Krönika

Nalin Pekgul: När valde Järva en ledare?

Jag ringer runt till mina pakistanska, irakiska och turkiska bekanta. Ingen har hört talas om vår nye »ledare«, skriver Nalin Pekgul.

Bor man som jag i Tensta, kan man få höra många galna konspirationsteorier. En sådan är att medierna ägs av judarna och att det är ett led i Israels politik att förolämpa muslimer. Varje gång jag hör något sådant, markerar jag hårt. Och de flesta som pratar med mig i centrum eller på t-banan är trots allt lite försiktiga i sina konspirationsteorier.

Den 12 september går jag till affären och ser två stora polisbilar. En muslimsk man som jag brukar prata med förklarar att polisen har kommit för att den där galne dansken Rasmus Paludans vänner tänker bränna Koranen. Sedan sänker han blicken, som om han inte vågar se mig i ögonen när han säger: »Det måste vara Islamiska staten som har betalat Paludan för att såra muslimer genom att bränna Koranen. Då kommer de kunna säga ›titta vad kristna hatar oss muslimer‹ och därmed får IS ännu mer anhängare.«   

Men den här dagen, den 12 september,  är mina tankar i Turkiet. Just i dag för 40 år sedan tog militären makten i Turkiet och minnena väller över mig. Jag känner mig trött och ledsen och har ingen större lust att diskutera pajasen Paludan. Jag säger bara att det kanske kan ligga något i det han säger. Mannen blir glad och sträcker på ryggen, som om han precis kommit på beviset för Fermats stora sats. Och jag tänker att det inte alltid kan vara mitt ansvar att avfärda konspirationsteoretikerna.

Väl hemma går jag in på Dagens Nyheters sajt för att se om det står något om Koranbränningen. Minsann, där ser jag en rubrik: »Järvas ledare manar till lugn när högerextrema vill bränna Koranen«. Ett ögonblick försjunker jag i tankar, eftersom det inte stod klart för mig att vi hade valt en ledare för Järva och när det i så fall skulle ha skett. På bilden i tidningen ser jag en man som jag aldrig har sett förut. Å andra sidan har jag varit borta från politiken i många år nu.   

När jag läser artikeln inser jag att han inte tillhör något parti. Han verkar bara vara ytterligare en av alla dessa självutnämnda ledare som brukar tala för mig och alla andra som bor i Järva. Han är självsäker och har krav på politiker: »Vi vill inte att det ska vara lagligt i Sverige att bränna heliga skrifter som Koranen, Bibeln och de judiska skrifterna och att det samtidigt ska bli förbjudet att håna de olika religionerna.«

Förutom att jag irriterar mig på att »Järvas ledare« försöker begränsa yttrandefriheten, kan jag inte släppa tanken på vilka han menar sig företräda. Jag ringer runt till mina pakistanska, irakiska och turkiska bekanta. Ingen har hört talas om vår nye »ledare«. De är lika förvånade som jag. Mina bekanta frågar om DN kan utse någon till vår ledare, utan demokratiska val. »Nej, börja inte konspirera ni också«, svarar jag.

Senare får jag information om att den imam som Sveriges största morgontidning har utsett till »Järvas ledare« för åtta år sedan avslöjades av Uppdrag granskning när han förespråkade månggifte.

Att begränsa yttrandefriheten är en viktig fråga för islamisterna i Europa. De blir starka av att exploatera muslimernas sårade känslor. För varje eftergift från samhällets sida, blir konspirationsteorierna allt vildare och kraven på nya eftergifter allt orimligare. Vi som vill fortsätta att leva i ett demokratiskt samhälle måste göra oss omaket att markera både mot konspirationsteorier och försök till begränsningar av yttrandefriheten. Det gäller i vardagliga möten på torget och i tidningsartiklar. Och även om det gäller något så dumt och osmakligt som att bränna böcker.

För de flesta människor för bokbränning tankarna till Nazityskland eller till spanska inkvisitionens bokbål på 1500-talet. Någon har sagt att där man bränner böcker kommer man snart att bränna människor. Muslimska fundamentalister är dock de sista som ska exploatera koranbränningen för sina syften. Det var just muslimska fundamentalister som återinförde bokbål som politiskt vapen, genom att år 1989 bränna Salman Rushdies bok Satansverserna.

Egentligen är det inte förvånande att just muslimska och kristna fundamentalister, liksom nazisterna, bränner böcker. De förenas i sin strävan att kontrollera människors tankar. Det är upprörande, men ingen kan kräva att just deras favoritbok ska respekteras mer än någon annans. Inte ens om det gäller Koranen. Och i det här fallet är det uppenbart att bokbålen är till för att trigga och väcka ilska. Det nöjet bör vi inte ge dem.

Försvar för yttrandefriheten är viktigt som ett medel att stärka individernas ställning inom de religiösa samfunden. Det är därför vi muslimer i Sverige och Europa behöver yttrandefriheten för att försvara oss mot intolerans och mot självutnämnda religiösa »ledare« med anspråk på makt.

Läs fler krönikor av Nalin Pekgul här!

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera