Blogg

Rädd för världen

Rädsla har blivit den dominerande känslan inför världen. Det stympar människan.

Vi har hund igen och man borde få en författningssamling med kopplet.

Kände ni till att det inte är tillåtet att ha sin hund i bur inomhus? Inte ens i ett par minuter. Inte ens med burdörren öppen. Om hunden vill krypa in i en bur måste man ta bort dörren helt för att inte bli kriminell.

Det är också olagligt att ha koppel på hunden inomhus.

Å andra sidan får man naturligtvis inte ha hund i bil, om inte hunden är instängd i bur av reglementsmässig storlek. Buren får gärna vara krocktestad. Eller så ska hunden sitta fastspänd i särskilt bilbälte. Det kostar 1 500 kronor att bryta mot den lagen. Och man gör förstås bäst i att skaffa sin hund ett pass. Man kan inte ha en massa statslösa, ochippade jyckar i ett ordnat samhälle.

Hundregler är precis som nästan alla andra regler: varje enskilt förbud och påbud är så välmotiverat att det inte ens går att argumentera emot det. Det finns käcka faktarutor för att motivera varenda förbud:

”Din hund blir en tung projektil vid krock. En chihuahua väger 256 kg i 90 km/h.”

Problemet är helheten.

Det överreglerade samhällets vansinne har flera källor. En är att vi aktivt glömmer att världen fungerade rätt bra innan de senaste regleringarna. Vad som var normal vardag för tio-tjugo år sedan gör vi om till en anarkistisk ansvarslöshet i efterhand, för att rationalisera regleringarna. En annan att de flesta i hemlighet tycker att det är skönt att bli tillsagda vad de ska göra. Då sliper man fatta egna beslut som man måste ta ansvar för. En tredje att alla universitetsutbildade människor måste ha något att göra. En försvarlig del av dem får betalt för att hitta på nya regleringar, eller för att kräva nya regleringar. Och så finns en fjärde, mer svårgripbar, källa: att vi verkar bli mer och mer byxis.

I Dagens Nyheter i dag skriver Eva-Lotta Hultén om hur barns lek på kort tid har begränsats av vuxna. En brittisk studie visar att de områden där barn tillåts röra sig fritt begränsats med över 90 procent sedan 1970:

”Av rädsla för att något ska hända inskränker vi barns rörelsefrihet och hindrar dem från att utveckla självständighet. På samma gång riskerar vi att ge dem känslor av upplevd otrygghet och minskad tillit. Samtidigt har barns fria lek kanaliserats över till regelstyrda aktiviteter ledda av vuxna. Eftermiddagarna tas upp av vuxenstyrd idrott, rasterna på skolan av lärarstyrda aktiviteter och regler för vad man får och inte får göra för att inte skada sig.”

Det är förstås samma sak med alla regler vi tvingar på våra barn, som med regler i allmänhet: var för sig är de rimliga, eller åtminstone begripliga.

En snöboll som kramats länge nog för att bli en isboll kan skada ett öga. Bäst att förbjuda snöbollar. En brottningsmatch kan sluta med blodvite. Bäst att förbjuda kroppskontakt. Den som klättrar kan falla. Bäst att inskärpa i barnen att de ska ha båda fötterna på marken.

En del av det här är säkert drivet av att andra människor har till yrke att ta hand om våra barn. De vill förstås demonstrera sin expertis, genom att visa att de tänker längre än föräldrar i gemen. De vill också stå fria från skuld om något händer och det gör man bäst genom att sätta ett särskilt högt värde på att inget händer. Men vilka blir de långsiktiga följderna?

Om man var ett räddhågset barn på sjuttiotalet tillhörde man inte dem som satte tonen. Det var alldeles uppenbart att de barn som vågade tänja gränserna och ta risker var förebilder. Inte bara bland andra barn, utan även bland vuxna, förutsatt att de risktagande barnen inte var alldeles sjövilda. Idealet var att vilja upptäcka, att våga pröva, att inte ängslas över det nya, eller över att få ett eller annat skrubbsår.

Hur är det idag, om man utgår från det Eva-Lotta Hultén skriver?

De räddhågsna måste rimligen ha stärkt sin status. Om vuxna belönar barn som undviker risker, följer regler och hjälper till att hindra andra jämnåriga från att företa sig något oauktoriserat, måste det sätta sina spår. Om man gör det tillräckligt länge är det inte orimligt att det kan påverka hela generationer.

Ser man sig omkring verkar det redan ha skett.

Visst är världen farlig, men det innebär inte att man måste vara rädd för den. Världen är väldigt mycket annat också: full av njutningar, spänning, upptäckter, möjligheter, obegripligheter. Men om man tar ett steg bakåt och betraktar vår tid är det rädslan som verkar vara det helt dominerande förhållningssättet till världen.

Vi ska vara rädda för klimatet, vi ska vara rädda för virus, vi ska vara rädda för att resa, rädda för politiska partier, rädda för vad vi äter, rädda för varandra. Barn ska vara rädda för vuxna, kvinnor rädda för män, vita rädda för svarta och svarta rädda för vita.

Vi ska leva hela våra liv enligt försiktighetsprincipen. Spänn fast, bär hjälm, fimpa, larma, lås, undvik, tvätta, håll avståndet. På kort tid verkar livskalkylen ha viktats om: risker har tillskrivits mycket högre negativa värden. Möjligheterna, friheten, njutningen och allt annat som bara kan fås genom ha ta viss risk, har tillskrivits mycket lägre positiva värden.

Det har blivit ett axiom att risker ska undvikas. Till varje pris. Den förment retoriska frågan hänger där ständigt: ”varför ta en onödig risk?”. Den som försöker ge ett svar – därför att risker inte alltid är ”onödiga”, därför att den som alltid tänker på risken, aldrig tänker på livet – viftas bort som oansvarig. Fram kommer de alltid lika vettiga argumenten för varje enskild riskbegränsning. Bort försvinner den överreglerade, räddhågsna helheten.

Men det är farligt att vara rädd också.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera