Aktuellt / USA-val / Veckans Fokus

Alla ögon på förloraren

Joe Biden kommer att få kämpa mot sina egna, som inte vill släppa Donald Trump.

Joseph Robinette Biden Jr vinner kanske valet, men valet var aldrig hans. Trots Bidens 36 år i senaten och åtta år som vicepresident, var scenen från början Donald Trumps, det såg både glödande anhängare och hätska antagonister till. Biden mot Trump är som att ställa ett coverband mot en death metalgrupp med arenavana.

Låt oss säga att Joe Biden ändå vinner.

När rösträkningen till sist är över.

Om kravallerna klingar av.

Utan att de fem miljoner amerikaner som tros ha köpt vapen för första gången i år, tycker sig få anledning att använda dem.

Och förutsatt att de oundvikliga juridiska turerna inte blir allvarligare än att de till sist mest intresserar de 1 338 678 amerikaner som är legitimerade och praktiserande advokater.

Kommer ens en sådan seger att ägas av Biden?

Vill man, så kan man gå tillbaka åtminstone till Andrew Jackson, den sjunde presidenten, som lovade att slita staten ur en »korrupt aristokratis« händer och sätta den i nävarna på »vanligt folk«. Men vi nöjer oss med att börja med den trettiosjunde presidenten, Richard Milhous Nixon.

Donald Trump är inte alls lik Richard Nixon. Ri­chard Nixon tyckte närmast att det var genant att behöva visa sig offentligt. Det är svårt att tänka sig Nixon på Twitter. Han var extremt självanalytisk. Beläst, rent av intellektuell.

Richard Nixon omvaldes i november 1972 med över 60 procent av de avlagda rösterna. Bara två andra presidenter på 1900-talet har fått mer än så och ingen efter Nixon. Donald Trump kommer inte att bli den förste.

Men det finns också beröringspunkter.

Det var vid lucia 1972, en månad efter Nixons återval och ett halvår efter att Watergateskandalen börjat smyga sig på, som Nixons egeninstallerade bandspelare snappade upp presidenten, när han i Ovala rummet gav uttryck för något som närmast liknade ett mantra:

»The press is the enemy. The press is the enemy. The press is the enemy. The establishment is the enemy. The professors are the enemy. Professors are the enemy. Write that on the blackboard a hundred times and never forget it.«

Det är förstås alla journalisters favoritcitat från de 3 000 timmar långa inspelningarna. Det fångar en viktig aspekt av Nixon: han hade visserligen varit ledamot i representanthuset, senator och vicepresident, men han betraktade sig ändå som outsider och underdog. Ett liberalt etablissemang i pressen, på universiteten och i delar av statsförvaltningen var hans verkliga fiender. Att leda landet var, för Nixon, oundvikligen att gå i clinch med centrala delar av det. Och eftersom de delarna inte drog sig för förräderi, falskhet och förtal var Nixon övertygad om att han måste svara med samma mynt. Han måste vara »tuff«.

Så gick det som det gick.

Nixon och hans öde satte djupa spår i de båda stora partierna. Inom Demokraterna stärktes övertygelsen om att politik handlade om något mer än skilda uppfattningar. Det handlade om gott och ont, svart och vitt. Politiken som något mycket mer grundläggande än skattesatser.

Republikanerna brottades i Nixons kölvatten med motstridiga övertygelser och känslor. Å ena sidan en kvardröjande misstanke om att det liberala etablissemanget på något sätt hade lyckats med en kupp. Det här var känslor som senare skulle bli en av grunderna för idén om »den djupa staten«, »the deep state«, som styr USA bakom kulisserna.

Å andra sidan fanns bland republikaner en skam över att en republikansk president förfallit till totalitärt beteende. Det var ju trots allt Nixon själv som hade försökt sköta landet bortom lagen och all insyn.

Ur det växte två linjer, som i lite olika form fanns i båda partier. Den ena var den om kulturkriget. Den andra idén om att historien hade en riktning och att den riktningen var liberal, i amerikansk mening. USA skulle oundvikligen komma att bli mer som Europa. Mer socialdemokratiskt. Det var bara en tidsfråga.

Bland demokrater skapade övertygelsen tillförsikt, självförtroende och ett visst mått av arrogans. Bland republikaner uppgivenhet, frustration och ilska.

Så kom Ronald Reagan.

Reagans betydelse för USA kan inte mätas i budgetunderskott eller upprustning. Inte ens i att Reagan hade rätt i övertygelsen att även ett kallt krig kan få en vinnare. Ronald Reagans betydelse för USA var att han vände på steken. Han fyllde republikaner med tillförsikt, självförtroende och ett visst mått av arrogans. Han gjorde det så väl att han gjorde republikaner av demokrater.

Reagan visade att historien inte hade en självklar socialdemokratisk riktning. För inbitna demokrater var det en ofattbar vändning. Hur var det möjligt att en så gaggig anakronism fick grepp om statsapparaten? Hur kunde något sådant hända, efter Watergate och Vietnam? Något måste vara fel.

Sedan dess är det den här striden – den om gott och ont och historiens riktning – som ständigt legat i botten av amerikansk politik. Striden har gått i vågor, men trendmässigt tilltagit i hätskhet. Från och med Ronald Reagan har varje president antingen blivit föremål för riksrätt, eller allra minst för utredning med syfte att sluta i riksrätt. När Barack Obama vann presidentvalet 2008 satte det i gång en process som skavde av den sista polityren. Den eviga huvudvärken, rasfrågan, blev åter öppen huvudsak i amerikansk politik. Det var stickrepliken som lockade in Donald Trump på scenen. Rastemat gjorde konflikten än mer explosiv, oförsonlig och kompromisslös, men det var samma strid, bara mer vulgär, som den som tog fast form i och med Nixon och Reagan.

Och de historiska parallellerna suger in kombattanterna. Nixons självmarkerande »I am not a crook« ekar i det kollektiva minnet.

Om den andra sidan inte bara har en annan uppfattning, utan faktiskt är skurkar, hur ska man hantera dem då? Ska inte skurkar sitta i finkan?

Förebild? Inspelningen av när Richard Nixon beskriver pressen som fiende påminner om hur Donald Trump sett på samma grupp.

***

Donald Trump har fått ett nytt favoritämne sedan han lät skriva ut sig från Walter Reed national military medical center. Nätpublikationen Politicos Michael Kruse uppmärksammade det för en vecka sedan under vinjetten »Trumpology«.

»Jag är immun«, är frasen som presidenten har återkommit till nästan varje gång han uppträtt offentligt:

»Jag är fullständigt fri. Är ni med? Jag är inte bara fri, jag är immun.«

»Du vet. Ordet immunitet betyder något. Det har  … har en verkligt beskyddande strålglans – det betyder något. Det är väldigt viktigt att ha det.«

»Här är jag! Jag är här! Jag är här! Och nu är jag immun! Jag kan hoppa rakt ner i den här publiken och kyssa varje man och kvinna! Jag är immun!«

President Trump talar förstås om covidsmittan, men Kruse noterar att talet om immunitet verkar har växt utöver det medicinska. Det har snarare börjat påminna om det Trump sa under valkampanjen 2016: »Jag skulle kunna stå mitt på Fifth Avenue och skjuta någon och jag skulle ändå inte förlora några väljare.«

President Trump verkar uttrycka en stark längtan efter en generell oåtkomlighet. Inte så märkligt, för USA är ett legalistiskt samhälle och Donald Trump är, naturligtvis, föremål för flera juridiska processer.

Justitieministrarna i delstaten Maryland och distriktet Washington DC har stämt honom för att ha tagit emot gåvor från främmande makt och för att sätta egna affärsintressen framför landets intressen. Det finns flera stämningar mot honom från kvinnor som påstår att de blivit trakasserade. Hans brorsdotter Mary Trump har stämt honom och två av hans syskon för bedrägeri i samband med ett arv. Åklagaren på Manhattan granskar sedan en längre tid Trump och hans bolag, bland annat baserat på misstankar om bank- och försäkringsbedrägeri. Ärendet har redan lett till flera domstolsbeslut och vitesförelägganden. New Yorks delstatsåklagare driver en separat utredning med liknande anklagelser.

Det är en diger lista, även med amerikanska mått mätt. Den säger inget om Trumps eventuella skuld. Att han inte bara är president, utan dessutom affärsman i miljardklassen och tv-kändis, gör att man kan förvänta sig ett större antal rättsprocesser än normalt. Att han inte drar sig för att söka konflikt likaså. Men oavsett vad som är luft, utpressning eller politiskt motiverat, säger det juridiska trycket på Donald Trump något om stämningen i landet.

Och om vad Donald Trump kan vänta sig efter en valförlust.

***

Donald Trumps egna juridiska experter, och många fristående jurister med dem, menar att Trump är juridiskt oangriplig – undantaget riksrättsförfarandet – som president. Men så snart ämbetet inte längre skyddar Trump, blir läget ett annat.

Det finns ingen brist på demokratiska anhängare som vill se Donald Trump dömd och straffad. Vilka skälen skulle vara är ofta mera svävande. Det finns ett underliggande antagande om att den här administrationen är ansvarig för så många oegentligheter och häpnadsväckande lagbrott, att det bara handlar om att välja vad som passar bäst.

Donald Trump har själv krattat manegen. Det var han som fick sin publik att skandera »Lock her up« om Hillary Clinton. I slutskedet av den här kampanjen har han uppmuntrat samma retorik riktad mot Joe Biden. Att beskriva sina motståndare som kriminella och hota med fängelse, är bara ett av demokratins tabun som Trump medvetet brutit mot. Nu kommer det tillbaka och träffar honom själv.

Diskussionen når långt utanför Demokraternas vänsterflank Till exempel i den nyligen publicerade boken After Trump: Reconstructing the Presidency, där demokraten Bob Bauer och republikanen Jack Goldsmith tillsammans resonerar om hur man ska kunna återupprätta alla de ofta informella normer som omgivit presidentskapet och som Donald Trump raserat. Bauer och Goldsmith har båda tjänstgjort på höga positioner i tidigare administrationer och är ense om mycket. Bara på en punkt är de uttalat oense: huruvida det är klokt att åtala tidigare presidenter och mer specifikt Donald Trump.

Bauer är för och Goldsmith mot, men inte därför att de har särskilt olika bilder av det Donald Trump gjort. Goldsmith invändning är i grunden pragmatisk: att åtala tidigare presidenter skulle kosta för mycket i form av skador på den nationella sammanhållningen och på det parti som för tillfället sitter vid makten. En rättsprocess mot en tidigare president skulle sluka allt politiskt syre.

Bauer förnekar inte de här kostnaderna, men ser det som ett ännu större problem om presidenttiteln blir detsamma som en evig version av Monopolspelets »Ni slipper ut ur fängelset«-kort.

Han är ingen ytterlighetsdemokrat. Att Bauer förespråkar juridiska processer är en fingervisning om vilka krav en segrande Joe Biden kommer att ställas inför.

Trump själv verkar ha förstått det. »Kanske måste jag lämna landet, jag vet inte«, tänkte Trump högt när han berörde risken för en valförlust på ett kampanjmöte i Maryland för ett par veckor sedan.

Nordamerikansk politik börjar alltmer låta som något man snarare förknippar med Sydamerika.

***

Det finns fler sydamerikanska drag i den här valkampanjen.

Redan för två och ett halvt år sedan, på senvåren 2018, lanserade författaren Kevin Baker idén i den progressiva tidskriften New Republic. Han skrev nästan 40 000 tecken, märkta av en kvardröjande chock efter Donald Trumps valseger, men med ett tydligt huvudbudskap: USA kommer att behöva en sannings- och försoningskommission efter Trump:

»Jag vet att idén låter bisarr – sannings- och försoningskommissioner är något som händer andra män­niskor på andra ställen, speciellt länder som verkligen har brutaliserats och inte kan finna någon annan väg genom sina nationella trauman. Det är lockande att föreslå detta som satir. Men flinet falnar; skrockandet blir till damm i halsen. Försoning är bara möjlig om man börjar tala sanning.«

Och:

»Om det görs rätt skulle det lägga grunden för den sanna berättelsen om den moraliska skymning vi rör oss igenom just nu, förändra politiskt beteende till det bättre och återuppliva tillräckligt med tro på det här landets förmåga att styra sig självt, för att demokratin ska segra. Det skulle till och med kunna återskapa själva sanningen.«

Baker fyllde sin artikel med exempel från diktaturer eller auktoritära styren, inte minst från just Sydamerika, som använt sig av kommissioner av det här slaget för att underlätta en övergång till demokrati, men också mängder av exempel på liknande kommissioner i mindre skala i USA:

»Till skillnad från hur många sannings- och försoningskommissioner fungerar, skulle jag aldrig vilja att hotet om juridiska straff togs bort helt. Men som i varje fall när man ska splittra ett gäng tarvliga råskinn, kan det bli nödvändigt att ge åtalseftergift, eller till och med ge vissa individer immunitet för att få fram vittnesmål. Då får det vara så – om det betyder att vi får fram sanningen. Att lägga fast sanningen, lägga fast den berättelse som gör det möjligt för friheten att födas på nytt i det här landet, vore värt det.«

Sedan dess har idén om en sannings- och försoningskommission kommit att framstå som allt mind­re bisarr för allt fler. I våras i nättidskriften Salon menade journalisten och historikern David Perry att en sådan kommission var nödvändig för att USA ska kunna »börja hela sig från den skada landet åsamkats av Trumpadministrationens lögner och systematiska missbruk av rättsstaten, för att inte nämna dess kriminalitet, korruption och andra övergrepp på normer och värderingar«. Vänsterhistorikern Mark Tushnet gav sin version av förslaget i somras. I början av den här månaden ägnade National Public Radio, USA:s privatfinansierade public service-bolag, ämnet en längre diskussion, som en inledning på en serie om hur USA ska »kunna gå vidare« efter valet.

Det finns kritiker. Jill Lepore, historieprofessor på Harvard, skrev för ett par veckor sedan i Washington Post att den allt populärare idén är »förfärlig«. Ett fredligt maktskifte kräver förstås att förloraren erkänner sin förlust och avgår utan våld, konstaterade Lepore, men också att vinnaren accepterar sin seger utan hämndlystnad. Visst kan det finnas utrymme för kommissioner av det där slaget i USA, till exempel vad gäller svarta amerikaners situation, men:

»Inga av förutsättningarna för en sannings- och försoningskommission föreligger vad gäller Trumps fyra år i Vita huset. Att överkomma århundraden av missgynnande, förslavning och rasbaserat våld är i grunden något helt annat än att göra bokslut över fyra år med en demokratiskt vald president som, även när han förlorar, antagligen kommer att ha varit två av fem amerikaners val  … Sannings- och försoningskommissioner är inte avsedda som verktyg för vinnare i ett demokratiskt val att utfärda en dom över förlorarna.«

Joe Biden, konstaterar Lepore, har uttryckligen sagt att åtal mot Trump eller hans närmaste efter en valseger antagligen vore »inte särskilt bra för demokratin«, men tvivlar på att det räcker: »I kompromissen mellan åtal och stabilitet väljer Biden stabilitet. Stora delar av vänstern gör det inte  … ›Lock him up‹ kan inte vara svaret på ›Lock her up‹.«

Men idén om en sannings- och försoningskommission verkar vinna allt fler anhängare. De varianter som diskuteras spänner över ett vitt fält. I ena änden finns de uppenbart hämndlystna som inte ens försöker dölja det. I den andra de som verkar genuint bekymrade över polariseringen i USA och tror att en kommission skulle kunna ställa saken tillrätta. Mellan de båda polerna finns en hel mängd problematiska idéer, från den att ett statligt organ kan »lägga fast sanningen«, till att sanningar som fastställs av staten på något magiskt sätt skulle accepteras av medborgarna.

Trumpadministrationens medvetna vårdslöshet med politiska normer och institutioner är förstås en viktig drivande kraft bakom de här idéerna, men viktigare är nog den chock Donald Trumps valseger sände genom amerikansk vänster.

Det »nationella trauma« som förespråkarna återkommer till, är i stor utsträckning ett trauma för det liberala, kustbaserade övre skikt av samhället som, åtminstone sedan Watergate, räknar sig som USA:s självklara ledare. Ännu fyra år efter den förra valnatten kan stora delar av amerikansk vänster helt enkelt inte acceptera att Donald Trump faktiskt blev president. Sannings- och försoningskommissionerna blir ett sätt att besvärja världen. Det näst bästa efter det omöjliga: att göra Donald Trumps presidentskap ogjort.

Paradoxen är förstås att den växande opinionen för åtal och kommissioner inom Demokraterna riskerar att göra Donald Trump till huvudperson i många år till, även om han förlorar.

Men Republikanerna, då? Hur skulle de hantera en förlust för Donald Trump?

Republikanerna är fortfarande något mer än Donald Trump. I åtminstone femton delstater dominerar partiet alla politiska poster av betydelse. En teori är att Republikanerna, så snart Trump förlorat, kommer att söka ny kurs. Trump är ingen ur-republikan. Hans grepp om partiet är mer personligt än organisatoriskt. Skulle Trumps förlust bli stor vore det uppenbart att det i längden är självdestruktivt att söka sig ut på de politiska kanterna, snarare än mot mitten.

Men det finns andra teorier.

För en knapp vecka sedan förklarade högkyrkligt liberala New York Times i en linjeledare att det republikanska partiet, såsom vi känt det, har dött. Det republikanska partiet, skrev tidningen, har tillåtit sig att »bli adjungerad till och radikaliseras av Trumpism. Dess ideologi har reducerats till en sörja av paranoia, vitt missnöje och auktoritär populism. Dess statsvision är reaktionär, en blandning mellan obstruktionspolitik och ›owning the libs‹ [ett slanguttryck för att förnedra alla som man anser vara vänster]. Dess inriktning, som den definieras av den politiska plattformen, är vadhelst president Trump vill – vilket inte skulle ha varit så patetiskt, om Mr. Trumps engagemang sträckte sig förbi ›bygg muren‹.«

Den enda möjliga vägen framåt för partiet, menar New York Times, är att »bränna ner det till grunden och starta på nytt«.

Det är inte en udda analys av Republikanerna och deras framtidsutsikter. Partiet må fortfarande finnas där, men Donald Trump har förändrat det. Han har inte tagit över de gamla strukturerna, men det beror på att de till stor del förlorade sin auktoritet, redan när tepartyrörelsen växte fram. Han har byggt sin egen parallella struktur utanför partiet och håller det i schack med sociala medier och lojala aktivister. New York Times anklagelse om att partiet blivit Donald Trumps personliga verktyg, är inte grundlös.

När Republikanerna höll sin partikonferens i slutet av augusti var den avsevärt bantad på grund av pandemin, men det var inte covid-19 som gjorde att hälften av de huvudsakliga talarna på konventet hette Trump i efternamn. Inte heller var det bara något virus som fick partiets ledning att frångå den vanliga rutinen att lägga fram ett politiskt handlingsprogram och i stället helt enkelt skriva under på president Trumps »America first«-plattform. I The Economist, som inte är någon Trumpanhängare men försöker undvika att dras med i den maniska polariseringen, konstaterades att Trump gått från att vara en illa sedd inbrytare i partiet, till att snarast behandlas som kung.

Till det kommer att det skett en faktisk radikalisering både till vänster och höger, men att den mött mind­re mothåll på högerkanten.

Det är snart tio år sedan Norm Ornstein och Thomas Mann, två amerikanska statsvetare, myntade uttrycket »asymmetrisk polarisering« i boken It’s even worse than it looks. Deras poäng var att även om radikalisering skett över hela det amerikanska politiska fältet, har Demokraterna på det stora hela vävt in sina mera radikala förslag i ett försök till mittenpolitik. Partiet har inte heller sedan dess valt de mest radikala alternativen som främsta företrädare. Barack Obama, Hillary Clinton och Joe Biden har många olikheter, men de har alla sin bas i partiets mitt. Republikanerna, däremot, kom först att domineras av tepartyrörelsen och valde sedan Donald Trump till sin presidentkandidat.

Partiet har hamnat i en radikaliseringsspiral som bidrar till att förvränga Republikanernas omvärldsanalys. Effekten har liknats vid synvillan man som tågpassagerare kan få, när man lämnar stationen: ett tag kan det verka som om det är stationen, inte tåget, som rör sig. Så, menar de som använder sig av idén med asymmetrisk polarisering, ser världen ut för Republikanerna. Demokraterna har justerat sin politik marginellt vänsterut, jämfört med den radikaliseringsresa Republikanerna gjort högerut på bara ett decennium, men för republikaner ser det ut som om Demokraterna rört sig långt ut på vänsterkanten, relativt deras egen position.

Det hetsar dem till ännu kraftigare radikalisering.

Det är inte självklart att ett parti med de förutsättningarna förmår att tänka om, även om radikalisering leder till valförlust.

Den demokratiske politiske konsulten Stanley Greenberg pekade för ett par veckor sedan i The Atlantic på exemplet Kalifornien. Fram till mitten av nittiotalet var demokrater och republikaner jämsides i Kalifornien, med ungefär lika chanser att vinna nomineringen till president, guvernörsvalet eller valen till delstatskongressen. Men sedan de kaliforniska Republikanerna gjorde migrationen till huvudsak och ställde sig bakom kraftfulla åtgärder för att missgynna illegala invandrare, har de förlorat alltmer stöd.

Kopplingen var tydlig från början, enligt Greenberg, som är specialist på opinionsmätningar, men Republikanerna ignorerade resultaten och drev migrationsfrågan allt hårdare i ett slags självhetsande. I mellanårsvalet 2018 krossades de kaliforniska Republikanerna. Guvernörskandidaten, uppbackad av Donald Trump, fick bara 38 procent. Orange County utanför Los Angeles, som var Ronald Reagans egen bakficka, röstade bort varje republikan.

Skulle ett parti som fastnat i den logiken dessutom ställas inför politiska sannings- och försoningskommissioner, eller till och med en rad åtal, vore det antagligen än svårare att byta kurs.

***

Men åter till Demokraterna, de förväntade vinnarna.

För att förstå de utmaningar en segrande Joe Biden står inför inom sitt eget parti, hjälper det att återvända till det liberala Amerikas kronjuvel, New York Times, och det som skett där det senaste året.

Amerikansk etablissemangspress har misslyckats med sitt uppdrag under Trump. Presidenten har medvetet utmålat dem som motståndare, inte utan grund. Medierna har inte haft en bra strategi för att möta angreppen, utan har i allt högre grad öppet blivit Trumpmotståndare och parter i målet. Kanske fanns ingen möjlig strategi för att undvika det, men misslyckandet är ändå där. Den liberala pressen har i varierande grad blivit en del av polariseringen.

När New York Times för drygt tre år sedan rekryterade opinionsskribenten Bari Weiss från Wall Street Journal var det ett försök att motverka sådana tendenser. Weiss är ingen Trumpanhängare, men ett slags liberalkonservativ mittenskribent. Det räckte för att tidningens internt tongivande röster skulle vända sig mot henne. I somras fick hon nog av Twitterpåhopp, nedvärderande angrepp på henne i tidningens interna kommunikationsnät, krav på att hon måste sparkas och bristande redaktionellt stöd. Bari Weiss sa upp sig i ett brev som beskrev hur »intellektuell nyfikenhet« blivit en belastning på New York Times redaktion:

»Opinionsartiklar som utan problem skulle ha publicerats för bara två år sedan skulle nu försätta en redaktör eller skribent i allvarliga problem, till och med få dem sparkade. Om det anses sannolikt att en text kan leda till motreaktioner, internt eller på sociala medier, undviker redaktören eller skribenten att föreslå den. Om hon ändå känner tillräckligt starkt för att föreslå texten, styrs hon snabbt till säkrare mark. Och om hon, någon gång ibland, lyckas få en text publicerad som inte uttryckligen trycker på för progressiva ideal, sker det bara efter att varje mening är noggrant knådad, förhandlad och försedd med förbehåll.«

Twitter har blivit New York Times verkliga redaktör, menar Weiss. Det tidningen berättar riktar sig inte längre till en »nyfiken allmänhet«, utan stöps i en form som tilltalar den smala publik som agerar kommissarier över vad som bör sägas och inte sägas.

Bari Weiss avskedsbrev var inte det enda publika uttrycket av sitt slag den här sommaren. Ungefär samtidigt som Weiss publicerade sitt brev ledde en annan publicering i just New York Times till en hetsig debatt. Tidningens politiske redaktör James Bennet tog in en artikel av den republikanske senatorn Tom Cotton, som förespråkade att militär borde sättas in i amerikanska städer som drabbades av våld och plundring i samband med »Black life matters«-protesterna. Publiceringen möttes av en våg av intern ilska och New York Times ledning, som först försvarade publiceringen, tog sedan avstånd ifrån den. James Bennet tvingades sluta.

Liknande scener utspelade sig även på andra platser.

Andrew Sullivan, den tidigare redaktören för New Republic som sedan mitten av åttiotalet spelat en central roll i intellektuell politisk debatt i såväl USA som Storbritannien, förlorade i juli sin kolumnplats i New York Magazine. Han blev tillsagd att hålla igen i sina kommentarer efter att George Floyd dött under ett polisingripande. Då valde han att inte skriva alls. Han fick sparken.

I juli publicerades också ett öppet brev i Harper’s Magazine, undertecknat av 153 intellektuella, inklusive Martin Amis, Anne Applebaum, Margaret Atwood, Gloria Steinem, Noam Chomsky, J K Rowling, och Steven Pinker, som uttryckte oro för att rättmätiga krav på ökad samhällelig rättvisa också lett till krav på »ideologisk likriktning«:

»Redaktörer sparkas för att de publicerar kontroversiella texter; böcker dras tillbaka efter att ha anklagats för att inte vara ›autentiska‹; journalister stängs ute från att skriva om vissa ämnen; lärare blir föremål för utredning efter att ha citerat litterära verk under lektionerna; en forskare får sparken efter att ha spritt en kollegialt granskad akademisk studie; och ledare för organisationer kastas ut för sådant som ibland bara är klumpiga misstag.«

Det här valåret var ett år då allt fler i liberala cirklar drabbades av obehagskänslor över en allt smalare offentlighet. Mobiliseringen mot Donald Trump är en orsak. En annan den radikalisering med rötter i normkritik, identitetspolitik och kritisk teori som svept in på liberala amerikanska redaktioner. Det liberala Amerika är satt på krigsfot och med det följer långtgående krav på lojalitet, anklagelser om förräderi och rädsla för att framstå som sympatisör med fienden.

Brevet i Harper’s var ett exempel i sig: det krävde flera omskrivningar, eftersom några undertecknare inte ville associeras med termer som de menade kunde tolkas som högeranstrukna. Ett par undertecknare hoppade av, när de såg något annat namn i mängden som de inte ville associeras med.

Men det var ändå New York Times 1619-projekt som gjorde både de simpla och de komplexa sidorna av den här liberala våndan tydligast.

Bari Weiss brev innehöll en formulering med en alldeles särskild adress: »Historien själv har blivit ytterligare en flyktig sak att forma så att den passar en förutbestämd berättelse.«

Det hon syftade på var New York Times stora »1619-projekt«. Det började när Nikole Hannah-Jones, en grävande och aktivistisk journalist vid New York Times Magazine, föreslog att tidningen skulle uppmärksamma fyrahundraårsminnet av fartyget White Lions ankomst till Virginia. White Lion hade 20 afrikanska slavar ombord. Fartygets ankomst har räknats som början på slaveriet som institution på de engelska koloniernas fastland.

Förslaget välkomnades direkt av redaktionsledningen och i augusti 2019, då minnesdagen inträffade, hade projektet svällt till en egen del av tidningen, poddar och material avsett att användas i skolan. Hannah-Jones skulle vinna Pulitzerpriset för sin egen essä och blev omedelbart ett slags progressiv kändis. Tidningsbilagan, som innehöll tio essäer som tog upp olika a­spekter av arvet av slaveriet i USA, mötte också mycket uppskattning.

Men sedan kom invändningarna. Det fanns ett antal faktiska fel i projektets beskrivning av slaveriets roll i USA. De framstod inte som slumpmässiga. Historien verkade ha friserats, för att passa en ideologisk mall. Påståenden som vid faktakoll hade avfärdats av historiker, hade ändå behållits.

Sean Wilentz, Princetonhistoriker med särskild kunskap just om slaveriet i det tidiga USA, skrev tillsammans med fyra andra historiker ett brev till New York Times där de kritiserade projektet för att »ersätta historisk förståelse med ideologi«. Han skrev också en längre text i The Atlantic som lyfte fram felen i projektets texter. Fler historiker kom med liknande invändningar, men New York Times slog ifrån sig kritiken. Först i början av det här året, när den afro-amerikanska Harvardstatsvetaren Danielle Allen i stort instämde i kritiken, tryckte New York Times ett »klargörande«.

Men det som gjorde processen till något mer än bara en ovilja att erkänna faktafel var dels att Hannah-Jones uppenbarligen hade en politisk agenda, dels att tidningen försökte sopa den saken under mattan. Det tydligaste exemplet var påståendet att 1619, inte 1776, borde betraktas som USA:s »sanna grundande«. När det blev besvärligt att försvara det påståendet försvann det helt enkelt från projektets webbplats. Hannah-Jones började förneka att något sådant påstående någonsin varit allvarligt menat. När det påpekades att hennes egna tweets innehöll just sådana påståenden, raderade hon hela sitt flöde.

Konflikten blev en miniversion av den radikalisering, självcensur och de lojalitetskrav som uppmärksammades i brevet till Harper’s och på andra ställen. Det var inte förvånande att Donald Trump själv för någon månad sedan använde 1619-projektet som ett exempel på hur radikala krafter vill besudla den amerikanska historien med »bedrägerier, oärlighet och lögner«.

I början av oktober skrev en av New York Times egna kolumnister kritiskt om projektet. Bret Stephens rekryterades från Wall Street Journal samtidigt som Bari Weiss och räknas som konservativ. Men trots att han på så sätt är en udda fågel på New York Times är det vanligtvis tabu att kritisera den egna tidningen. Stephens skrev att han såg många förtjänster med projektet, men att de tydliga ideologiska förutsättningarna och den oärliga hanteringen av relevant kritik har förgiftat det:

»Journalisters uppgift är, i de flesta fall, att skriva det första, grova utkastet till historien, inte att försöka få sista ordet om den«, skrev Stephens och såg hur »monokausaliteten« – tron att det finns en förklaring till allt – förvred projektet. Han citerade Hannah-Jones redaktör Jake Silverstein som skrivit »Ur slaveriet – och den anti-svarta rasism det krävde – växte i stort sett allt som har gjort Amerika speciellt«. Stephens kommenterade:

»I stort sett allt? Hur är det, till exempel, med de idéer som ligger bakom det första författningstillägget? Eller den anda av öppenhet som tog miljoner migranter genom ställen som Ellis Island? Eller den upplysta världsåskådning som låg bakom Marshallplanen och luftbron till Berlin? Eller den anda av vetenskapligt snille och upptäckt som exemplifieras av poliovaccinet och månlandningen? Och i den andra kolumnen i den moraliska bokföringen, i vilken utsträckning spelar antisvart rasism roll i amerikanska skamfläckar som råheten mot indianerna, förbudet mot kinesisk invandring 1882 eller interneringen av amerikaner med japanskt påbrå under andra världskriget?«

Så enkelt kunde Stephens blotta ett liberalt sår.

***

När Hannah-Jones raderade sitt Twitterflöde gjorde hon det med motiveringen att hennes egna ord hade förvandlats till vapen och använts mot henne.

För inte så länge sedan skulle det ha verkat obegripligt om en journalist påstod något sådant. Journalistik består trots allt i att sätta ord på företeelser. Att citeras är en framgång. Att citeras och kritiseras är en diskussion. Men i den politiska mobilisering som drabbat det amerikanska samhället gäller inte de förutsättningarna längre. Bland amerikanska liberaler på vänsterkanten har först valet av Donald Trump och sedan rörelser som #Metoo och »Black lives matter«, även om de tar sig an allvarliga problem, förvandlat allt till ett krig.

Det finns inga mellanlägen, ingen diskussion, inga kompromisser. Alla som inte är vänner är fiender. Den vän som framför kritik eller uttrycker en avvikande uppfattning övergår, per definition, till att vara fiende. Sanningen kan inte vara sann, om den strider mot de korrekta ideologiska övertygelserna.

New York Times är ett skyltfönster för den progressiva rörelse som Joe Biden, vid en valvinst, måste hantera. Man anar en tryckkokare i väntan på maktskifte. Och all uppdämd ilska, all ofösonlighet, cirklar kring Donald Trump.

***

Hård retorik. 2016 ropade Trump och hans supportrar »Lock her up« och syftade på att hans dåvarande motståndare Hillary Clinton borde stå till svars för jobbmejl skickade från privat adress.

Peggy Noonan, tidigare talskrivare för Ronald Reagan och nu kolumnist i Wall Street Journal, skrev häromdagen att en republikansk senat borde vara vad Joe Biden hoppas på.

Biden är ingen galen radikal, som Donald Trump ibland försöker påskina, han är en mittenpolitiker med talang för kompromiss. Men om Demokraterna inte bara vinner presidentposten utan dessutom håller representanthuset – vilket verkar säkert – och erövrar kongressen – vilket verkar allt troligare – kommer Biden att få svårt att lägga band på de förväntningar som Trumpskadade demokrater bär på.

Det hänger inte bara på senaten. Om inflödet av demokrater i kongressen snarare hör till den moderata gruppen New democrat coalition än den radikala Congressional progressive caucus, skulle det också underlätta för Biden. Mellanårsvalet 2018 stärkte i första hand de moderata demokraterna. Men att de drivande radikalerna inom Demokraterna rättat in sig i ledet under valkampanjen, säger inget om hur de kommer att agera efter en valvinst.

Idén om asymmetrisk polarisering är inte en naturlag som alltid missgynnar republikaner.

Republikaner och demokrater kommer helt enkelt att ha samma problem efter ett val med Joe Biden som vinnare: de måste finna ett sätt att ta sig ur sin egen radikalisering. Eller, annorlunda uttryckt: de kommer båda att behöva kämpa för att frigöra sig från Donald Trump. Han är som ett svart hål, som ohjälpligt suger in allt i sin närhet. För den som korsar händelsehorisonten finns ingen återvändo. Har ens ett av de stora partierna lyckats hålla distansen så pass, att de förmår frigöra sig från Trumps gravitation efter valet?

Kan Republikanerna finna sig själva igen? Kan Demokraterna avhålla sig från juridiska processer, sanningskommissioner och sina egna, revanschlystna ytterkanter?

Jill Lepore uttryckte i sin artikel det svåra på ett enkelt sätt:

»… det nationen behöver, rätt omgående, är självrannsakan, inte bara från republikanskt håll, utan också bland etablissemangsdemokrater och progressiva och liberaler och journalister och lärare och aktivister och företag inom sociala medier och, ärligt talat, alla och envar.«

***

Sedan kan det förstås bli fyra åt till.

Och vem har förresten sagt att Donald Trump inte vill ha revansch 2024? <

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera