Universiteten tänker varken fritt eller rätt längre
Inte Trumps fel att den akademiska friheten är hotad.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Några av mina kolleger, och jag själv, har under lång tid missionerat för det som kallas akademisk frihet. Den handlar om att forskare och lärare ska få bestämma vad som ska läras ut och forskas om vid universitet och högskolor. Politiker, företag och partier ska hålla fingrarna borta. Något slags guldålder då universiteten fungerade på det sättet har aldrig funnits, men poängen är att forskare och lärare i största möjliga omfattning ändå själva ska få styra över forskningen och den högre utbildningen eftersom de har antagits vara mest lämpade för det. Det har inte varit lätt att hävda den ståndpunkten. Debattartiklar, böcker, utredningar med mera i ämnet har mestadels bemötts med tystnad, trots att forskarnas och lärarnas inflytande över den egna verksamheten har minskat påtagligt under flera årtionden.
Efter regeringsskiftet 2022 blev dock plötsligt fart på debatten när Mats Persson, minister för högre utbildning, gav till känna att den akademiska friheten skulle öka. UKÄ fick i uppdrag att undersöka hur det var ställt med den akademiska friheten och skickade ut en enkätundersökning till 10 000 utvalda, lärare, forskare och doktorander. Detta väckte stark kritik från många akademiker och Perssons politik sades mest vara ett uttryck för att begränsa den akademiska friheten, inte öka den. När UKÄ-utredningen publicerades framgick visserligen att det fanns ett utbrett missnöje med just bristen på akademisk frihet, och dessutom en rädsla för att stöta sig med chefer och forskningsfinansiärer, men ändå tystande debatten snabbt.
Så återvaldes Donald Trump till president och gav sig genast på de amerikanska universiteten. Han kritiserade även universiteten i Europa. Under täckmantel av att rulla tillbaka identitetsagendor för att återupprätta meritokrati och akademiska värden ägnade sig Trump åt rena hämndaktioner mot sina meningsmotståndare. I Trumps iver att åstadkomma så mycket skada som möjligt drabbades även akademiker som aldrig hade engagerat sig i de politiska striderna. Men som, Sharon Rider argumenterar i en läsvärd artikel i tidskriften Respons, kommer man inte runt det faktum att forskare, lärare och ledningar för flera av USA:s största universitet under lång tid hade uppvisat ett ointresse för att värna den akademiska friheten. Exempelvis tilläts antisemitiska protester och attacker – i den akademiska frihetens namn. Trumps åtgärder i USA fick fart på debatten även här i Sverige.
Dagens Nyheter anklagade i april Tidöregeringen för att föra Sverige i en trumpistisk riktning och hota demokratin. Vid flera seminarier och symposier vid universiteten restes frågan hur vi i Sverige skulle kunna bevara den akademiska friheten och demokratin när det gått så illa som det gjort i USA. Men flera debattartiklar och upprop för forskare har inte handlat om att värna om demokrati eller skapa distans mellan politiken å ena sidan och forskningen och undervisningen å den andra. Tvärtom så har akademiker exempelvis i Lund kampanjat för att stänga ner demokratiska dialoger - om den egna viljan inte får tillräckligt gehör. Vid bland annat universiteten i Lund, Uppsala och Göteborg har det ställts krav på att universiteten ska bedriva utrikespolitik genom att införa sanktioner mot Israel (Axess). Vid Göteborgs universitet tilläts samtidigt Palestinaaktivister använda universitetets lokaler för att försvara terrororganisationer (Doku; Fokus). Och i ett uppmärksammat inlägg på DN-debatt förespråkade över tusen forskare och lärare i praktiken införandet av mer teknokrati – i demokratins, sanningens och den akademiska frihetens namn.
Det är mycket som ter sig upp- och nervänt här. Det framgår särskilt av hur retoriken mellan politiker och akademiker på kort tid har förändrats. Under årtionden växte postmoderna och relativistiskt orienterade teoriers inflytande inom humaniora och samhällsvetenskap. Därmed öppnades helt nya empiriska fält upp för studier. Men utvecklingen gav även utrymme för godtycklighet, osaklighet och politisering i forskningen – under vetenskaplig flagg. Ett viktigt budskap från bland andra Michel Foucault var att vetenskapens begreppsbildning och anspråk på att tillhandahålla objektiva sanningar var knutna till olika slags maktkamper. Argument för fördelar med frihandel kunde exempelvis analyseras i termer av deras funktion för aktörens ekonomiska intressen. Men snart räckte det att anta att olika aktörers uttalanden representerade sådana intressen – vetenskapliga bevis om motsatsen kom att tolkas som bara ytterligare en form av maktutövning. De nya forskningsfälten ledde till en ökning av antalet ”vetenskapliga” publikationer, men inte till ökad kvalitet i forskningen. De som vågade påpeka att humanister och samhällsvetare var på väg att tappa sin trovärdighet blev ignorerade eller cancellerade. I USA hände det till exempel Peter Boghossian, James Lindsay och Helen Pluckrose i det som kallats ”The Grievance Studies Affair.” Ett exempel från Sverige är frånvaron av seriösa bemötanden mot argumenteten i Anna-Karin Wyndhamns och Ivar Arpis bok Genusdoktrinen.
Men med Donald Trump på scenen körde akademikernas relativistiska retorik fast. Ett av Trumps favoritargument i debatter om klimat-, energi- och jämställdhetsfrågor var nämligen att andras sanning inte var hans sanning. Trump lät som en Foucauldian när han talade om "alternativa fakta". Anklagelsen var självfallet fräck och förolämpande för alla de forskare som arbetat för hållbar utveckling och rättvisa. Men det gick inte heller att skaka av sig att akademin inte tidigare hade satt ner foten mot cancelleringskampanjer och mot politiseringen av den egna verksamheten. Ren hittepåforskning skulle bemötas med samma respekt som seriös forskning bedriven enligt vetenskapliga grundprinciper. Samtidigt som det gick så långt att världens mest välrenommerade universitet vägrade ta ställning mot antisemitism.
Ett sätt för forskarna att försöka hantera den besvärliga "sanningsdebatt" som uppstod var att börja hävda att samhällsvetare och humanister visst tyckte att det fanns sanningar. Eller rättare sagt; det gällde försvara vissa sanningar. Så här kunde det ta sig uttryck:
Vid ett symposium anordnat av Svenska Akademien kunde den amerikanske historikern Timothy Snyder helt oemotsagd hävda att yttrandefriheten har ett syfte (SvD) men inte att skydda allas rätt att tala fritt. I stället skulle syftet var att skydda dem som "säger sanningar till makthavarna", alltså inte lögnare. Applåderna ville aldrig ta slut. Och så har det låtit allt mer i den svenska offentliga debatten om akademisk frihet. Inläggen från samhällsvetare och humanister har handlat om att det finns just vissa sanningar – men vad som ska klassas som sant tycks bestämmas av var den som säger något står politiskt. Deras rubriker kan handla om demokrati och frihet – men läser och lyssnar man så handlar det ofta om att de politiska intressen som avsändaren själv sympatiserar med försvaras. Paradoxalt nog skulle den svenska debatten ha mått bra av lite mer av Foucaults analyser som inspiration för självkritik. Men idag är vi så vana vid politiseringen att vi ofta inte ens kan se den själva.
Den deprimerande slutsatsen är att "akademisk frihet" i dag av alltför många kolleger inom akademin tolkas som att de ostört ska kunna politisera den egna verksamheten, alltså ett slagträ för egna politiska syften. Så vad är lösningen? Att ge mer makt åt staten över universiteten? Knappast. Men en sak är säker. Den akademiska friheten som idé har missbrukats så länge att få längre känner igen eller ens vill kännas vid den. Därför är den så svår att återuppbygga. Och att vi hamnade här beror inte på Donald Trump. Det är politikerna och vi akademiker som själva bär ansvaret för att det blev så.
Sten Widmalm är professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet
***
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Några av mina kolleger, och jag själv, har under lång tid missionerat för det som kallas akademisk frihet. Den handlar om att forskare och lärare ska få bestämma vad som ska läras ut och forskas om vid universitet och högskolor. Politiker, företag och partier ska hålla fingrarna borta. Något slags guldålder då universiteten fungerade på det sättet har aldrig funnits, men poängen är att forskare och lärare i största möjliga omfattning ändå själva ska få styra över forskningen och den högre utbildningen eftersom de har antagits vara mest lämpade för det. Det har inte varit lätt att hävda den ståndpunkten. Debattartiklar, böcker, utredningar med mera i ämnet har mestadels bemötts med tystnad, trots att forskarnas och lärarnas inflytande över den egna verksamheten har minskat påtagligt under flera årtionden.
Efter regeringsskiftet 2022 blev dock plötsligt fart på debatten när Mats Persson, minister för högre utbildning, gav till känna att den akademiska friheten skulle öka. UKÄ fick i uppdrag att undersöka hur det var ställt med den akademiska friheten och skickade ut en enkätundersökning till 10 000 utvalda, lärare, forskare och doktorander. Detta väckte stark kritik från många akademiker och Perssons politik sades mest vara ett uttryck för att begränsa den akademiska friheten, inte öka den. När UKÄ-utredningen publicerades framgick visserligen att det fanns ett utbrett missnöje med just bristen på akademisk frihet, och dessutom en rädsla för att stöta sig med chefer och forskningsfinansiärer, men ändå tystande debatten snabbt.
Så återvaldes Donald Trump till president och gav sig genast på de amerikanska universiteten. Han kritiserade även universiteten i Europa. Under täckmantel av att rulla tillbaka identitetsagendor för att återupprätta meritokrati och akademiska värden ägnade sig Trump åt rena hämndaktioner mot sina meningsmotståndare. I Trumps iver att åstadkomma så mycket skada som möjligt drabbades även akademiker som aldrig hade engagerat sig i de politiska striderna. Men som, Sharon Rider argumenterar i en läsvärd artikel i tidskriften Respons, kommer man inte runt det faktum att forskare, lärare och ledningar för flera av USA:s största universitet under lång tid hade uppvisat ett ointresse för att värna den akademiska friheten. Exempelvis tilläts antisemitiska protester och attacker – i den akademiska frihetens namn. Trumps åtgärder i USA fick fart på debatten även här i Sverige.
Dagens Nyheter anklagade i april Tidöregeringen för att föra Sverige i en trumpistisk riktning och hota demokratin. Vid flera seminarier och symposier vid universiteten restes frågan hur vi i Sverige skulle kunna bevara den akademiska friheten och demokratin när det gått så illa som det gjort i USA. Men flera debattartiklar och upprop för forskare har inte handlat om att värna om demokrati eller skapa distans mellan politiken å ena sidan och forskningen och undervisningen å den andra. Tvärtom så har akademiker exempelvis i Lund kampanjat för att stänga ner demokratiska dialoger – om den egna viljan inte får tillräckligt gehör. Vid bland annat universiteten i Lund, Uppsala och Göteborg har det ställts krav på att universiteten ska bedriva utrikespolitik genom att införa sanktioner mot Israel (Axess). Vid Göteborgs universitet tilläts samtidigt Palestinaaktivister använda universitetets lokaler för att försvara terrororganisationer (Doku; Fokus). Och i ett uppmärksammat inlägg på DN-debatt förespråkade över tusen forskare och lärare i praktiken införandet av mer teknokrati – i demokratins, sanningens och den akademiska frihetens namn.
Det är mycket som ter sig upp- och nervänt här. Det framgår särskilt av hur retoriken mellan politiker och akademiker på kort tid har förändrats. Under årtionden växte postmoderna och relativistiskt orienterade teoriers inflytande inom humaniora och samhällsvetenskap. Därmed öppnades helt nya empiriska fält upp för studier. Men utvecklingen gav även utrymme för godtycklighet, osaklighet och politisering i forskningen – under vetenskaplig flagg. Ett viktigt budskap från bland andra Michel Foucault var att vetenskapens begreppsbildning och anspråk på att tillhandahålla objektiva sanningar var knutna till olika slags maktkamper. Argument för fördelar med frihandel kunde exempelvis analyseras i termer av deras funktion för aktörens ekonomiska intressen. Men snart räckte det att anta att olika aktörers uttalanden representerade sådana intressen – vetenskapliga bevis om motsatsen kom att tolkas som bara ytterligare en form av maktutövning. De nya forskningsfälten ledde till en ökning av antalet ”vetenskapliga” publikationer, men inte till ökad kvalitet i forskningen. De som vågade påpeka att humanister och samhällsvetare var på väg att tappa sin trovärdighet blev ignorerade eller cancellerade. I USA hände det till exempel Peter Boghossian, James Lindsay och Helen Pluckrose i det som kallats ”The Grievance Studies Affair.” Ett exempel från Sverige är frånvaron av seriösa bemötanden mot argumenteten i Anna-Karin Wyndhamns och Ivar Arpis bok Genusdoktrinen.
Men med Donald Trump på scenen körde akademikernas relativistiska retorik fast. Ett av Trumps favoritargument i debatter om klimat-, energi- och jämställdhetsfrågor var nämligen att andras sanning inte var hans sanning. Trump lät som en Foucauldian när han talade om ”alternativa fakta”. Anklagelsen var självfallet fräck och förolämpande för alla de forskare som arbetat för hållbar utveckling och rättvisa. Men det gick inte heller att skaka av sig att akademin inte tidigare hade satt ner foten mot cancelleringskampanjer och mot politiseringen av den egna verksamheten. Ren hittepåforskning skulle bemötas med samma respekt som seriös forskning bedriven enligt vetenskapliga grundprinciper. Samtidigt som det gick så långt att världens mest välrenommerade universitet vägrade ta ställning mot antisemitism.
Ett sätt för forskarna att försöka hantera den besvärliga ”sanningsdebatt” som uppstod var att börja hävda att samhällsvetare och humanister visst tyckte att det fanns sanningar. Eller rättare sagt; det gällde försvara vissa sanningar. Så här kunde det ta sig uttryck:
Vid ett symposium anordnat av Svenska Akademien kunde den amerikanske historikern Timothy Snyder helt oemotsagd hävda att yttrandefriheten har ett syfte (SvD) men inte att skydda allas rätt att tala fritt. I stället skulle syftet var att skydda dem som ”säger sanningar till makthavarna”, alltså inte lögnare. Applåderna ville aldrig ta slut. Och så har det låtit allt mer i den svenska offentliga debatten om akademisk frihet. Inläggen från samhällsvetare och humanister har handlat om att det finns just vissa sanningar – men vad som ska klassas som sant tycks bestämmas av var den som säger något står politiskt. Deras rubriker kan handla om demokrati och frihet – men läser och lyssnar man så handlar det ofta om att de politiska intressen som avsändaren själv sympatiserar med försvaras. Paradoxalt nog skulle den svenska debatten ha mått bra av lite mer av Foucaults analyser som inspiration för självkritik. Men idag är vi så vana vid politiseringen att vi ofta inte ens kan se den själva.
Den deprimerande slutsatsen är att ”akademisk frihet” i dag av alltför många kolleger inom akademin tolkas som att de ostört ska kunna politisera den egna verksamheten, alltså ett slagträ för egna politiska syften. Så vad är lösningen? Att ge mer makt åt staten över universiteten? Knappast. Men en sak är säker. Den akademiska friheten som idé har missbrukats så länge att få längre känner igen eller ens vill kännas vid den. Därför är den så svår att återuppbygga. Och att vi hamnade här beror inte på Donald Trump. Det är politikerna och vi akademiker som själva bär ansvaret för att det blev så.
Sten Widmalm är professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet
***
