Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Hakelius: Mentaliteten bakom veckans utrensningar stinker

Gör man sig till varumärke får man leva med att behandlas som en produkt. Men mentaliteten bakom utrensningarna stinker.

Häromveckan köpte jag ett paket Paolo Robertos risottoris på Coop i Simrishamn. Någon varuhuschef hade glömt bort att rensa bort det, enligt de instruktioner som centralkontoret utfärdat för att skydda sig från negativ publicitet. Jag köpte paketet, eftersom att få syn på det kändes som att upptäcka en hylla samizdatlitteratur i ett sovjetiskt GUM.

Den här helgen sparkade de ut Alexander Bard från ”Talang” i TV4, på grund av att han uttryckt lite insändarmässiga åsikter på Twitter.

Visst, det är besvärligt, sådant här. Talang är ett familjeprogram i en kommersiell TV-kanal. Det är, framför allt, ett ”varumärke”, som produktionsbolaget Fremantle understryker i ett Facebookinlägg där de vill ta åt sig äran av att ha fått Bard sparkad. Varumärken av det här slaget bygger på att produktionsbolag, tv-kanaler och deltagare går balansgång. Det får å ena sidan inte vara så menlöst att det blir ointressant. Det måste å andra sidan vara så politisk korrekt att det inte drabbas av twitterpöblar, som kan skrämma bort annonsörer och känsliga tittare.

Alexander Bard har varit inkallad i sammanhang av det här slaget för att ge den där lilla kryddan. Det är en standardform. Han är vad Simon Cowell var i ”American Idol” och Donald Trump var i ”The apprentice”. Nu har han trampat vid sidan av den slaka linan en gång för mycket och får sparken. Inte mer med det.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Krävs det ett angrepp från främmande makt för att S ska vakna?

Så är det förstås. Yttrandefrihet och takhöjd i samhällsdebatten grundar sig inte på en grundlagsfäst rättighet att sitta med i kommersiella jippo-juryer, oavsett vad man säger och gör annars. Lika lite som näringsfriheten bygger på rätten att få sälja pasta och risottoris i varje svenskt snabbköp, oavsett vilka sexuella tjänster man ertappas med att betala för.

Kort sagt: gör man sig själv till ett varumärke får man räkna med att bli behandlad som en produkt. Det är inte särskilt synd om dem som tar den risken och fumlar till det.

Men.

Något skaver. Jag tror att det är den växande övertygelsen att vilka osundheter människor som Roberto, Bard och vilka det nu må vara, straffas för, är osundheten i den samtid som brölar efter deras straff mycket större. Det engagemang hög som låg, kändisar och aktivister visar i sin kamp för att slänga ut folk ur offentligheten, är direkt pervers. Den bisarra blandning av puritanism och hämningslöshet som verkar vara vår tids kännetecken, förstorat i den lupp sociala medier utgör, liknar allt mer något ur ”Flugornas herre”.

Risotton var för övrigt god.

Läs fler inlägg i Johan Hakelius blogg här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera