Kontinentalunionen konfererar

Det finns en hel elefanthjord i rummet under EU:s pågående toppmöte, men ledarmatriarken i hjorden är att EU inte längre existerar. EU betyder trots allt något — den europeiska unionen — och hur europeiskt kan något vara om man saknar Europas tredje största land och tredje största ekonomi?

På ett märkligt sätt beskrivs Brexit fortfarande som en strikt brittisk företeelse. Ett misslyckande för öfolket. Men Brexit markerar i själva verket slutet för EU och dess ambitioner, såsom de sett ut sedan 1973. Unionen är tillbaka i en utökad variant av det Charles de Gaulle försvarade dessförinnan: en kontinental union. Man kan tycka att britterna fattade fel beslut om sitt medlemskap i EU, men det var knappast ett misslyckande från deras sida. Misslyckandet var EU:s. Det var unionen som inte klarade av att samla Europa, som inte kunde finna en väg fram som var acceptabel för alla inblandade, som tvingade fram ett brott.

Det här är mer än hårklyverier, för begriper man att Brexit främst berättar något om EU:s tillkortakommanden och misslyckanden, inte om britternas egenhet, begriper man också att de krafter som ledde till Brexit fortfarande är i full rörelse. Det är detta de pågående förhandlingarna handlar om, bakom ridån av miljardutgifter.

Klyftan mellan nord och syd i förhandlingarna handlar på ytan om pengar — lån eller bidrag? Reformkrav eller ej? — enligt närmast stereotypa linjer, men det är inte skillnaden mellan de spendersamma sydlänningarna och de frugala nordborna som är det verkligt intressanta. Det intressanta är Frankrikes och Tysklands sätt att använda motsättningarna för att föreslå kompromisser som egentligen inte alls handlar om pengar. Det följer ett gammalt mönster inom EU: driv på för ytterligare förflyttning av makt från medlemsländernas parlament till EU, när kriser så tillåter.

I botten ligger en övertygelse om att historien har en riktning och att den riktningen är oundviklig. Det enda vägen är en allt närmare union. Därför är allt som står i vägen för detta, såsom till exempel nationella parlament, folklig opinion och demokratiska tillkortakommanden, oväsentliga. De är hinder att överkomma, inte mer. Det var på de premisserna euron konstruerades. Alla var egentligen ense om att en gemensam valuta utan en gemensam finanspolitik i längden är omöjlig, men tanken var att låta det ena driva fram det andra, inte alldeles olikt Heidenstams idé i ”Åkallan och löfte”. En gemensam valuta utan gemensam finanspolitik skulle leda till gisselslag som drev motvilliga europeiska medborgare samman i en allt närmare union. De behövde lite hjälp av kriser.

Det finns nog ingen europeisk ledare som välkomnar coronakrisen, ens i sina mest privata stunder, men nu när den kommit fungerar EU som vanligt. En kris är ett tillfälle att tvinga unionen närmare och få ovilliga medlemsstater att släppa sina principer. Kan man inte vinna politiskt stöd för att öppet flytta makt från medlemsstaterna till EU får man göra det på omväg. Till exempel genom att i praktiken ge EU beskattningsrätt, låta unionen låna och försätta unionen i en situation där följderna av dagens politik, inte minst lånen, nästan oundvikligen leder till ytterligare förflyttning av makt uppåt under de närmaste decennierna. När lånen ska betalas kommer medlemsavgifterna att behöva höjas. Och då är det för sent att backa. Det är klassisk taktik för att tvinga samman unionen, utan att egentligen ta den politiska diskussionen. Och skälet är enkelt: de få gånger man tagit diskussionen har man nästan alltid förlorat. Folkomröstningar och andra demokratiska frågor om maktförskjutning till EU besvaras vanligtvis med nej. Bättre då att inte fråga.

Men det är förstås detta som leder till sådana spektakulära misslyckanden som det med Brexit. Det är en bekväm myt att Brexit handlade om brittisk främlingsfientlighet. I botten låg en välmotiverad misstro mot EU:s glidande, ansvarsundvikande utveckling mot federation och den tysta urholkningen av den egna suveräniteten. De krafterna är tydligare än på länge, just under de förhandlingar som sker nu. Och det finns ingen anledning att tro att de inte kommer att skapa allvarliga konflikter och splittring även i framtiden. Den attityd som ledde till Brexit är lika provocerande i flera andra medlemsländer. Skillnaden är att de flesta av dessa, oavsett om de finns i öst eller i syd, är stora nettobidragstagare, inte som Storbritannien var, nettobidragsgivare. EU köper samtycke för en utveckling som saknar politiskt stöd. Och konstruerar därmed en politisk krutdurk.

I längden kommer det inte att hålla. Frågan är bara hur det spricker.

För Sverige finns, ärligt talat, inte så mycket att göra. Vi kan inte längre åka snålskjuts på Storbritannien och räkna med att de håller emot de värsta dumheterna. I lag med Nederländerna och Danmark har vi inte tillräcklig styrka för att verkligen kunna spela roll. Det är svårt att slå sig samman med Polen och Ungern, inte bara för att de glider i en alltmer auktoritär riktning, utan därför att de ständigt lockas av EU:s guldregn.

Sverige gick med i en europeisk union men är nu en perifer partner i en kontinental union. Vi kan ha synpunkter på allt möjligt, men det är inte realistiskt att tro att vi kan balansera de krafter som drev fram Brexit och som nu använder krisen för att fortsätta att piska på unionen ännu längre längs samma väg. Det vi skulle behöva är lite klarspråk och därefter en strategi för den verkligheten. Det är dags att sluta låtsas att allt bara lunkar på som vanligt efter att Storbritannien lämnat unionen och beskattningsrätt och central upplåning står för dörren.