Tack för kaffet?

Blogg

Det handlar, som vanligt, om sossarna

Migrationspolitiken sätter Miljöpartiet på pottan. Men det är inte det centrala i bråket vi nu ser.

Det är, trots allt, inte Miljöpartiets våndor som är intressanta.

Centern har gjort en taktisk reträtt i migrationspolitiken, efter att ha fått reda på att deras sympatisörer fortfarande mestadels är pragmatiker, inte halsstarriga liberala ideologer. Det lämnar Miljöpartiet utan allierad och hävstång i migrationsfrågan, undantaget Vänsterpartiet, som inte spelar någon roll i just detta. Följaktligen har Miljöpartiet återigen hamnat i kläm mellan sina ideal och den verklighet partiet själv skapat genom att limma sig så nära Socialdemokraterna. Att Socialdemokraterna nu förhandlar om migrationen med oppositionen, utan att blanda in Miljöpartiet, är bara en följd av den till stora delar självkonstruerade fällan.

Miljöpartiet har suttit fast förut. Då har partiet backat, gråtit lite offentligt och fortsatt. Kanske är det inte möjligt den här gången. Det sägs finnas ett starkt tryck inom partiet, även om vittnesmål av Per Gahrton inte ska tillmätas för stor betydelse. Han anser av princip att partiet ständigt är på väg åt helvete. Men opinionsstödet är på katastrofal Liberalnivå.

Vi får väl se hur det slutar. Det är möjligt att regeringen spricker och januariöverenskommelsen får sig en rejäl buckla. Men det vi ser just nu är ett förhandlingsspel mellan partier och inom partier. Man ska inte dra för stora växlar på det.

Och det är inte Miljöpartiets självförvållade våndor som är intressanta.

Det partipolitiskt verkligt betydelsefulla i det här är det val Socialdemokraterna måste göra.

På punkt efter punkt går en spricka rakt igenom den här regeringen. Det gäller just de frågor där Socialdemokraterna är i behov av att stärka sitt förtroende, om de inte ska fortsätta att tappa sympatisörer till Sverigedemokraterna. Migrationen är den mest uppenbara, men det finns fler: landsbygden, flyg och andra kommunikationer, försvaret, lag och ordning.

Regeringen, som den ser ut nu, är en nödlösning av det slag Socialdemokraterna slår samman i kraft av sitt grundläggande självförtroende: gå med på vad som helst nu, så fixar vi problemen sedan. Bara vi behåller makten. Men förr eller senare kommer ”sedan”. Nu är vi kanske där.

Det jämförelsevis höga opinionsstödet för Socialdemokraterna just nu lurar inga politiska veteraner. Det är skrivet i vatten. Den långa trenden är en annan och negativ. För att bryta den kan inte Socialdemokraterna böja sig för Miljöpartiet i de här frågorna. Det vore att med berått mod binda en kvarnsten runt halsen och hoppa i ån. Inte ens för att rädda regeringen i sin nuvarande form är det värt priset för Socialdemokraterna. Ett parti som ligger under riksdagsspärren i opinionsmätningarna är inget att bygga framtiden på.

Socialdemokraterna måste helt enkelt ta den här striden, för sin egen överlevnad. Hellre förr, än senare. Det är den processen vi nu kan bevittna. Miljöpartiet är statister.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera