Politik / Vården / Veckans Fokus

Den svenska synen på äldre: »Blev knäpptyst från kommunen under krisen«

I andra länder är högålder förknippat med makt och pondus.I Sverige stuvar vi undan våra gamla.

Båren med den döda under ett lakan rullades genom matsalen på äldreboendet Kungsljuset där de gamla åt en sen lunch. Tystnaden ekade i rummet medan färden fortsatte ut genom stora entrén till likbilen som väntade. Gunnar Karlsson lade ner besticken och slutade äta. Rösten darrar när han återkallar minnet av det han ser som den yttersta respektlösheten mot en gammal människa. Under sex veckor i våras var den åttiosjuårige pensionerade tapetserarmästaren instängd på ett av de äldreboenden i Sverige där flest människor dog. Karlsson klarade sig, men arton av hans grannar gjorde det inte.

Det är andra gången på ett kvarts sekel som en katastrof drabbar Borlänge. Då var det färjan Estonia, med ett 40-tal pensionerade metallarbetare från SSAB. Nu är det covid-19. Fast den här gången har tre gånger så många Borlängebor dött som vid Estoniakatastrofen.

Kungsljuset är ett av de äldreboenden som anpassats enligt rekommendationer i SVT-programmet Sveriges bästa äldreboende, där professorn i geria­trik Yngve Gustafson bidrog med sin kunskap. Inledningsvis var entusiasmen stor på Kungsljuset, som lyftes fram som ett mönsterboende; men genom åren har personal bytts ut, kunskapsöverföringen minskat, anslagen dragits ner och orken trutit.

Idén var nog bra från början, tycker Gunnar Karlsson, men numera är han sur för att de får onyttiga bakelser och smörgåsar sent på förmiddagen så att ingen är hungrig när lunchen kommer. Gamla människor ska ha mat mitt på dagen, säger han bestämt. Kaffe med dopp borde serveras på eftermiddagen. Och då kunde anhöriga gärna få komma och språka med de boende. Det livar upp. Men nu kommer ingen in sedan länge. Knappt ut heller.

Gunnar är tacksam för att sonen Bo-Gunnar bor ett par hundra meter bort och att han har rullatorn att vila på när det blir drygt. För det blir det.

Varannan dag åker han färdtjänst till Falu lasarett tur och retur för dialys, njurarna fungerar inte.  Men utan de trasiga njurarna skulle han inte fått något miljöombyte alls, så Gunnar Karlsson tänker ändå att det på det hela taget är en vinstlott att vara dödssjuk under detta coronaår. Då får han se något annat än insidan av Kungsljuset.

Närhet med distans. Sonen Bo-Gunnar bor bara några hundra meter bort från äldreboen- det där Gunnar bor. Han har ställt frågor till Borlänge  kommun om antalet döda. Men svaret från kommunen var tystnad.

Gunnar Karlssons liv och Yngve Gustafsons är sammankopplade på mer än ett sätt. Bägge kämpar för att äldre ska behandlas som människor. Ingen av dem skräder orden.  Under två veckor i maj satt Yngve Gustafson i telefon i över 100 timmar. Hans kritik av hur Sverige behandlar sina gamla har fått eko över landet under våren, och via sitt Sommarprogram i Sveriges Radio nådde han ännu fler med budskapet. Gustafson anser att åtminstone 1 000 människor har dött i onödan och han ger sitt eget skrå det största underbetyget. Han kallar läkarkåren »oetisk« som inte gjorde individuella bedömningar.

– Sätter man in palliativ vård med morfin och Midazolam på ett äldreboende så dör de inom en vecka. Det är inte förenligt med liv, konstaterar han och menar att de äldre fått läkemedel som är »kontraindicerande«.

Att ge en person med hjärnskador morfin blir ett effektivt sätt att få dem att dö snabbt. Mellan 70 och 80 procent av de boende har demens, och deras hjärnor klarar inte av medicineringen. Kunskapen om vilka förutsättningar som gäller för gamla människor saknas hos Folkhälsomyndigheten, anser Gustafson. Han vet vad han talar om. Genom det unika forskningsprojektet Gerda har han gjort hembesök hos över 2 000 äldre, 85 år och uppåt, besök som följts upp genom åren.  Han berättar om fattigpensionärer i Västerbotten, ofta kvinnor, som lever ensamma och utblottade. Människor som inte gör något väsen av sig, men som enligt vår lagstiftning har rätt till omsorg. Yngve Gustafson anser att det svenska samhället är åldersdiskriminerande. Han spårar det tillbaka till 1800-talets fattigstugor och fattigauktioner, där äldre och svaga auktionerades ut till den som krävde lägst ersättning för att ta emot dem. De orkeslösa ansågs värdelösa. 1918 upphörde systemet, och sockenstugan blev fattighuset som sedan blev ålderdomshem. Att behöva flytta dit var en social skam. Fram till 1945 förlorade människor rösträtten när de flyttade in på ålderdomshem.

Den del av läkarkåren Yngve Gustafsson själv tillhör, geriatrikerna, har den lägsta statusen i Sverige. Så är det inte i andra länder. som Norge till exempel. Det professor Gustafson kallar diskriminering har han sett i vardagen; på akutmottagningarna där gamla förvirrade personer får ligga längst av alla och vänta. Tvärt emot hur det borde vara, säger han.

– När en gammal person blir förvirrad kan det vara proppar i lungorna eller något annat allvarligt. Då är det bråttom.

I Sverige kan du till och med få jobb för att sköta gamla sköra människor på äldreboenden utan specialistutbildning. Norge kräver en särskild specialisering för att bli sjukhemsläkare.

Norge och Nederländerna är bäst i Europa på att ta hand om sina äldre. Fyra gånger fler sjuksköterskor på äldreboenden, dessutom ansvariga läkare. Läkarprogrammet i Umeå erbjuder två timmars utbildning i gerontologi (läran om det normala friska åldrandet) på en 5,5-årig utbildning. Enligt Yngve Gustafson är den vanligaste orsaken till att gamla blir sjuka att läkarna skriver ut olämpliga läkemedel eller doser som är för höga för gamla människor. Ofta påverkas aptiten av fel mediciner, och undernäring är en allvarlig komplikation som dödar äldre i förtid. Siffror från Socialstyrelsen framtagna 2015 visar att runt 40 000 kan ha dött av undernäring, men siffran är alldeles för låg hävdar Gustafson, som utifrån siffror i Gerda-projektet (2015) uppskattar den till 75 000 gamla.

Under corona sköter Yngve Gustafson undervisning i geriatrik vid Umeå universitet via Zoom från sin gård i norra Ångermanland, 25 mil från Umeå. Under vårt samtal schasar han bort nyfikna får. Varg, lodjur och björn finns i närheten. För några år sedan rev björnen elva får.

Vad beror det på att äldre inte värderas så högt i Sverige?

Det blir tyst i luren, bara bräkandet av fårskocken i bakgrunden hörs. Hans teori är kopplad till produktivitetskravet. En människa ska löna sig, annars kan det vara:

– Fram till någon gång på 1900-talet hade den äldre generationens kunskap om jordbruk och annat betydelse för samhället. I dag är deras erfarenheter inte så viktiga längre. Då blir de själva inte så viktiga heller. Jag har varit en hel del i Japan där man tidigare hade en högre värdering av äldre. Men ju mer kunskap man kan hämta oberoende av de äldre desto mer förändras attityden. I vårt samhälle ska man vara effektiv, produktiv och nyttig och är man inte det får man inget värde, säger Yngve Gustafson.

– Jag är så gammal, är det verkligen lönt att satsa på mig? Så många gånger har jag hört det sägas.

Tidningsdrottningen Amelia Adamo hittade ingen tidning för sin egen generation, 40-talisterna. Hon fann ingenting som speglade deras nya livsstil. Då skapade hon M-magasin och hittade en stor målgrupp som inte ville ha Året Runt och Hemmets Journal.

– Bonniers blev en smula oroliga, det var ingen at­traktiv marknad för annonser. Det här var 2006, fjorton år sedan. Då tänkte jag: »Herregud! De måste se mig och alla mina systrar! Vi ser ut som tidigare, vi konsumerar som tidigare, vi måste vara intressanta, vi är ju så många!« Men pyttsan – det var vi inte alls. Vi mötte hela reklambranschens förakt. De såg sina mormödrar, de såg inte oss som stormade fram: 150 000 möjliga läsare, 75 000 möjliga köpare. Det var ett sådant kompakt ointresse att jag blev lite chockad, säger Amelia Adamo.

Hon tycker att föreställningen om rekordgenerationen lever kvar.

– Det finns en cementerad uppfattning som gjort att vi stoppas in bland 95-åringarna av Folkhälsomyndigheten, för att vi är så sköra. De har inte den synen att mellan 70 och 90 skiljer det många år och finns många olika livsstilar.

Inte heller på arbetsmarknaden var rekordgenerationen intressant efter uppnådd pensionsålder, säger Adamo.

– De enda som ville ha oss var våra överarbetade ambitiösa barn, som ville att vi skulle hämta och lämna barnbarn. Någon annan uppgift för oss fanns inte.

Amelia Adamo hittade på begreppet mappie, som i Mogen Attraktiv Pionjär. M-magasin började utse Årets Mappie. Maud Olofsson var först ut, som kvinna 50+ och partiledare för Centern.

– Men vi hade svårt att hitta kandidater i offentligheten. Kvinnor över 50 och 60, de vittnade om att de inte blev omskrivna. Om de hade gjort någon fantastisk forskningsinsats så såg man förbi dem. Den enda gång man pratade med äldre var som fattigpensionärer eller någon annan typ av problematisering. Den dugliga delen, den som inte måste omhändertas, den hade man på något sätt suddat ut. Det tror jag har att göra med att vi i dag förknippar det med en som behöver hjälp.

Amelia Adamos egen italienska mamma gick i pension vid 62, efter ett arbetsliv som städerska på fabrik. Mamman sa att hon kände sig »ytte-sliten« och förstod inte varför Amelia ville fortsätta arbeta. Men den som inte har ett fysiskt krävande arbete blir inte utsliten. Trots det vill arbetsgivarna ofta inte låta människor fortsätta att arbeta när de fyllt 68 (åldersgränsen i las höjdes från 67 vid årsskiftet).

– Men när socionomer, sjuksköterskor och lärare blev bristyrken, ja, då passar galoscherna. Det måste tyda på att vi har något kvar att ge?

Men under coronaåret räcker det inte ens att heta Amelia Adamo. Hon räknade med mängder av erbjudanden om styrelseplatser och konsultuppdrag när hon gick i pension vid 70. Men pensionen beskriver hon som »den stora statussänkningen«. Och i våras fick hon hatmejl efter att hon gått ut i Expressen och deklarerat att hon inte tänkte lägga om livsstil och isolera sig.

– De hotade att säga upp tidningen så jag pudlade rakt in i karantänen. De talade om hur osolidarisk jag var med min hållning och Agnes Wold kom och tog mig i örat.

Vem får leva och vem får dö? Gunnar Karlsson, med sin rullator och sin dialys, är en överlevare. Men det hade lika gärna kunnat vara tvärtom. När hans grannar på Kungsljuset började dö fick han och de andra boende inget veta.

– Det försvann folk undan för undan och man visste ingenting. Var de sjuka, hade de dött? Sedan började flera ligga i karantän på sina rum.

Under tre dagar i april dog fem personer i samma länga på Kungsljuset. Samtidigt gick kommunen ut på sin webbplats och meddelade att det fanns ett fåtal dokumenterade fall av corona i äldrevården. Hur många har dött av covid-19 i Borlänge? Det är omöjligt att svara på eftersom alla inte testats. Men det går att titta på dödligheten, och då ser man att under  60 kritiska dagar dog 193 personer. Det ska jämföras med 70 personer under motsvarande period de senaste två åren. 120 personer fler än normalt. Lika många som tre Estonia för Borlänges del. Och siffran har inte jämnat ut sig efter årets första 200 dagar. Fortfarande ser det ut som 120 fler döda jämfört med tidigare år. Av dem dog åtminstone 50 på äldreboenden i kommunen.

Gunnars son Bo-Gunnar skrev till kommunen.

– Det blev knäpptyst från kommunen – under den värsta krisen i Borlänges historia. Jag skickade ett brev för att informera om fakta. Det har bevisligen dött en ofantlig mängd människor under en kort period i Borlänge, vad beror det på? säger Bo-Gunnar Karlsson.

Finns det ett förakt för äldre i Sverige? Ja, en hel del pekar på det. Håkan Jönson, professor i socialt arbete vid Lunds universitet, är redaktör för en antologi om ålderism som ges ut i höst. Han har ett särskilt intresse för den starka 40-talistgenerationen.

– ­Det fanns stora förväntningar att de skulle ändra äldreomsorgen, men det visar sig att man inte har de maktresurserna när man väl hamnar i den sitsen. Pandemin har också ändrat ett och annat  – inte minst att vuxna barn fått rätt att säga till sina föräldrar att hålla sig inne, säger Håkan Jönson.

Vad beror det då på att äldre har låg status här och inte hög som i flera andra kulturer? Jönson kallar det »en skitkomplicerad fråga« där man stöter på patrull redan i frågeställningen. För vem är äldre? Vem räknas in i den kategorin? Vad innebär det ens att ha aktning för äldre? Det är en begreppslig fråga där det inte går att vara tvärsäker.

Även Håkan Jönson nämner Japan som ett exempel på ett folk som ofta beskrivs i termer av att visa aktning för gamla. Han har besökt äldreboenden där med sex personer i varje rum. Är det aktning? Tittar man på covid-19 finns det två olika perspektiv. Är specialskyddet av 70+ en omsorg eller en omänsklig inlåsning? Likt Amelia Adamo lutar ålderismforskaren åt det senare.

Tittar man på forskningen går det teoretiskt att förutspå i vilka samhällen äldre kommer ha en lägre status jämfört med andra. Det är de som är individualistiska, i motsats till de som är familjebaserade.

– Samhällen som är progressiva i sin moral och politik ger äldre lägre status på grund av de i mindre omfattning står för det nya. Där det finns ett stort intresse för hbtq-frågor och miljörörelsen till exempel, säger Håkan Jönsson.

Och Sverige är ett av världens mest progressiva länder.

– Det är ett extremt individualistiskt land så teoretiskt kan man förvänta sig att äldre kommer ha en svagare position på grund av det, säger Håkan Jönson.

Att svenskar i högre grad än folk i andra länder är antipopulistiska spelar också roll för statusfrågan.

– Man skulle kunna tänka sig att det byggs in ett  »äldre har byggt samhället – de borde vördas«. Men i stället har det blivit »äldre har byggt landet – det har inte invandrarna gjort«. Anledningen att vörda äldre blir då korrumperad av populism.

I den stora undersökningen European social survey 2008 tittade man på ålderism och attityder, genom att mäta negativa och positiva känslor inför äldre.

– Där kunde man inte se att det fanns en väldig nedvärdering av äldre, men däremot ett ömkande. Det är något jag känner igen väl, säger Håkan Jönson.

Men undersökningen visar också att i de flesta länder känner sig de yngsta mest utsatt för åldersdiskriminering eller upplever sig illa behandlade på grund av ålder. Sverige, Danmark och Norge toppar listan över missnöjda unga.

På många håll stiger missnöjet stadigt med åren. Men i Sverige ser det annorlunda ut. De unga känner sig mycker missnöjda, sedan blir vi allt nöjdare. 40-åringarna är allra nöjdast. I 70-årsåldern känner vi oss allt mer utsatta igen. I flera andra länder – Grekland, Ungern och Ryssland till exempel – går stiger missnöjet brant uppåt på slutet. Varför ser det ut så?

– I en del länder kan det finnas en tolkningsram bland äldre att man ska vara missnöjd. Upplevelsen har mycket att göra med om det finns etablerade tolkningsramar. Gamla i Grekland förväntas klaga, i Sverige förväntas äldre inte klaga. Det skulle kunna betraktas som en rollförlust, säger Håkan Jönson.

I SVT:s dokusåpa Madame Deemas underbara resa lämnar den syriska filmstjärnan Deema Bayaa sitt kändisliv i Dubai för att söka sommarhus i Sverige. Under programmets gång lär hon sig det mesta om hur Sverige och svenskar fungerar. Genom en utomståendes lins får man se hur Sverige framstår. Det är både underhållande och oroväckande på samma gång.

Madame Deema besöker bland annat en syrisk familj i Göteborg för att lära sig om svenskt familjeliv. Kvinnan i familjen arbetar på demensavdelningen på ett äldreboende. Madame Deema och hennes make blir chockerade av hur det svenska systemet för äldrevård ser ut:

»Har många sina föräldrar på sådana ställen?!«

»De flesta har det, tyvärr.«

»De sköter inte själva om föräldrarna?!«

»Myndigheterna anställer folk som tar hand om dem dygnet runt.«

»Om jag så överger hela världen så skulle jag aldrig överge min mor eller far«, säger madame Deema och ryser.

Madame Deemas reaktion är typisk för en rad länder i världen, där den svenska individualismen och tilltron till staten i stället för familjen förbryllar.

I Gerda-projektet har man sedan 2005 ställt enkätfrågor kring ålderism, ojämlikhet och diskriminering i Västerbotten och Österbotten. En ny omgång genomförs nästa år. Det visar sig att en ytterst liten del av de tillfrågade säger att de upplever att de diskrimineras på grund av sin ålder. Under en tioårsperiod är det mellan 2 och 4 procent som svarar jakande.

– När det kommer till en själv så är det få som är benägna att ta till den retoriken. Vi vill ju ogärna se oss som en del av en utsatt grupp individer, det är utmaningen. Hur i hela friden ska vi prata om det? Säger Fredrik Snellman, universitetslektor i Umeå, inriktad på ålderism och åldersdiskriminering.

Bilden är alltså komplicerad. De gamla känner sig inte särskilt diskriminerade, men det betyder ju inte att de högaktas av de unga. Kanske kan vår historia lära oss något om hur vi har fått vår syn på äldre och åldrande.

– Det finns tre olika infallsvinklar, alla tre väldokumenterade, alla motstridiga, säger Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet.

Den första synen på ålderdom höll sig från äldsta kända tid fram till en bra bit in på 1900-talet.

– Hela idén med att pensionera sig är oerhört modern. Du jobbar så länge du kan, tills du är nedbruten. Den som ackumulerar mycket erfarenhet har mycket att göra, säger Harrison och ger en rad exempel på hur ålder och makt gått hand i hand, från senaten i Rom till de kommunistiska partiernas mycket ålderstigna församlingar.

– Ålder är här förknippat med erfarenhet och ackumulerad kunskap. Ingen åldring hoppar av från makt, det märks i diktaturer. Mugabe i Zimbabwe till exempel. Redan under antiken skrevs essäer om varför det är så bra att bli gammal.

Den andra synen på ålderdom är att den är anskrämlig och förfärlig.

– Den här uppfattningen har tagit sig mytiska drag, till exempel Ynglingasagan med Ane den gamle som ska offra tio söner till Oden för att leva väldigt länge. Eller sagan med ättestupan, som aldrig existerat. Ättestupan hittar du i flera kulturer. Men det är myter och hittepå, det finns inga belägg för att det är sant. Fast det visar att man ser ålderdom som något farligt.

Den tredje synen på ålderdom är den vanligaste. 90 procent av mänskligheten förknippar ålderdom med fattigdom.

– De allra flesta som var gamla förr var utfattiga. På fattighusen fanns bara åldringar. När Sverige började få socialvård var det framför allt gamla som hade behov av den.

Före 1800-talets mitt var medellivslängdeni Sverige 35–45 år. I dag är den  över 80.

– Ålderdom var något helt annat än i dag.I mitten av 1900-talet kastades allt över ända. Det gamla bondesamhället upphörde. I dag är ålderdomen inte exklusiv – tvärtom det vimlar av gamla. Vi har ett samhälle som präglas av förändring, inte stillastående som förr. Vi gillar förändringar. Det gillade man inte förr, förändring på 1700-talet var saker som missväxt, säger Harrison.

– Förändring gynnar naturligtvis att ungdom är viktigt. Den som är gammal uppfattas som en liten bromskloss. Hela den demokratiska västvärlden går mot en ungdomscentrering.

En undersökning från universiteten i Uppsala och Kalmar mätte svarsfrekvensen på jobbansökningar utifrån ålder på den sökande.  600 fejkade ansökningar skickades in till olika arbetsgivare. I vissa angavs ålder, i andra inte. Efter 40 sjönk intresset från arbetsgivarna betänkligt. Var den sökande 60 år var intresset för att intervjua vederbörande nära noll.

– Det är ett potent bevis. Det finns de som förnekar men det är inget snack – det finns en grasserande ålderism i samhället, säger pr-konsulten John Mellkvist.

Under hösten  kommer han ut med boken Välj din ålder. Mellkvist ogillar personnummersystemet, hur vi alltid är vår ålder – »det är som en snuttefilt, det ska alltid finnas med«.

Han pekar på en lång tradition inom media och politik att prata om äldre i negativa termer – krämpor, kostnader, död, sjukdomar.

– Det har blivit lite bättre den senaste tiden, i takt med att fler arbetar, men man använder sig ändå av gamla bilder på människor med käpp och rullator för att visa modern ålderdom. I en trendrapport från Adobe som kom nyligen var trend nummer ett »all age is welcome«. Samhället blir äldre och då måste vi demografiskt anpassa vårt bildspråk. Hur vi serveras verkligheten påverkar oss. En fjärdedel av svenskarna är över 65 år i dag.

– Det är en stor del av befolkningen man skuffar undan, konstaterar John Mellkvist.

Barbro Westerholm, (L)

Skillnaden mellan Sverige och USA är påtaglig. I USA gäller det att vara tillräckligt gammal för ett svårt uppdrag. Båda kandidaterna i höstens presidentval är födda på 40-talet, liksom representanthusets talman Nancy Pelosi. I Sverige har politiken blivit något för unga, många är 70- och 80-talister.

– Vi har en kroppsarbetsnorm i pensionen. En dålig kontorsmiljö kan förstås också slita, och då bör man kunna ta hänsyn till det. Man ska kunna gå i pension när kroppen säger ifrån. Men problemet är att om man gör en stark åldersnorm av det så kommer människor känna sig tvungna att gå i pension och det får hälsoeffekter, säger John Mellkvist, och berättar om den japanska läkaren som blev 105 år. Han tog emot patienter fram till sin död.

– Läkarens råd var att bära sina egna tillhörigheter och se till att man känner sig behövd. Lägger man av är risken att man hamnar på ett sluttande plan.

Barbro Westerholm, (L) är med sina 87 år Sveriges äldsta riksdagsledamot. Hon har myntat begreppet årsrik, i stället för äldre.

Pensionssystemet som kom 1913 var bra, enligt Westerholm, men hon anser att man från den tiden började dela upp människor i de som arbetar och de som inte gör det.

1964 diskuterade Gustav Möller införandet av åldersarbeten, efter en idé av Ivar Lo Johansson, utifrån tesen att allt är bättre än påtvingad passivitet. Det är 56 år sedan, och nu diskuteras senior arbetskraft.

– Det är ungefär samma förslag som diskuterades då. Under de här åren har den ena utredningen efter den andra gjorts som sagt att vi måste ta vara på den äldre arbetskraften.

Att Folkhälsomyndigheten valde 70+ som riskgrupp tror Westerholm beror på att det är en grupp som inte längre är kvar på arbetsmarknaden. Riskerna börjar redan i 50-årsåldern. Det finns 1,6 miljoner individer i Sverige över 70 år, med olika förutsättningar att klara covid-19.

– Du har Dagny Carlsson, 107 år och aktiv och så har du hur inaktiva 60-åringar som helst. Det är nästan 50 år emellan. Det här att se 70+ som kollektiv och inte som individer, det sitter fast i folk, säger Barbro Westerholm.

Gunnar Karlsson, årsbarn med Barbro Westerholm, fortsätter kämpa och kräva sin rätt på Kungsljuset i Borlänge. Hans dröm är att pelargongången, en länga mellan husen, ska bli en terapiavdelning för de boende.

Men det händer inte. I stället har den trivsamma gången blivit ett möbelupplag för de dödas tillhörigheter, som hastigt rensats ut från rummen.

Han tittar mycket på tv och på söndagar anordnas bingo på boendet.

–Men det är inget för mig, säger Gunnar Karlsson.

***

60 gånger större covidrisk på äldreboende

Hälften av alla avlidna har bott på äldreboende, enligt siffror från Inspektionen för vård och omsorg (IVO).

Åtta promille av befolkningen bor på äldreboende,  men trots att äldre i boenden tillhör mindre än en procent av befolkningen så hittar man närmare 50 procent av dödsfallen här.

Den som bor på äldreboende har 60 gånger så stor risk att dö om hon eller han smittas av covid-19.

Är den smittade en äldre kvinna är risken sannolikt ännu större. Kvinnor får enligt forskningen sämre vård i 98 av 99 granskade sjukdomar.

Betydligt fler män än kvinnor har fått sjukhusvård för covid-19.  Överlevnadsgraden för sjukhusvårdade är runt 80 procent.

***

FAKTA: Så ser Europa på de äldre

Så många procent svarade att de håller med »helt« eller »ganska mycket«.

Äldre är en börda

Håller med helt eller håller med ganska mycket:

Polen: 22 %

Tyskland: 18 %

Sverige: 10 %

Äldre har för mycket inflytande

Holland: 34 %

Sverige: 31 %

Äldre får mer än sin andel

Sverige: 15 %

Holland: 11 %

Tyskland: 8 %

Äldre får inte mycket respekt nu för tiden:

Spanien: 70 %

Sverige: 67 %

Tyskland: 48 %

Källa: World Value Survey, perioden 2010–2014, då frågor om äldres status inkluderades i undersökningen.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera