USA-val

Det amerikanska stresstestet

Radikaliserade partier, våldsbenägna extremister, konspirationsteorier. Och poströstningen. Valet blir en tuff utmaning för USA.

Klippet på Lauren B Victor, stadsplanerare och fotograf, blev viralt för ett par veckor sedan. Hon satt vid ett kafébord på en uteservering på 18th Street i Adams Morgan, ett av Washington DC:s mest hipstertäta områden. Både hon och mobben som omgav henne bar munskydd.

Hennes bordskamrat hade redan lyft en knuten näve i luften. Lauren B Victor vägrade. Det var därför mobben samlades kring henne. Den skanderade »White silence is violence!«. Alla hade sina högernävar i luften. Stämningen var påtagligt aggressiv.

Washington Post kunde ett par dagar senare berätta vad som hade hänt:

Mobben började som en demonstration i den serie av Black Lives Matter-manifestationer som dragit genom USA, sedan videon på hur George Floyd dödades av en polis spreds i slutet av maj. Längre fram på kvällen — det här var den 24 augusti — drog ungefär 150 personer, vita och svarta, uppför 14th Street under slagord som »Fire, fire, gentrifier — Black people used to live here« och »No Justice, No Peace«.

På Quincy Street, några kvarter nordväst om Adams Morgan, kom de första tydliga tecknen på att demonstrationen var på väg att bli en mobb. Deltagarna stannade till vid restauranger och skyllde gästerna för att njuta av »vita privilegier« om de inte visade sitt stöd genom att höja en knuten näve i luften. De som inte genast lydde fotades och bländades med starka lampor.

Det var scener som fick tankarna att gå till kulturrevolutionens Kina.

När mobben nått fram till Adams Morgan förklarade en ung svart kvinna som verkade leda aktionen, att det var viktigt att vita människor engagerade sig. Hon uppmanade de vita deltagarna att ta ledningen och konfrontera restauranggästerna på 18th Street. Det var då de tog sikte på Lauren B Victor och hennes kamrat, utanför den mexikanska restaurangen Los Cuates.

När mobben drog vidare – Victor var den enda som inte gjort som hon var tillsagd – berättade Lauren B Victor för Washington Post att hon stödde Black Lives Matter. Hon hade gått i tidigare demonstrationer. Hon tyckte bara att det var fel att försöka skrämma människor till att visa sitt stöd.

»Jag trodde inte att någon verkligen skulle ge sig på mig. Jag förstår deras ilska«, sade Victor. Sedan lade hon till: »Min bästa gissning var att ingen skulle göra mig illa. Men sådant här kan förstås vända på en femöring«.

Lauren B Victor sympatiserar med BLM-rörelsen, men vägrade att låta mobben tvinga henne till något.

Kaos. Institutionellt sammanbrott. Ordet »inbördeskrig« har letat sig upp ur prepperbunkrarna och har skymtats, till och med i New York Times väluppfostrade spalter. Det var en fläkt av det som vi fick i början av veckan, när president Trump anklagade de styrande i New York, Seattle och Portland för att ha släppt lös »anarkin« och hotade med att dra in federala medel.

Ingen kan vara säker på något i det här valet, förutom att det kommer att bli en prövning. Ett stresstest av en amerikansk federation som redan är fransig i kanterna och satt under flera atmosfärers tryck.

Och det är poströstningen som kommer att ställa det på sin spets.

Två av fem röstande amerikaner poströstade i presidentvalet 2016. Det var en fördubbling från valet dessförinnan. Enligt en rapport – från omständligt namngivna The covid-19 consortium for understanding the public’s policy preferences across states, ett samarbete mellan fem toppuniversitet – kommer mer än hälften av de röstande amerikanerna att välja poströstning i år. Coronapandemin har givit en rejäl skjuts åt en trend som redan var stark.

I vissa delstater är det förbjudet att börja räkna poströsterna före själva valdagen, den 3 november. Därför kommer det att ta dagar, kanske veckor, innan vi får ett slutligt valresultat. Och det i ett läge då »blue shift« kommer att vara tydligare än någonsin tidigare.

Det var Edward B Foley, juridikprofessor vid Ohio state university, som myntade termen. Foley studerade röstningsmönstret vid mellanvalet till kongressen 2012 och fann att valresultat för det Republikanska partiet, som har rött som sin färg, tenderar att överskattas om man bara räknar röster som avges i vallokaler. Bland poströster tenderar tvärtom Demokraterna, som har blått som partifärg, att vara oproportionerligt starka. Det kan leda till att det slutliga valresultatet avviker avsevärt till demokratisk fördel, jämfört med preliminära resultat strax efter valdagen.

Det sker helt enkelt en »blå glidning«, i takt med att poströsterna räknas.

NBC:s nyhetsredaktion publicerade nyligen en opinionsundersökning som visade att drygt hälften, 54 procent, av republikanska sympatisörer tänker rösta i vallokal på valdagen. Samtidigt sa 71 procent av Demokraternas sympatisörer att de tänkte poströsta.

Wall Street Journal rapporterade häromveckan att bland dem som begärde material för att kunna poströsta i North Carolina var 53 procent registrerade som demokratiska sympatisörer, medan bara 15 procent var registrerade som republikaner. Resterande var inte kopplade till något parti.

Om hälften av alla avgivna röster sker genom poströstning och om poströsterna har en massiv övervikt för Demokraterna, som de här undersökningarna antyder, kan det få stora effekter.

Valresultatet behöver inte ens vara särskilt jämnt för att det långsamt, dag för dag, ska ändras från vad som ser ut som en övertygande seger för Donald Trump till en lika klar seger för Joe Biden. Fem veckor kommer att passera från valdagen till den 14 december, då de 538 medlemmarna i elektorskollegiet möts för att slå fast vem som vunnit. Det är en politisk evighet i korselden av sociala medier, konspirationsteorier, ryska trollfabriker och våldsbenägna extremister.

Det mesta talar för att partiernas radikala ytterflanker kommer att sätta tonen under den utdragna rösträkningen. Det gäller i Republikanerna, som förvandlats bortom igenkänning, först av Tea-Party­rörelsen och sedan av Donald Trump. En opinionsundersökning av Daily Kos/Civiq från början av september visade att en tredjedel bland republikaner håller konspirationsteorin QAnon för »mestadels sann«. QAnon går i korthet ut på att president Trump försvarar världen mot en sammansvärjning av satanister och pedofiler som kontrollerar staten. Ytterligare en knapp fjärdedel menar att QAnon är »bitvis sann«.

Daily Kos/Civiq är en tankesmedja i Demokraternas vänstermitt. Många av de tillfrågade kan mycket väl bara ha givit uttryck för att de känner sig främmande för den traditionella makteliten. Men att frågan ens kan ställas, säger något om hur långt amerikansk politik rört sig från dogmen att alla val avgörs i den sansade mitten.

Radikalt stolleri har blivit allvar.

Det är även Demokraternas svagaste punkt.

I juni förra året var Demokraternas process för att vaska fram en presidentkandidat fortfarande i sin linda. Bara armé­majoren Richard Ojeda, okänd för de flesta, hade både hunnit lansera sin kampanj och dra sig ur. Det fanns 25 kandidater. En del av dem skulle snart falla ifrån, men fyra skulle tillkomma. Bland högoddsarna fanns den då 44-årige Julián Castro från San Antonio i Texas.

Castro är ingen gröngöling. Han valdes till borgmästare i en och en halvmiljonersstaden San Antonio som 34-åring. Fem år senare plockade Barack Obama in honom som den yngste medlemmen av sin regering, med ansvar för bostäder och stadsplanering. Han var tillräckligt etablerad för att kvala in som deltagare i de första debatterna mellan kandidaterna, som anordnades av NBC i Miami och var uppdelade på två kvällar, för att så många som möjligt skulle få plats.

Vårdpolitik var på dagordningen och Castro fick frågan om hans förslag till sjukförsäkring skulle innefatta aborter.

Javisst, sade han. Och inte bara kvinnor, utan även transkvinnor, skulle få rätt till skattefinansierad abort.

Uttalandet rapporterades olika i olika källor. Liberala medier som Huffington Post var välvilliga och konstaterade att Castro antagligen menade »transmän och icke-binära människor med livmoder«. Konservativa medier, som Washington Times, gjorde en poäng av att Castro var så mån om att vara liberal att han utlovade aborter, även till personer utan livmoder.

»Transkvinnor är födda med manliga kroppar, inklusive könsorganen, och har inte livmodern som krävs för att vara gravid (men de identifierar sig inte som män, trots sina kroppar). Transmän, av kvinnligt kön vid födseln, har den nödvändiga biologiska utrustningen för att bli gravida och göra en abort«, förklarade Washington Times med utstuderad noggrannhet.

För många amerikaner, demokrater och republikaner, var inte terminologin det centrala. De undrade helt enkelt vilka märkliga ideologiska och akademiska labyrinter som Demokraterna var på väg att förlora sig i.

Julián Castro.

Det är inte så märkligt att Lauren B Victor sa sig stödja Black Lives Matter. I juli kunde New York Times sammanställa fyra olika opinionsundersökningar som pekade på att mellan 15 och 26 miljoner amerikaner deltagit i protester mot George Floyds död under de närmast föregående veckorna. Det skulle innebära att BLM är den största rörelsen i USA:s historia. Oräkneliga institutioner, från basketligan NBA till Metropolitan Museum, har uttryckt sin solidaritet med BLM. Rörelsen är också unik på andra sätt. Enligt en undersökning av Civic analytics svarade hälften av dem som deltagit i en BLM-manifestation att det var första gången de varit del av en demonstration, eller på annat sätt agerat som aktivister. BLM har mobiliserat nya grupper.

Frågan är vad det betyder.

En majoritet av dem som deltagit i BLM-manifestationer säger sig ha gjort det efter att ha upprörts av videoklipp av polisvåld, som det med George Floyd. Men det säger också något om BLM-rörelsens svaghet. Videoklipp som det med mobben som ansätter Lauren B Victor skapar också starka, men motsatta, känslor.

BLM-rörelsen är modern i den meningen att den är ett lösligt nätverk, utan folkrörelsens strukturerade medlemsinflytande. Det gör att den kan agera snabbt och gerillalikt, men också att den slipper hämmas i sin radikalitet. Rörelsens uttalanden består av signalord och färdiga formuleringar som känns igen från universitetens progressiva seminarier, inte från fackföreningar, församlingar eller getton.

I grunddokumentet »Vad vi tror på«, som i veckan togs ner från BLM:s webbplats, finns formuleringar som »Vi stör det väst-föreskrivna kärnfamiljskravet  …«, »Vi odlar ett queerbejakande nätverk«, »Vi styrs av det faktum att alla svarta liv räknas, oavsett faktisk eller upplevd sexuell identitet, genusidentitet, genusuttryck, ekonomisk status, förmåga, oförmåga, religiös tro eller tvivel, migrationsstatus, eller plats«.

I de texter och klipp som fortfarande finns på webbplatsen återkommer formuleringar som »Detta är den vattendelare som tvingat ner världen på knä. Detta är befrielsens ögonblick« och »Vi för vidare den revolutionära traditionen«. Det kanske främsta kravet för BLM-rörelsen är att dra in polisens anslag, »defund the police«.

Merparten av de miljoner som instinktivt slutit upp bakom BLM-rörelsen gör det därför att den plågsamma amerikanska rasfrågan har blivit akut. De står inte ut med att bära den här konflikten längre.

Men vill de bli konfronterade av mobbar på gatan? Vill de lägga ner polisen? Vill de »störa kärnfamiljen«, göra revolution, vara »queerbejakande«?

Donald Trump satsar på att svaret är nej. Det är därför han lyfter fram oroligheterna i tre demokratiska städer och kallar dem »anarkistiska«. Det kan rent av vara så att han skulle vinna på att inte utse en efterträdare till Ruth Bader Ginsburg i Högsta domstolen före valet. Det finns amerikaner som avskyr Donald Trump, men som ändå röstade på honom i förra valet, just därför att de oroade sig för att Demokraterna, i sin nuvarande form, skulle välja alltför radikala domare.

Demokraterna har knappt två månaders balansgång framför sig. För det har skett en radikalisering av Demokraterna. Den började redan före BLM, som Demokraterna nu har starka kopplingar till, och innan Donald Trump valdes. Den är lika amerikansk som radikaliseringen inom Republikanerna, men om högerradikaliseringen hittar sina stereotyper i västerns och mellanvästerns beväpnade, familjekära och gudfruktiga enklaver, hittar vänsterradikalerna sina i universitetens postkoloniala, rasifierade och queera teorier.

Demokraterna har fått en identitetssocialistisk fraktion. I kraft av sin energi, aggressivitet, ungdom och intellektuella förmåga, har den skaffat sig oproportionerlig makt. Genom sin förmåga att utnyttja det ständigt dåliga amerikanska samvetet vad gäller ras, har den åtminstone tidvis blivit partiets motor.

Valet av Joe Biden tolkades som ett steg mot mitten, men Biden är snarare en medlare än en ledare med egen färdriktning. Traditionella demokrater har inget att sätta emot, annat än erfarenhet, regeringsvana och pragmatism. Precis sådana etablissemangsvärden som både höger- och vänsterradikaler föraktar och misstror. När Republikanerna stod inför samma situation tog radikalerna över.

Donald Trump har visat sig vara en formidabel motståndare. Men förlorar Demokraterna valet, kommer det nästan säkert att bero på att de förlorat sig själva.

LÄS OCKSÅ: Här är väljartyperna som avgör USA-valet: Från American First till vänster

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera