora skorna!«

Efter en hel bok av äventyr klär Pippi ut sig och skrämmer både Tommy och Annika.

»Ett spöke!«, skrek Tommy vilt.

Annika var så rädd så hon kunde inte ens skrika. Gestalten kom allt närmare och Tommy och Annika kramade varandra och blundade.

»O, Pippi, jag kunde ha dött av förskräckelse«, sa Annika.

Strax efter hittar Pippi två pistoler och råkar fyra av dem i taket.

»Vill ni ha varsin pistol förresten?« frågade hon.

Tommy blev hänförd, och Annika ville också gärna ha en pistol, bara den inte var laddad.

Ur Astrid Lindgrens »Pippi Långstrump«.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera