Kultur

Helgjuten lyrik när Anna Hallberg släpper sin sjunde diktsamling

Anna Hallbergs dikter går rakt genom sidorna.

»Språket är aldrig tillräckligt brutalt. ens nära.«, skriver Anna Hallberg i sin sjunde diktsamling. Och nog kan det vara sant att språket inte klarar av att uttrycka det allra svåraste, eller det allra lyckligaste. Det måste gestaltas.

Under tiden är i så fall just denna gestaltning av de starkaste känslorna, både i ord och i sin form. Titeln antyder en samtidighet, dikter som talar medan livet i övrigt pågår. Men också en placering utanför, under tiden, under själva livet.

Diktsamlingens första del, RUM, väcker redan från början en känsla av instängdhet. Ett rum kan vara en plats att vistas på, en trygg boning, ett skydd; men hos Hallberg ger det snarare en känsla av fångenskap, där jaget självt blir till ett fängelse: »jag-bunkern«. Ett avstånd dras upp mellan människor som behöver hjälp och människor som inte kan hjälpa. Tills rummet blir allt som finns kvar. Till och med sidorna i den första delen har murats in bakom en grå bård.

Det är lyrik full av undertryckta känslor, fulla av sorg, av sjukdom, kroppstömningar, smärta, död, rädslor, sjunkande bruna färger och mögel under rutschkanan. Det är säkert ingen slump att diktsamlingen har samma titel som Göran Tunströms bok om en sjukdomstid från 1993.

Som ett tickande hjärta ligger där en hjärtskärande längtan ut, efter att orka, att kunna: »jag vill säga det tusen gånger: kliva, kliva, kliva, hur / skönt det klipper, kliver fram, genom buskarna, / stadigt med grovkängor, /…/«. Här finns en vilja att finnas till, inte bara för sig själv utan för andra, i andras ögon: »jag har ett namn. en kropp. en historia.« samtidigt som diktaren vet att ingen annan kan berätta denna historia: »att varje biografisk utsaga är svek. omöjlighet.«

Det är dessa omöjligheter, dessa språkets avstånd till de händelser och personer som det vill beskriva, som Anna Hallberg försöker, och lyckas, runda.

Anna Hallberg håller en stilsäker och exakt balans mellan att smaka på orden, krama ur dem en vidare mening och passa in dem i en form, språkligt, grafiskt, idémässigt.

I diktsamlingens sista delen, Streck, har också kroppsligheten försvunnit. Förlorat betydelse. Textens Linnea går rakt genom sidorna, en enda rörelse bort, mot havet, mot bokens allra sista sida där meningen slutar mitt i livets mysterium, och boken tar abrupt slut.

Det är inget mindre än helgjutet.  

Nina van den Brink

***

Under tiden är utgiven på Albert Bonniers förlag.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera