Göran Forsmark

Text: Martin Röshammar

Bild: TT

Han invigde Myggmuseet utanför Gällivare. Tåget på Inlandsbanan stannade vid en myr. Där fanns en dörrkarm. Öppnade man dörren så var mygghelvetet där.  I Koskullskulle utanför Malmberget växte han upp, Göran Forsmark. 21 år gammal började han studera på Teaterhögskolan i Malmö. Han gick i samma klass som Ann Petrén, Philip Zandén och Reine Brynolfsson, och han arbetade sedan på flera teatrar och gjorde mängder med filmroller, mest känd kanske i Kjell Sundvalls Jägarna.

Men flest gånger spelade han nog Mannen från Malmberget och Mannen från Malmberget återvänder, skrivna av riksspelmannen, dramatikern och civilingenjören Svante Lindqvist. De två träffades 1982.

– Vi gjorde massor av grejer, inte bara Mannen från Malmberget. Det hände inte sällan att han ringde och sa: »Kan du inte skriva nånting åt mig? Jag behöver några kortisar«, när han skulle göra tv-program och så. Då skickade jag honom texter.

Det blev till slut även tv av de båda pjäserna om och med mannen från Malmberget. Då skrev Allan Svensson manus och pjäsen hette i den versionen Åter till Malmberget.

– Vi var mycket goda vänner, jag och Göran. Det var en sorglös tillvaro man hade tillsammans med honom. Han brann verkligen för teater, men hade ingen farstu alls. Man kunde säga vad som helst till honom och det bara rann av honom. Han kallade mig ofta för »Svin-Svante« och jag sa »Gris-Göran«. På den nivån var det, säger Svante Lindqvist.

Göran Forsmark var driftig, ordnade både resor och fester men hade ständigt ont om pengar och var ofta skyldig folk pengar, inte minst Svante Lindqvist.

– Ibland var jag irriterad på honom. Göran stämde Wasa Teater i Österbotten för kontraktsbrott. Då sa han: »Du ska få betalt när jag får pengarna av dem.« Då tänkte jag: »Det kan du glömma.«

Men Göran Forsmark vann målet mot teatern.

– Fast då var jag lite för sen, han hade hunnit spela bort pengarna, berättar Svante Lindqvist.

Han beskriver Göran Forsmark som en av de mest speciella människor han har känt i sitt liv.

– Man kan säga så här: Göran hade ett vagt förhållningssätt till sanningen, men en stark förkärlek för det sannolika. Så kan man väl sammanfatta hans livsåskådning. Det är det roliga jag kommer ihåg även om han ringde ibland och grinade över olyckliga kärleksaffärer, säger Svante Lindqvist och lägger till:

– Göran var också abnormt social. Samtidigt hade han ett bråddjup i sig, ibland hade han det väldigt problematiskt.

Bara några dagar före Göran Forsmarks bortgång planerade de två för en pjäs om en gammal smugglarkung i Tornedalen.

– Ja, Göran skulle ha varit kongenial i den rollen. Annars var han en birollernas mästare. Lite synd var det att han aldrig fick någon riktigt stor huvudroll i någon film. Han var en bättre skådespelare än han själv förstod, säger Svante Lindqvist.

Stephan Apelgren är regissör, manusförfattare och numera konsulent på Filmpool Nord och han är enig med Svante Lindqvist om Göran Forsmarks skådespelartalang:

– Göran var en av de bättre skådespelare som jag har jobbat med. Han var ett naturbarn i så motto att han hade en förförståelse för text och skådespeleri som man sällan ser. Men trots sin kapacitet var han väldigt osäker på sin egen förmåga och han var en rastlös själ, säger Stephan Apelgren.

Denne branschveteran går så långt att han utser Göran Forsmark till Sveriges mest brinnande teaterambassadör, inte minst för att han spelade Mannen från Malmberget minst 1 000 gånger.

– Göran var född till yrket skådespelare. Han hade en bärande roll i serien Midnattssol häromåret. Då trodde jag att nu hamnar killen i morgonsofforna och blir vår nya stjärna. Men så blev det inte. Lika bra som han var framför kameran, lika usel var han på pr och på att skaffa sig agenter och andra som kunde lyfta fram honom.

Martin Röshammar

Journalist