Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Det som borde blivit

Romanen "Rodham" är en verklighetsflykt för övre medelklass som inte begriper vad den gjort fel.

Säsongens mest kvinnonedlåtande roman måste väl ändå vara Curtis Sittenfelds ”Rodham”. Idén är lika enkel som genant: om Hillary Clinton hade nobbat Bill Clinton på ett tidigt stadium skulle hon ha blivit president. Allt är hans fel.

Det är i takt med tiden. Det här är en roman för en tid när antirasister propsar på att dela upp världen efter hudfärg och ingen är så fixerad vid könsklassificering som de som påstår att inga kön egentligen finns. Då behövs förstås den sortens feminism som utgår från att män ligger bakom allt och att kvinnors misslyckanden inte kan tillskrivas dem själva, såsom varande självständiga, kapabla individer. Man kan möjligen invända att den dumpade Bill Clinton, i avsaknad av Hillary, inte blir president i Sittenfelds roman. Men det förstärker bara den verkliga Hillarys offerstatus: Mannen, arketypen Bill, tvingade henne att offra sin egen framgång för att göra den manlige förloraren till vinnare.

Det klagas ibland på att det inte skrivs några riktiga samtidsromaner, men det här är nog tyvärr en sådan. Författaren själv går längre än så:

”I seriously think (today anyway) that I may have written the great American novel. You might not realize it because I'm female and because the cover will probably be either a dress or a woman whose face you can't see, so this is just an FYI.”

Samma tema igen: den som inte tycker den här boken är den stora amerikanska romanen har problem med kvinnor. Dålig kritik är inte den individuella författarens fel. Hennes kön friskriver henne från så direkt ansvar för resultatet. Samma princip som med Hillary Clinton.

Att skriva kontrafaktiskt är inget nytt, men vanligtvis brukar det ske för att ställa något på sin spets, för att avtäcka konflikter eller motsägelser, som gömmer sig bakom summan av de händelser som råkade bli de som faktiskt inträffade. Det här är snarare ett uttryck för den spridda känslan inom övre medelklass världen över, av att vi redan nu lever i en fantasi-, eller snarare mardrömsvärld.

Det kan väl inte, egentligen, vara på det här sättet? Trump kan väl inte, egentligen, ha blivit president? Brexit kan väl inte, egentligen, ha inträffat? Sverigedemokraterna kan väl inte, egentligen, ha blivit ett av Sveriges stora partier?

Det är på så sätt inte så mycket en kontrafaktisk roman, som en roman i opposition mot en verklighet som i de här kretsarna behandlas som om den vore kontrafaktisk. Den bygger på samma opposition mot verkligheten som gjort att konspirationsteorier, förut förbehållna foliehattar på ytterkanterna, nu frodas bland liberala eliter. På samma hisnande känsla hos en intellektuell samhällstopp som förlorat greppet, som gjort tanken på att upphäva demokratin allt vanligare bland dem som gärna marknadsför sig som brinnande demokrater.

Det här är en historia för en samhällselit som inte begriper varför den ifrågasätts. För den är det både obegripligt och oförskämt.

Att Hillary och Bill Clinton har vävt samman sina liv, sina ambitioner, sin makthunger, kanske även sina ideal, så att den enas framgångar och misslyckanden inte tydligt kan skiljas från den andras, är förstås sant. Att de, som par och individuellt, under Bill Clintons presidentperiod gravt förolämpade sina egna partikamrater genom att ljuga, vara arroganta och alltid sätta sig själva främst, är omvittnat. Att Hillary Clinton alltid haft svårt att maskera sin otålighet och sitt förakt för ointellektuella medelamerikaner, långt från östkustens politik och universitet och västkustens teknikmiljardärer och filmstjärnor, är en av hennes största svagheter.

Det är just sådant som gör henne — och Bill — intressanta som figurer. Komplexiteten i deras relation, där det faktiskt inte är självklart vem som är i toppen, vem som lyfter vem och vem som drar ned vem, är det som gör dem till mer än platta karriärister. Det är ganska sannolikt att ingen av dem skulle ha nått så långt de nått, åtminstone inom politiken, utan den andra. Samtidigt är det rätt uppenbart att de av och till förstört för varandra.

Det dynamiska samspelet mellan två personer som båda lider av djupa karaktärsfel, sjukligt maktbegär och en politisk kanaliserad narcissism, är vad som gör paret Clinton till något som kunde platsa i ett Shakespearedrama. Det är typiskt vår tid att rensa bort allt det intressanta och istället skapa ett idolporträtt och en platt appell mot en verklighet som inte blev som den skulle.

Vill ni läsa något skönlitterärt om paret Clinton är Primary Colors av Joe Klein fortfarande det bästa tipset.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera