Minnesord

Carl-Henning Wijkmark

Författare och översättare, dog den 4 september, 85 år gammal.

När Carl-Henning Wijkmark, nästan 40-årig, debuterade som romanförfattare, med sin karnevaliskt pornografiska skildring av en jakthelg hos nazistledaren Göring, Jägarna på Karinhall, var han en sedan länge väletablerad kritiker, essäist och översättare. Främst var han känd som introduktör av ny tysk litteratur, men även hans översättningar av stora europeiska tänkare som Walter Benjamin och Friedrich Nietzsche gjorde betydande avtryck i Sveriges intellektuella liv. Inte minst det urval ur Benjamins texter, Bild och dialektik, som kom redan 1969, men som fortfarande ges ut i nya utgåvor, är viktigt. Vid samma tid översatte han även Lautréamonts Maldorors sånger, som gavs ut med bildcollage av nära vännen Ragnar von Holten, i en en eftertraktad klassiker.

För mig, som tonårig aspirerande intellektuell med författardrömmar, var dessa översättningar avgörande, liksom även samlingen med hans egna essäer, Rött och svart. Allt utgivet på Cavefors förlag, vars böcker jag sniffade fram på hyllorna på Stockholms antikvariat och köpte oavsett innehåll, trygg i förvissningen om att jag skulle bli stimulerad och lära mig något som skulle utveckla min tankeförmåga. Men det var först då jag fick Jägarna på Karinhall i min hand som allt föll på plats. Denne översättare och introduktör var alltså även en fullkomligt sanslöst underhållande, intelligent, briljant och utmanande romanförfattare? Jag skrev, för första och sista gången i mitt liv, ett beundrarbrev till honom. Vi träffades, fikade och blev vänner.

Hans gängliga profil, enkla elegans, alltid med matchande keps till kavajen, var omisskännlig för oss som fick privilegiet att umgås med honom. Historierna om ungdomens äventyr i München och tidigt medverkande i happenings på Moderna Museet, varvades med seriösa samtal om översättning av enstaka ord hos Hölderlin. Han rekommenderade på ett tidigt stadium Flauberts brev, främst hans kommentarer om skrivandet, till mig, sin 33 år yngre beundrare, som han behandlade som en kollega ända från första fikat. En gång efter en glad middag, ute i det hus i Bromma där han delvis vuxit upp och ännu bodde kvar, dansade han tango med Birgitta Holm, som var en vän sedan studieåren. Allvar och lätthet, skärpa och generositet förenades i honom. Det är ty-piskt för honom att han berättade att han slagit Harry Schein i tennis, men fick mig att lova att hålla det hemligt, för att han visste att Schein tog rätt allvarligt på det där. Jag tar mig friheten att avslöja det nu.

Debuten slog ner som en bomb i det tidiga 70-talets litterära folkhem, mitt i vänstervåg och statarskildringar, som en gnistrande meteor från en främmande galax, fortsatte han i maklig takt. Nästa roman, Dressinen, kom 1983, men den blev i gengäld en internationell succé och gjorde att han fick sig ägnat ett eget avsnitt av fransk tv:s klassiska litteraturprogram Apostrophes. Den är hans största roman, med sin skildring av hur en belgisk jesuit seglar över Atlanten, från Kongo till Brasilien, på en dressin, med tre apor som han hoppas ska visa honom hur steget togs från djur till människa. Sedermera har i stort sett alla hans böcker översatts till tyska och franska, och han gjorde flera biblioteksturnéer i bägge länderna. Han behärskade språken flytande.

Carl-Henning Wijkmark var en samtidigt rastlös och metodisk intellektuell, vars nyfikenhet och vilja att utvecklas är tydlig genom hela hans författarskap. Från de tunga översättningarna, introduktionerna av stora författarskap, via de egna romanerna, som sträcker sig från det filosofiska via det närmast pornografiska till det samhällskritiska och det djupast personliga, som i Augustprisbelönade Stundande natten, om hur en man ligger och dör, hade han hela tiden viljan att göra något mer, något nytt, något annat. För den som unnar sig att läsa hans samlade författarskap är det först efter ett tag som en helhetsbild träder fram, men när den väl gör det är det ett större verk, med flera dimensioner än vad vi vanligen väntar oss, som läsaren bjuds in i.

Det är alltid lite retligt när minnesord handlar mer om den som skriver dem än om dess föremål. Jag försöker undvika det. Men för mig var Carl-Henning Wijkmark avgörande för mina första steg ut i den litterära offentligheten. Han inspirerade mig, var och förblir en intellektuell och litterär förebild och någon jag är djupt tacksam över att ha fått känna. Och jag är inte ensam: vi är många, som fått råd av honom, lärt oss av hans skrifter, inspirerats av att han visade på en större värld, att det går att tänka mer och skriva annat också i Sverige. Även om han inte längre är med oss är hans böcker det, och alla vi som låtit oss påverkas av honom, som författare och människa, kommer att göra vad vi kan för att föra hans arv vidare. Jag vet att det alltid kommer några nya, yngre, som också är nyfikna, som vill mer, som söker sig fram genom tänkande och läsande, och Wijkmark kommer att fortsätta att vara en ledstjärna även för dem.

Torbjörn Elensky

Författare

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera