Hotet mot Amazonas folk

Text: Lars Palmgren

Foto: TT

När Lola Kiepja dog, så dog också de mytomspunna eldslandsindianerna onas språk. Hon var den sista som kunde tala det. När gamla kulturer dör är det oftast någon som är sist. Och som man just därför kommer ihåg. Men i dag, när coronaviruset hotar flera språk och kulturer i Amazonas, är risken stor att vi aldrig kommer att få veta vad den sista överlevande hette. Eller ens att hen existerat.

Inkräktarnas sjukdomar har alltid varit den latin­amerikanska ursprungsbefolkningens förbannelse. Snarare än hästar och vapen var det mässling och smittkoppor som besegrade azteker, mayas och inkas och lade grund för Spaniens och Portugals kolonialvälden i Amerika. I dag är det covid-19 som utgör det akuta hotet, framför allt i Amazonas.

»Som en skräckfilm«, beskrev representanten för Läkare utan gränser situationen i Manaus när coronapandemin svepte genom staden. Kollapsade sjukhus, döda människor på gatorna, smittspridning utan kontroll. Samma situation rådde i andra stora städer i Amazonas som Leticia i Colombia och Iquitos i Peru, där över 70 procent av befolkningen drabbades.

Smittfrekvensen för den indianska befolkningen i Amazonas var tre gånger så hög som för den övriga befolkningen. Deras sämre immunförsvar gjorde dem till lätta offer. Det såg ut som om den katastrof som pandemin redan orsakat, och som gjort Latinamerika till pandemins epicentrum i världen, skulle bli än värre i Amazonas än i övriga delar. Men på senare tid har smittspridningen bromsat och det tycks som om kurvan börjat plana ut. Manaus var den första staden i Brasilien som öppnade sina skolor. Men inget är säkert och fortfarande finns en stor rädsla för att smittan ska färdas vidare på Amazonasfloden och dess över 1 000 bifloder och nå de omkring 400 stammar som lever inne i djungeln. Av dem är omkring 60 fortfarande helt isolerade, utan kontakt med »civilisationen« eller andra stammar. De är inte så många, kanske 5 000 individer, men de bär på en unik kunskap, en unik relation till naturen som ger liv åt det mänskliga anletets mångfald. Och de saknar immunskydd och står försvarslösa mot omvärldens virus.

Varje etnisk grupp som dör ut innebär en förlust för mänskligheten. Och med varje åldring som dör inom en isolerad etnisk grupp, försvinner kunskap som behövs för att överleva och förstå vilka man är. Den insikten var det avgörande skälet till att den statliga brasilianska indianorganisationen Funai 1987 ändrade sin politik. I stället för att som dittills försöka ta kontakt med de grupper som levde isolerade i syfte att hjälpa dem, insåg man att det bästa skyddet var att inte ta kontakt och i stället hålla »civilisationen« på avstånd. Coronapandemin ställer ökade krav för att upprätthålla det skyddet. Men president Jair Bolsonaro har bytt ut ledningen för Funai och tillsatt en chef som kommer från en evangelisk missionsgrupp med notoriskt dåligt rykte bland Amazonas indianer.

På 90-talet tvingades Funai till och med att med smärre våld lyfta ut missionärer från gruppen, sedan en fjärdedel av medlemmarna i den isolerade zo’éstammen dött på grund av den smitta missionärerna fört med sig. Misstroendet mot Funais nya ledning gjorde att organisationer som representerar olika indianstammar på egen hand nyligen vände sig till Högsta domstolen med krav på att regeringen ska skydda dem mot covid-19 och dessutom avhysa de skogsavverkare, guldletare, jägare och andra främlingar som utgör det största hotet mot deras existens.

Till deras förvåning stödde Högsta domstolen deras krav. Det ska inrättas ett »situationroom« i Brasilia, där representanter för ursprungsbefolkningen ska delta, för att följa situationen och beordra insatser när det behövs. Däremot beslutade domstolen inte om några konkreta åtgärder eller någon tidtabell för avvisningen av grupper som invaderat indianska territorier.

Nästan hälften av Amazonas består av skyddade territorier. Men gränserna respekteras inte. Illegal skogsavverkning, avbränning för att skapa betesmarker och sojafält, guldletare, jägare men även välvilliga människor som tränger in i de isolerade gruppernas habitat utgör dödliga hot. Byar som ligger nära vägar har satt upp kontrollstationer för att hindra okända från att komma in. Andra har fällt träd och byggt vägspärrar. I många territorier finns indianska vaktstyrkor som normalt spanar efter illegal skogsavverkning och gruvhantering, men som nu framför allt skyddar bosättningarna från främlingar för att hålla pandemin på avstånd. Problemet är att de illegala inkräktarna har egna vaktstyrkor. Beväpnade män som ofta rör sig på motorcyklar utgör ett konstant hot. Medlemmar i de indianska vaktstyrkorna har dödats liksom funktionärer från Funai.

Men kampen mot coronaviruset avgörs inte i några fältslag. Och Amazonas är nästan obegripligt stort: 6,7 miljoner kvadratkilometer, större än Europa. Amazonasfloden är med sina 6 500 kilometer fyra gånger så lång som Sverige, och har dessutom över 1 000 bifloder. Att kartlägga en smittkedja är nästan omöjligt. Kontinuerliga flyg- och satellitspaningar registrerar förstörelse och olika slags ingrepp, men kan inte göra mycket mer. Och de bilburna skogvaktarna hinner nästan aldrig fram i tid. Däremot har kunskapen om vad som händer i Amazonas ökat radikalt. Inte minst för att wifi installerats i stora delar vilket har möjliggjort snabba kommunikationer mellan byar som tidigare behövde dagar för att komma i kontakt med varandra. Wifi innebär bättre möjligheter både för information om coronaviruset och för att sätta in åtgärder av olika slag.

Det spontant vanligaste sättet bland ursprungsgrupper att försvara sig mot pandemin har varit att ta sig ut från den centrala bygemenskapen, som ofta är belägen i närheten av hälsokliniker drivna av antingen Funai, militären eller grupper av missionärer. Stammens äldste har förmedlat erfarenheter från tidigare epidemier som berättar att isolering är det enda försvaret. Och eftersom många stammar har flera bosättningar som man rör sig emellan, och som kan ligga många dagsmarscher in i djungeln från huvudbosättningen, har man helt enkelt flyttat dit i väntan på att hotet ska försvinna.

Men smitthotet finns kvar så länge inkräktarna finns kvar. Och trots framgångarna i Högsta domstolen och trots coronapandemins härjningar har det inte skett någon minskning vare sig av illegal gruvbrytning eller av skogsavverkning och avbränningar. Under det här året har över 3 000 skogsbränder registrerats i Amazonas, fem gånger fler än förra året. Och i bland annat yanomamiindianernas territorium på gränsen mot Venezuela har satelliter mitt under pandemin registrerat ökade gruvoperationer i jakten efter guld. Men i Amazonas finns också världens största legala dagbrott ur vilka varje dag kilometerlånga tågset transporterar järnmalm genom en av de mest utsatta indiangruppernas, awá, territorium på väg till hamnen i Sao Luis för vidare befordran till smältverken i Kina. Det är ett hot mot awás, men det är den typen av utveckling som Brasiliens president Jair Bolsonaro vill se mer av i Amazonas. Han har klart och tydligt sagt att han inte bara är för ökad avverkning och utvidgning av betesmarker och sojaodlingar i Amazonas. Han har också sagt att han planerar att legalisera den nu illegala gruvverksamheten och ge tillstånd för oljeprospektering på indianska territorier. En del tror till och med att Bolsonaro i själva verket ser pandemin som något positivt – ett välkommet vapen för att undanröja de isolerade stammar som står i vägen för hans utvecklingsplaner.

Hittills har man dokumenterat 25 000 coronasmittade från 146 olika stammar i Amazonas. 700 har dött. Om viruset också nått någon av de isolerade stammarna vet man inte. Och får kanske aldrig veta.

Trots att Lola Kiepja tog onas språk och kultur med sig när hon dog lever minnet av onas kvar. Deras historia och fruktansvärda öde, när fårfarmare och guldletare satte prispengar på dem under sin erövring av Patagonien, har berättats av Lucas Bridges i den klassiska Uttermost part of the earth och senare i Bruce Chatwins I Patagonien.

Men i Amazonas kommer dussintals språk och kulturer att dö innan de har studerats eller registrerats och innan någon hunnit berätta att de alls har existerat. Som en gammal fura som faller djupt inne i skogen kommer deras död inte att märkas. Vi kommer inte att veta vad deras sista överlevande hette. Eller ens att hen existerat. Men, vi kommer att vara fattigare.