Krönika / Kultur

Ebba Blume: Vi saknar immunitet mot flockmentalitet

När vinden vänder i helvetets förgård.

När Dante under Vergilius ledning inleder sin vandring i Inferno, stannar de till i helvetets förgård, hör klagosång från ett på jorden välbekant gäng: opportunisterna. De, »vars själar i livet varken var onda eller goda, bara handlade i eget intresse«. I modern psykologi skulle opportunisterna kallas välanpassade, skrev psykiatrikern Rollo May (Ropet efter myten,1991): »De vet hur man undviker problem.« Hos Dante beskrivs de som alltför ryggradslösa för att ta ställning utan att försäkra sig om vinnande sida. »Därför befinner de sig varken i eller utanför helvetet.«

Anpassningsförmåga är en livsnödvändig förmåga. Och experter måste – utifrån ny kunskap – kunna ändra sig. Men det är slående hur tyckare, politiker och allmän opinion under coronapandemin har växlat ståndpunkt; i nervösa vågbrytningar, stretande – inte mot den som har mest kunskap – utan den som låter säkrast i media. När jag i mars intervjuade Björn Olsen, och han kritiserade Folkhälsomyndighetens expertis; efterlyste restriktioner, sjöng allmän opinion i annan ton: Folkvett var ledstjärnan för svenskar, som i provinsiell tradition – särskilt i Stockholm – fortsatte buffla sig fram och hosta rakt ut i trängsel. I en pekfinger-indignerad, skolpojksduktig »nyhet« rapporterade Ekot (den 11 mars) att flera arbetsplatser minsann lät »anställda som kommer tillbaka från drabbade riskområden arbeta hemma under 14 dagar«, trots att det gick »på tvärs mot Folkhälsomyndighetens råd«. I debatten hänvisade man till Kerstin Hessius, som otåligt efterlyste en tidsplan för när samhället kunde återgå till det normala, och till Johan Gieseckes tvärsäkra »äsch, vi blir alla snart immuna«-attityd. Inte ett ljud hördes från politiker, som sedan skulle anklaga regeringen för att låta detta ske.

I Sverige lyssnade man på experter, var mantrat. Italienska läkaren Elisa Marri såg snarare vår strategi som politisk; den utgick ju främst från samhällsekonomi, inte människoliv. Jonas F Ludvigsson försvarade det som internationellt hade börjat kallas »det svenska experimentet«, med att vi kanske får »räkna med fler covidfall nu«, för att rädda liv – på sikt (Fokus nr 16). Jag var ganska ensam om att haja till inför resonemanget; då var det en del av den allmänna meningen.

Sedan vände vinden. Sverige tycktes alltmer udda, och fler avled i covid-19. Vårens politikerdebatt blev ett ängsligt tassande kring slukhål; vem skulle få rätt? Med flockmentalitetens känsliga väderkorn och oförmåga att ha flera sanningar i huvudet samtidigt, började svenska tyckokrater skruva på sig. Hade de valt fel sida? Var det mot Tegnell eller kritiska forskare drevet skulle gå? Rättshaverister i sociala medier, som infantilt anklagade Tegnell för »mord« möttes av lika onyanserade försvarare av svensk strategi.

Nu, när BNP-fallet visat sig relativt dämpat och antalet döda i covid-19 minskar, tycks den coronatrötta vågen vända åter; famna svensk strategi, låta det som skaver falla i skön glömska.

Hos Dante förpassades opportunisterna till helvetets förgård. I verkligheten klarar de sig alltid; ser till att tycka välanpassat nog för att rädda eget skinn, även om andra hudflängs. För de älskar drev mot enskilda; om det så är mot Axel von Fersen, Anders Tegnell eller Björn Olsen. De vill bara först försäkra sig om att landa på den sida som – kanske inte har rätt – men som vinner.

»Sweden is just hell without any fire«, stod det på ett verk av tecknaren Jesper Waldersten på Fotografiska. Helvetets förgård värmer så lagom gott.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera