Hakelius: Boris är en Greider snarare än en Trump

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT

Toppbild: TT

I svenska spalter har Boris Johnson knådats för att kunna ta formen av en Trump. Det har aldrig lyckats särskilt väl. Nu visar det sig att han snarare är en Göran Greider.

Det började antagligen med Johnsons privata dust med coronaviruset. Han kom ur intensivvården med den gränslösa tacksamhet som överlevare ofta känner mot den personal som skött om dem. Det brittiska sjukvårdssystemet, NHS, var det bästa jorden sett, sedan Jesusbarnet damp ned i Betlehems utkanter.

Det låg redan i korten. NHS heliga status slogs fast under valkampanjen. Det uppstod en tävling om vem som ville ge mest till sjukvården. Det var en strategisk nödvändighet för att Johnson skulle kunna locka till sig väljare som annars kanske skulle ha gått till Labour, trots Corbyn. Men efter Johnsons sjukdomsperiod framstod det som mer än strategi. Det hade blivit en aningen blötögd övertygelse.

Sanningen är förstås den att NHS är som alla andra gigantiska offentliga sjukvårdssystem. I vissa delar fungerar det bra. I andra delar lider NHS av gigantomanins alla nackdelar, överbyråkratisering och alla de baksidor och ineffektiviteter som följer en planekonomi. Men allt det där stuvades undan i valrörelsen och lades i ännu djupare vila efter Boris Johnsons vårdveckor.

Och nu har NHS-frälsningen givit Boris Johnson ett nytt intresse: folkhälsa.

Hans sätt att attackera problemet påminner just om hur Göran Greider ville få bukt med sitt sockersug häromåret: det måste bli en rikspolitisk fråga. Den brittiske premiärministern, alltid åt det runda hållet, har sedan han tillfrisknat gått ned tio kilo genom motion och ändrad kost. Han ser det som något mer än en personlig prestation:

”Vi skjuter alla upp saker — jag vet att jag har gjort det. Jag har velat gå ned i vikt i åratal och, likt många människor, kämpar jag med min vikt. Jag går upp och ned, men under hela coronaepidemin, och när jag också fick viruset, förstod jag hur viktigt det är ett inte vara överviktig.”

Nu vill han få med sig resten av britterna, ett av Europas fetaste folk, i sin bantningsklubb:

”Att gå ned i vikt är svårt, men med några små förändringar kan vi alla känna oss mer hälsosamma och i bättre form. Om vi alla drar vårt strå till stacken kan vi minska hoten mot vår hälsa och skydda oss mot coronavirus — samtidigt som vi minskar trycket på NHS.”

Det handlar alltså om en vidareutveckling av den nationella samling som virusbekämpningen framkallat. Men nu ska fettet bekämpas. Den tjockis som inte bantar ”drar inte sitt strå till stacken” för kollektivet och är en onödig belastning på den heliga sjukvården.

I det här syftet diskuteras en hel del reformer i stort och smått, en del har redan klubbats:

  • Reklamförbud för skräpmat i TV före nio på kvällen.
  • Ett förbud mot reklam för skräpmat på nätet.
  • Förbud mot kampanjer för skräpmat i affärerna och förbud mot att placera skräpmat på framträdande ställen i affärerna.
  • Obligatorisk kalorimärkning på menyerna i alla större restauranger.
  • Kalorideklarationer på all alkohol.
  • Varningssymboler på förpackningar med fet mat.
  • Bantning på recept.

Det har mer än en aning av Paulus på vägen till Damaskus över sig. Det är inte så många år sedan Boris Johnson skrev en kolumn med rubriken ”Face it: it’s all your own fat fault” i The Telegraph och där argumenterade för att problemet med övervikt bara blir större om staten försöker ta över ansvaret för det. Begreppet ”nanny-state” var ett av Johnsons favorit-skällsord i flera decennier.

Men det var innan Greiders ande besatte Johnsons runda kropp. Folkhälsoentusiaster världen över är säkert lyriska, men det krävs ingen större psykologisk förmåga för att ana en personlig livskris, förvandlad till välfärdspolitik. Boris är 56 och nybliven far.

Omvändningen sker inte utan protester. Den kanske starkaste kom från Calvados i måndagens Telegraph.

David Hockney, den nu 83-årige konstnären, viftade argsint med sin penna från sommarexilen i riktning mot Johnson och hälsoministern Matt Hancock, båda ”bossy-boots” — mästrande och härskarlystna — enligt Hockney. Brevet är värt att återge:

”Sir,

Bossy-boots Hancock and bossy-boots Boris are suggesting if everybody loses five pounds it would save the National Health Service £100 million. I can’t see how this could be measured; the NHS is what it says, a national service.

If no one smokes, eats chocolate or butter, cheese and bacon, they might live to be 104. Call that living?

Bossy-boots always want to take the sweet things out of life, and remember that the ultimate bossy-boots is a slave owner.

The National Health Service will always have to deal with births and deaths, the final cause of death is birth. Love life.

David Hockney

Lisieux, Calvados, France”

Hockney må skriva från Calvados och hålla till mest i Los Angeles snofsigare kvarter, men i själen är han fortfarande av robust Yorkshire-stam.

Vi får väl se hur populär Boris nationella och antagligen obligatoriska viktväktargrupp blir.

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT