Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Hakelius: Vår tid skapar febriga massrörelser med brist på självanalys

Vi börjar med lite våld och vänsterprassel. Med andra ord i Bibeln.

Johannesevangeliets berättelse om Jesus och äktenskapsbryterskan är en av de där passagerna som kan hålla en synod sysselsatt tills Jesus kommer åter.

Kanske dök inte historien upp förrän på 400-talet. Kanske är det inte Johannes som skrivit den. Kanske fanns den i det förlorade Hebreerevan-geliet.

Oavsett vilket är det en bra historia och även om den bara är 1 600 år gammal har den satt sina tydliga avtryck i konst och litteratur. Möjligtvis en aning mindre i människors hjärtan.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Sista kapitlet i en lång och dålig roman om det svenska rättsväsendet

Ni kan historien: Jesus håller gratislektioner i templet. De skriftlärde surnar till och försöker sätta dit honom. De släpar in en kvinna som begått äktenskapsbrott.

Ska hon stenas eller inte?

En finurlig fälla. Kanske det första dokumenterade försöket att klä av en godhetssignalerare. För hur ska Jesus ta sig ur det här? Den mosaiska lagen var tydlig.

Jesus struntar först i dem och fortsätter klottra lite på marken, som en uttråkad tonåring. Om han behöver tänka efter, eller om han bara är arrogant är svårt att avgöra. Sedan får han de intrigerande fariséerna och skriftlärde att framstå som klåpare:

»Den av eder som är utan synd, han kaste första stenen på henne.«

Gubbarna mumlar, tappar sugen och dryper av. Kvinnan lovar att inte synda mer och går därifrån.

Liksom alla goda kommunikatörer förstod Jesus vikten av att »stay on message«. Det här temat finns till exempel även i bergspredikan, om ni minns grandet i broderns öga och bjälken i det egna. Men det finns mer att hämta än lärdomen att inte vara en »skrymtare«.

Självförverkligande, självkänsla, eller för att gå rakt på kärnan, självupptagenhet, är nyckelord för vår tid. Men det finns en paradox.

När de antika grekerna lät hugga in »Känn dig själv« på fasaden till Apollons tempel i Delfi, var det en alldeles särskild sorts självupptagenhet de rekommenderade. Att känna sig själv handlade om att kasta av illusioner och önsketänkande och komma så nära sanningen som möjligt.

Vilka är mina svagheter? Var går gränserna för det jag förmår? Vad driver mig?

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Svarta amerikaners dubbla ok är plågsamt att bära

Vår moderna självupptagenhet är av ett helt annat och mycket märkligare slag. Den tycks helt ointresserad av all seriös självanalys. Den står så nära sig själv att den är helt oförmögen att se de mest uppenbara tokigheter i den egna personligheten. Och den bryr sig inte.

Om grekernas självupptagenhet byggde på konstruktiv självkritik, bygger vår självupptagenhet på motsatsen. Jaget ska aldrig ifrågasättas. Men andra människor, levande och döda, kan nagelfaras utan pardon.

Vår tids självupptagenhet är, med andra ord, fariséernas och de skriftlärdes, inte den Jesus efterlyste. Vår tids självupptagenhet kastar sten, men kastar inte ens en snabb, kritisk blick på hur det står till med den egna synden.

Det är det här som gör att världen tycks ha tagits över av febriga, orgiastiska, fördömande massrörelser. Metoo, Extinction rebellion, Black lives matter: oavsett vad syftet är – gott eller inte – är formen densamma. Vår tids jag vill inte underkasta sig en sansad diskussion, inte acceptera ett sammanhang, inte prövas och kompromissa med andra jag. Vår tids jag vill kasta av sig allt, få allt och det genast.

Det här är en självupptagenhet som gör fiender av nästan allt: historien, institutioner, folk i allmänhet, åsiktsmässiga avvikare. Själva formen är totalitär.

Det är inte konstigt att både uppröras av amerikanskt polisvåld mot svarta och känna obehag då poliser tvingas ner på knä av en upprörd mobb. Det är inte konstigt att ta klimatfrågan på allvar, men bli illa berörd av hur den glödande klimatmessianismen blivit normal.

Sådana känslor är rester av en kultur som hade självkännedom som ledstjärna. Det var en rätt bra kultur.

Läs alla krönikor av Johan Hakelius här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera