Blogg

Hakelius: Det blev ett fylleslagsmål mellan två pensionärer

Den amerikanska presidentdebatten tog formen av ett fyllegräl på småtimmarna. Den lär knappast ha förändrat något.

Det fanns något passande i att se den amerikanska presidentdebatten från Sverige.

Lokalen där debatten hölls var så tom att det ekade. Det fåtal personer som var där såg vilsna ut, som om de letade efter sina ytterkläder men inte mindes var de lagt dem. Debattledaren, Chris Wallace, hade från början ett plågat, vädjande uttryck. Han såg mest ut att tänka på kostnaden för allt som gått i kras. Och de två presidentkandidaterna började inte ens i något slags diskussion, de gick direkt på invektiven, hånflinen och de ständiga försöken att överrösta varandra.

Det här var, kort sagt, precis som den sista plågsamma timmen av en middagsbjudning som pågått lite för länge. Den där timman då de flesta redan gått och lagt sig, men ett hopplöst, maratondrucket par håller värden uppe, eftersom någon måste se till att det inte blir handgemäng.

Det var fascinerande att se, men fascinerande på samma sätt som en bilolycka.

Finns en väg ut ur polariseringen och splittringen av USA? Kanske. Men den började inte i natt. Om någon bytte favoritkandidat efter den här debatten vore det ett under. Den handlade bara om att gräva sig alt djupare i skyttegravarna. Naturligtvis var det president Trump som agerade mest skamlöst och destruktivt. Det är trots allt hans grundläggande strategi. Men Joe Biden visade också dels hur oförmögen han är att finna något sätt att möta Trump, utan att fastna i presidentens fällor, dels hur ofärdiga demokraterna fortfarande är med att förstå vad som händer och hänt i USA.

Trumps magnifikt irriterande personlighet fungerar som en barriär som hindrar Demokraterna att finna en egen, effektiv väg framåt. Allt elände blir lätt en följd av Donald Trump och därför finns en övertygelse om at allt skulle allt bli bra igen, om bara Donald Trump försvann. Men så är det förstås inte. Det började inte med Donald Trump, han är bara den logiska följden av att amerikanerna i flera decennier slitits itu av sina egna motsättningar. Förstår man det förstår man att ordningsföljden snarare är den omvända: för att bli av med Donald Trump måste man först hitta ett sätt att överbrygga den folkliga klyftan, snarare än att vidga den.

Joe Biden har kanske den ambitionen, men han har inte riktigt partiet med sig. Det har snarare radikaliserats, just under trycka av Trump. Och i den mån han försökte tala framtid och vända sig direkt till amerikanerna blev han undantagslöst avbruten av president Trump. Till slut gick det inte att låtsas att det hela var mer än ett slags fylleslagsmål mellan två pensionärer.

Det förändrade ingenting, vilket möjligen ska räknas som en vinst för Joe Biden, som är en erkänt dålig debattör. Nu kan Biden, på goda grunder, skylla Trump för att det inte gick bättre.

Om en vecka ska vicepresidentkandidaterna debattera. Det kan, faktiskt, bli mer intressant. Kamala Harris har en positiv energi som Joe Biden ofta saknar. Och Mike Pence är inte Donald Trump.

Läs fler inlägg i Johan Hakelius blogg här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera