Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Hakelius: Den amerikanska mardrömmen

Upploppen efter att en försvarslös George Floyd dödats av amerikanska poliser speglar ett 160-årigt misslyckande.

Det är tröstlöst.

Det fanns de som trodde att USA hade förändrats för alltid när Barack Obama blev president. En svart person hade nått så högt det går att komma i världens, ännu, främsta supermakt.

Men många, även bland de som grät i något slags förlösning, förstod redan från början att det inte är så det går till. Framsteg i frågor av det här slaget, om framsteg sker, är i slarvig mening dialektiska: en förändring åt det ena hållet provocerar fram en förändring åt det andra. De möts, inte sällan våldsamt. I bästa fall kommer något, en aning bättre och mer avancerat, ut på andra sidan.

Valet av Barack Obama innebar inte att ”rasfrågan”, rasismen, i USA lades till handlingarna. Det innebar tvärtom att sentiment, rädslor och ilska som tryckts åt sidan under tidigare presidenter, kom upp till ytan. Frågan om svart och vit blev mer politisk central än den varit sedan Lyndon B Johnsons presidentperiod på 60-talet. Elva år senare är frågan fortfarande där, lika infekterad.

Johan Anderberg skrev här i Fokus för ganska exakt tre år sedan om just detta. Han påpekade att James Garfield, president för 140 år sedan, talade om vikten av ”den slutliga försoningen” mellan svarta och vita. För drygt 100 år sedan påminde president Taft om att svarta ”nu var amerikaner”. Och så har det fortsatt. Decennium efter decennium. Århundrade efter århundrade, nu.

Det är tröstlöst.

Visst har saker ändrats till det bättre. Men djupt i den amerikanska själen finns fortfarande en störning, en defekt, en skada, som aldrig riktigt tycks läka. På många sätt och i många delar av USA lever svarta och vita parallella liv. Den som tvivlar på att det finns de som inte ens förmår att se en människa bakom en annan hudfärg än den egna kan ta del av videon av hur George Floyd dödas.

Det finns ljuspunkter. Sedan 1967, då Högsta domstolen slog fast att förbud mot äktenskap över rasgränserna stred mot konstitutionen, har antalet blandäktenskap ökat stadigt, även mellan vita och svarta. Bland nygifta är nu drygt 10 procent par med en svart och en vit partner, men svart-vita äktenskap är ännu, som helhet, en ovanlighet. Det finns sedan länge en växande, välmående svart medelklass, men på många håll i USA visar undersökningar att sociala kontakter påfallande ofta följer hudfärg, även i grupper med hög utbildning och inkomst.

Man kan intala sig att det här är en process som måste få ta tid, helt enkelt därför det inte finns något snabbalternativ. Generationer av kollektiva minnen, kulturella mönster, fördomar och faktiska erfarenheter stöps inte om i en handvändning. Men det är nästan 160 år sedan president Lincoln utfärdade Emancipationsproklamationen. Vid inget tillfälle sedan dess har USA:s försök att överbrygga klyftan mellan vita och svarta skett utan urladdningar av ursinne, våld och kaos.

Det är tröstlöst.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera