Krönika / Kultur

Anna Björklund: Synd att inte fler kulturutövare konkade i våras

Är det de statsstödda kulturinstitutionerna som bär den riktiga kulturen?

Många har under covidhalvåret med fuktig blick mints alla kulturevenemang de brukade gå på; då, på den gamla, oskuldsfulla tiden. Hur de arm i arm med främlingar i en folkmassa blev underhållna och utmanade, berörda och ifrågasatta. Hur de, tillsammans, med sin blotta närvaro bidrog till det dynamiska utbyte av känslor och idéer som är så nödvändigt för demokratin, ja, för hela civilisationen.

1,5 miljarder kronor extra gavs kulturen i regeringens budget för att garantera att inga av de här värdena som kulturinstitutionerna skapar skulle skadas av krisen. Så viktiga sägs de vara.

Men hur var det nu? Är det de statsstödda kulturinstitutionerna som bär den riktiga kulturen?

I somras hävdade många kulturutövare detta, i all fall de som är vana att få så de klarar sig av pappa allmänheten. Martina Montelius skrev i Expressen att den fina lilla teatern vid Stureplan som hon ärvt gick på knäna i krisen och således var demokratin hotad. Hennes teater har bland annat satt upp en del humor, föreställningar som folket nu riskerade att gå miste om för all framtid, om inte någon vred lite mer på pengakranen. För kulturen som driver med makten och utmanar konventionerna, det är ju just sådant som vi, hela samhället, behöver.

Men är det verkligen de statsstödda pruttskämten på Teater Brunnsgatan 4 som bäst fyllt den funktionen de senaste åren? Parallellt med att teatern skojat inför den vanliga, vänliga tantpubliken har en annan kulturyttring vuxit fram organiskt utan en spänn i offentliga medel.

Ståuppscenen har inte ärvt några teatrar, de får det att fungera i murriga barer. Komikerna bär stolar, säljer biljetter, hanterar ljud och ljus själva, utan en krona i kulturstöd (eller jo, några av de mindre populära vänsterfeministiskt inriktade klubbprojekten har fått bidrag ibland). Deras scenskola har inga lokaler och är inte betald av någon annan, den består i att på egen risk och i början utan ersättning ställa sig på scen och kasta sig ut.

LÄS OCKSÅ: Anna Björklund: Vänsterns coolhetshistoria är stark

Ståuppen har gjort det som de andra säger att de ska göra, man har dragit publik, blandat generationer, engagerat unga, fått förort och innerstad att mötas, varit råa, modiga och politiska, och dessutom med ett genuint och djupt förakt för etablissemanget och överheten. Allt det som står i kulturinstitutionernas målsättning och riktlinjer, det som de aldrig själva lyckas med.

Samma sak skulle kunna sägas om ett annat populärt kulturområde, poddarna. Mikrofoner är billiga och distribution är enkelt, poddar har också kunnat växa fram organiskt men blivit den arena där både riktig kulturkritik och ren folkbildning numera sker. Varken presstöd eller public service har egentligen använts för att göda den brokiga poddfloran, den har vuxit fram genom privata undergroundinitiativ med nollbudget, av människor utan formell utbildning som lärt sig alla delar av produktionen på egen hand. Jag är själv en av dem.

Statens roll i det här fältet har mest blivit att kasta pengar på att imitera de redan existerande och fungerande formaten på internet, med en märklig snedvriden konkurrenssituation som resultat. P1:s Söndagsintervjun startades några år efter Värvet, som vill få kändisar att ventilera barndomstrauman och visa upp sitt bakomliggande mörker. P3 Historia kom långt efter boomen av underbara amatördrivna historiepoddar, och när jag började som programledare i nylanseringen av Tankesmedjan i P3 sa Radion att man ville ha: »ett Lilla drevet«. (Det var dock med en annan podd – startad i mitt kök utan producenter, tekniker och statliga pengar – som jag vann Guldörat året därpå.)

De offentliga medlen och den riktiga kulturen har aldrig varit så långt ifrån varandra som de är nu. När vi tittar på rörlig bild har den sällan haft något med Svenska Filminstitutet att göra och när vi läser är det mesta inte sådant som finns på biblioteket. Samtidigt som kulturbudgeten växer är de projekt som får stöd sådana som allmänheten i allt högre grad inte bryr sig om, eller till och med stör sig på. Public service, som förut enade folket, är nu i sig en av sakerna som splittrar det. De offentliga konstverken sticker i ögonen, när kommunen som köpt dem inte har råd med skyddsutrustning i äldrevården. Den statsstödda kulturen har blivit mer av en symbol för det verklighetsfrånvända etablissemanget, vars medlemmar håller varann om ryggen och matar de redan mätta, än den kultur den säger sig värna.

Tyvärr har inte så många av kulturetablissemangen gått under i krisen. Gudskelov kommer den riktiga kulturen att klara sig ändå.

Läs fler krönikor av Anna Björklund här!

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera