Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika / Kultur

Mats Holm: Satan i fiktionen tilltalar eftersom vi känner igen oss

Mats Holm skriver om hur vi kan dras till obehagliga typer i fiktionen.

När John Milton på 1600-talet skrev »Det förlorade paradiset« gjorde han alltså skurken till hjälte. Satan själv. Mer intressant än Gud.  Som framstod som en gnällig farsa, bara öste sina trista förmaningar över sin en gång snyggaste son – som inte kunde rå för att han var elak. Satan är verkligen grym i romanen. Men också ångerfull. Och vinner mot Gud. Miltons klassiker inspirerade 1800-talsromantiker som Goethe, Lord Byron och Mary Shelley.  Utan Milton knappast heller vår epoks filmbusar som Lord Voldemort, Jokern eller Darth Vader.

Skurken fascinerar oss. En egenhet som ibland resulterar i nya termer. Som Stockholmssyndromet: en gisslantagen kvinna blir kär i sin förövare. Clark Olofsson var visserligen snygg, men varför lockas vi av skurken?

Frågan har länge diskuterats av litteraturvetarna. Men också på senare år av evolutionspsykologerna. Den danske forskaren Jens Kjeldgaard Christiansen har påpekat att vi måste börja med att förstå solidaritetens stora betydelse för vår överlevnad. Våra förfäder levde under miljontals år i små grupper där sammanhållning var avgörande för chanserna att klara livhanken. Avvikare, smitare, lättingar var de största hoten. Att sniffa upp dem blev vi därför skickliga på. Och på att stämpla ut dem som onda. Och ta oss rätten att döda dem.  Den skarpa förmågan att urskilja en avfälling har mattats av i takt med att vi inte lever i så små grupper längre.  Men instinkten finns kvar. Vi har väderkorn för den i en grupp eller ett samhälle som vi anar inte bidrar med lika mycket som hon får. Det här sägs ibland vara skälet till att vi i fiktionen föredrar berättelser där vi får tycka illa om skurken och den goda sidan vinner. Häromveckan kom forskning som visar att det kanske inte är så enkelt.

Nya rön, publicerade i Psychological Science, visar att vi i fiktionen kan upptäcka att skurkar är förvånansvärt hyggliga typer och börja gilla dem. Särskilt om de delar likheter med oss.

I verkliga livet är det annorlunda. Akademiker har länge noterat att vi människor skjuter ifrån oss andra som i många avseenden liknar oss men samtidigt har egenskaper som är motbjudande, som lynnighet och svekfullhet. Asociala personlighetsegenskaper hos en person med i övrigt igenkännbara egenskaper uppfattas som ett hot mot vår självbild. Bort med dem.

Det är alltså hotet mot vår självbild snarare än vår säkerhet som i dag får oss att rata de asociala.

Om den lömske dyker upp i fiktiv gestalt blir saker och ting annorlunda. Då flyr obehagskänslorna. Och in dansar nyfikenheten, attraktionen.

Den inre motor som vevar i gång detta sägs vara en dov lockelse efter mörkare versioner av oss själva. Skulle vi möta de här människorna i verkliga livet skulle vi bli livrädda och avsky dem, men fiktionen förser kontakten med ett skyddsnät som gör att vi vågar bli nyfikna på den maliciöse utan att vår självbild urholkas.

»Den fiktiva världen blir en trygg hamn, där vi kan studera våra mörkare sidor«, säger Rebecka Krause, filosofie doktor vid amerikanska Northwestern university och rapportens huvudförfattare.

Studien visar att en människa som upplever sig själv som knepig och kaotisk känner sig befryndad med en skurk som Jokern i »Batman«. Medan en som har Lord Voldemorts skarpsinne attraheras av Harry Potter-berättelsens ondskefulle geni. Vi föredrar – slår forskarna fast – en psykopat vi känner igen oss i och kan tycka om, framför en som är artfrämmande och lätt att avsky.

Nog är det intressant, i synnerhet som John Milton visste det redan för 400 år sedan, när paradiset försvann.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera