Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi / Ekonomibloggen

Emanuel Sidea: Stefan Ingves 17-åriga epok borde ha tagit slut tidigare

Stefan Ingves har fått styra Riksbanken allt för länge, anser ekonomiredaktör Emanuel Sidea.

Amerikanska centralbanken Federal Reserve var länge synonymt med dess chef Alan Greenspan. Han tillträdde märkesåret 1987 och lämnade sin post nästan tjugo år senare, 2006. Under sin tid var han hyllad och ansågs emellanåt vara närmast ett orakel.

Under åren 2000 till 2004 höll han styrräntan låg för att få igång den amerikanska ekonomin efter it-kraschen 2000 och terrorattackerna 2001. Krediterna flödade, särskilt inom bostäder och han värjde undan förslag om att reglera derivatmarknaden.

Men Greenspans epok kunde i efterhand summeras i negativa ordalag. Låg ränta och svag kontroll av finansiella instrument fick ödesdigra effekter – något annat kunde man inte säga efter att subprimemarknaden imploderat 2008 och drog med världsekonomin in i en lågkonjunktur.

Att Greenspan hade betrotts med sådant inflytande under så lång tid säger väl något USA. Men vad säger det om Sverige att Stefan Ingves fått leda Riksbanken sedan år 2006?

2017 valde riksbanksfullmäktige dessutom att förlänga Stefan Ingves förordnade med ytterligare sex år, till 2023. Det är tre på varandra följande sexåriga perioder. Och vi flinar över Putins krumbukter i Ryssland.

Parallellen till politikens värld är oundviklig. Liberalernas Jan Björklund, som i modern tid varit partiledare längst tid, fick leda partiet i 12 år (2007-2019). När Stefan Ingves lämnar kommer han att ha varit i tjänst i 17 år; Greenspan var i 19 år.

Alan Greenspan är ett talande exempel på att det inte är förtjänstfullt att parkera makten hos en enskild individ allt för länge.

Jo, Tage Erlander (S) var statsminister i nästan tre decennier. Men det säger mer om det gamla Sverige än något annat; allt var simplare, långsammare. Att Riksbanken i dag har samma chef i nästan två decennier är närmast obegripligt.

Numera brukar allt arbete beskrivas som resultat av ett "teamwork". I detta fall utgörs riksbanksdirektionen dessutom av ytterligare fem andra vice riksbankschefer. De roterar betydligare oftare. Men det går inte att bortse från att Ingves är högst ansvarig. Han håller i taktpinnen, det är han som styr och han som ska ta ansvar.

Men penningpolitiken har inte heller varit helt lyckad.

Med räntan som vapen har Riksbanken i åratal försökt jaga upp en inflation som aldrig nås; målet är som bekant 2 procent. Det är som att alltid skjuta med samma hagelbössa och missa. Är det fel på skytten eller vapnet? Skytten Ingves håller hårt i sitt gamla vapen och skyller oftast på att jaktbytet precis hann iväg.

Avsaknaden av inflation är anledningen till att Sverige i åratal haft en låg ränta (som i flera år varit på minus). Många bedömare anser att Riksbankens styrränta varit allt för låg och när coronakrisen slog till fanns det inte några nivåer att hyvla av på. Riksbanken fick rulla igång ett stödköpsprogram istället. Kapitalinjektionerna tog omvägen via banker, med ytterst tveksamma resultat.

Staten, med finansminister Magdalena Andersson (S) i spetsen, rullade samtidigt ut andra åtgärder som hjälpt ekonomin bättre.

Det är på sådant vis ansvaret fördelar sig: riksdag och regering inte kan lägga sig i Riksbankens arbete. Finans- och penningpolitik hålls isär. Denna fördelning märks också i debatten och förklarar varför Stefan Ingves med kollegor tycks helgade från kritik från det offentliga Sverige.

Det betyder inte att översyn och rejäla omtag inte behövs. I november förra året överlämnades en utredning med förslag till ny riksbankslag. (Den nuvarande lagen trädde i kraft 1989, med uppdateringar under senare 1990-tal.)

I förslaget till ny riksbankslag, som under denna vår varit på remissrunda, föreslås en genomgripande översyn av det penningpolitiska ramverket. Det innebär rejäla förtydliganden av Riksbankens uppdrag.

Riksbanken svarade på remissen och Stefan Ingves slog även bakut på DN Debatt i april. Han menade att den föreslagna lagen innebär en detaljreglering. Ingves föreslog att lagen istället ska vara principiell. Och sedan inflikade att om den föreslagna lagen hade gällt nu skulle Riksbanken inte kunnat mildra effekterna av coronapandemin på svensk ekonomi så snabbt som man gjort.

Nja, svarade två tunga ekonomiprofessorer på DN Debatt. Peter Englund och Per Krusell slog fast att Riksbanken visst skulle ha möjlighet att göra vad som gjordes 2008–2009 och i år. Penningpolitiskt käbbel, som Stefan Löfven skulle säga.

Eller ett tydligt krav på att Riksbanken i högre utsträckning ska ta ansvar för ekonomisk stabilitet å ena sidan, och å andra sidan en riksbankschef som bokstavligen efterfrågar "fria tyglar", som Ingves skrev på DN Debatt.

Diskussionen kring den nya riksbankslagen fångar en större fråga. Är det lämpligt att riksbanksfullmäktige ständigt förnyar riksbankschefens mandat och låter en och samma person vara chef i 17 år? Stefan Ingves har fått styra Riksbanken allt för länge.

Läs fler inlägg i ekonomibloggen här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera