Kultur

Att skiljas som bittra fiender

Samtidigt som pandemin får skilsmässorna att raka i höjden kommer Rachel Cusks roman Efterbörd på svenska.

Ingenting kan vara mer ute än en gammaldags, smutsig skilsmässa. När moderna svenska par skiljer sig gör de det med den fasta övertygelsen att de ska »förbli vänner«. Efter att kändisparet Gwyneth Paltrow och Chris Martin startade trenden med conscious uncoupling, har fler sådana vänskaper inletts – som en följd av pandemin ökar nämligen antalet skilsmässoansökningar både i Sverige och utomlands.

Etiketten kring samtida separationer är sträng, den älskvärda fasaden viktig. I P1:s hälsoprogram Kropp & själ berättar Roger och hans före detta fru om hur de lät gravera in »best friends forever« i sina vigselringar när de bestämde sig för att gå skilda vägar. Den amerikanska terapeuten Katherine Woodward Thomas berättar i samma program om den femveckorskurs i att skiljas utan osämja som hon erbjuder.

Men är en harmonisk skilsmässa ens möjlig?

En som tycks tvivla på saken är den kanadensiska författaren Rachel Cusk, vars omdebatterade memoar Aftermath nu kommer i tonsäker översättning av Niclas Hval. Den svenska titeln Efterbörd känns lite missvisande. Aftermath betyder efterspel, eller efterdyningar, men knappast efterbörd, som är den sortens starkt könade uttryck som Rachel Cusk helst undviker.

För svenska läsare är Cusk mest känd för de autofiktiva romanerna Konturer, Transit och Kudos. De handlar om Faye som försöker återskapa sitt liv efter just en plågsam skilsmässa. Trilogin har väckt mycket uppmärksamhet både i USA, där Cusk av The New York Times har utnämnts till vår tids främsta förnyare av romankonsten, och i Skandinavien.

Så har det inte alltid varit. Tvärtom är Cusk, som bor och arbetar i London och på engelska sydkusten, en av Storbritanniens mest kontroversiella författare, som konsekvent har skrivit om kvinnliga erfarenheter och använt sitt eget liv som stoff, ibland med förödande resultat.

Hennes bok om moderskap, A Life´s Work, tillkommen strax efter att hennes första dotter fötts, rörde upp starka känslor eftersom Cusk vågade gå till botten med sin ambivalens inför själva moderskapet. Uppföljaren, The last supper: A summer in Italy, om en tre månader lång familjeresa till Sydeuropa, mottogs väl men framgången strandade på att en av personerna i boken stämde förlaget, inte för att han ansåg sig ofördelaktigt skildrad, utan för att han gick att identifiera. Delar av upplagan fick dras in.

Mest omdiskuterad blev ändå Efterbörd, som handlar om den stökiga skilsmässan från fotografen Adrian Clarke. Den fick ett iskallt mottagande när den kom ut 2012. Ursinniga kritiker, många av dem kvinnor, hudflängde Cusk och kallade henne samvetslös, vilket The Guardians recensent förklarade med Cusks stroppiga attityd: »placing herself above the social con­tract rather than outside it«.I en särskilt hånfull recension av Camilla Long i Sunday Times beskrivs Cusk som en »spröd liten dominatrix och oöverträffad narcissist som exploaterar sin man och sitt äktenskap med förtjusning«. Artikeln belönades med det brittiska priset Årets sågning. Efteråt berättade Cusk att hon upplevde att hon skrivit in sig i ett hörn, och därefter hamnat i ett kreativt dödläge. Skrivkrampen drabbade henne som en sjukdom. I tre år kunde hon varken läsa eller skriva. När hon fattade pennan igen blev resultatet Konturer, boken som skulle bli hennes stora internationella genombrott och innebar ett nytt sätt att närma sig romangenren.

I sin succétrilogi, som jämförts med bland andra Sebald, Aleksejevitj och Woolf, lanserar Cusk den osynliga författaren: den som lyssnar, men inte talar, den som ser, men inte syns. Huvudkaraktären Faye möter olika personer i vardagen; det kan vara hantverkaren som bygger om hennes lägenhet, mannen som sitter bredvid henne på flyget eller en före detta bästa väninna. Alla berättar de intimt om sina liv och tillkortakommanden, medan Faye själv förhåller sig passiv. En radikal berättarteknik uppfunnen av en som trampat vilse i autofiktionens träskmarker; Cusk själv har sagt att hon genom Faye försökte hitta ett sätt att beskriva och diskutera en ny sorts kvinna.

Det besinningslösa hat som drabbade Cusk i början av hennes karriär kan verka förbryllande. Även här hemma kritiseras författare som skriver självbiografiskt för att vara lata, för att inte orka göra research utan använda egna livserfarenheter som material, eller för bristande moral för att de hänger ut nära och kära. Ändå har såväl läsare som kritiker slutit författare som Karl Ove Knausgård, Lena Andersson, Vigdis Hjort och Geir Gulliksen till sina hjärtan. Både Knausgård och Gulliksen skriver dessutom närgånget om sina egna skilsmässor; på olika vis lämnar de ut sina respektive partners. Så vad är det Cusk, till skillnad från sina kollegor, gör som är så upprörande?

Kanske handlar det om att Rachel Cusk betraktar sina barn med samma skeva, kompromisslösa blick som hon riktar mot allt annat. Inte så att hon utnyttjar eller exponerar dem, men hon vägrar att ta den hänsyn till dem på det  vis som många kanske förväntar sig av en kvinnlig författare.

Rachel Cusk.

I sitt Sommar-program är den kända amerikanska prosaisten Siri Hustvedt inne på samma tankegång. I vår kulturkrets, säger hon, finns inget värre än en kylig mor. Och för Svenska Dagbladets reporter berättar hon om den iakttagelse som är central för teorin som lanseras i programmet, nämligen att barn är så otroligt beroende, vilket har skapat en moraliserande atmosfär kring moderskap som inte existerar kring faderskap, eftersom det historiskt har varit mammans jobb att ta hand om barnet. Även om redan Virginia Woolf talade om den kvinnliga författarens plikt att »döda hemmets ängel«, det vill säga det förljugna viktorianska kvinnoideal som hotar att kväva all kreativitet, är det lättare sagt än gjort. Eller som Cusk skriver: »Den här kulten, moderskapet, var inte en plats där jag kunde leva på riktigt. Den speglade ingenting av det som var jag: dess litteratur och sedvanor, dess värderingar, dess uppförandekoder, dess estetik var inte min. Den var också likriktad; precis som alla andra kulter krävde den att man helt gav upp sin identitet för att få vara med.«

Efterbörd är en brutalt ensidig roman, en roman som rymmer ett »jag« men inget försonande »du«. Där i ligger också genialiteten. Cusk driver självexaminationen långt. Hon kör sin självbiografiska metod i botten, visar noll empati, gör inga försök att förstå fiendesidan: »Min man ansåg att jag hade betett mig vidrigt mot honom. Det var en åsikt som inte gick att rubba: hela hans värld var upphängd på den. Det var hans berättelse, och jag har på senare tid börjat avsky berättelser.«

Efter det börjar en dissektion av vad som en gång varit ett kärleksfullt äktenskap. Om Cusk en gång gick över många gränser när hon beskrev moderskapet som något för henne både begränsande och fasansfullt, bryter hon nu ännu mer jungfrulig mark med sina egocentriska undersökningar av skilsmässans såriga efterspel, där alla framstår som förlorare. På köpet får läsaren veta något om Cusk syn på det klassiska grekiska dramat Orestien, som hon menar handlar om den västerländska civilisationen som en plats för manligt självförverkligande, helt beroende av äktenskapet som institution och kvinnornas välvilliga inställning. Om de gör uppror, rasar alltsammans. Och det är precis därför den kvinna som hävdar ensamrätten till sina barn, samtidigt som hon avvisar mannen, blir en Medea, en arketypisk häxa. Att som kvinnlig författare beskriva den processen är förstås dumdristigt, men också, som Rachel Cusk visar, konstnärligt mycket givande.

***

FAKTA: Fler som skrivit om skilsmässor

Geir Gulliksen. Den norske författaren slog igenom i Sverige med den såriga skilsmässoroma- nen Berättelse om ett äktenskap. Den ledde till en debatt om hur skönlitteraturen lämnar ut vanliga människor. Han är också Karl Ove Knausgårds och Linn Ullmans förläggare.

Karl Ove Knausgård är en av Skandinaviens internationellt mest uppburna författare och anses vara en förnyare av autofiktionen. Hans megaprojekt Min kamp har vunnit en lång rad litterära priser och läses över hela världen.

Lena Andersson väckte mycket uppmärksamhet med Egenmäktigt förfarande, romanen om den passionerade poeten Ester Nilsson. Den eventuella verklighetsbakgrunden till boken blev föremål för diskussion.

Virgina Woolf, den brittiska författaren (1882–1941), var en av modernismens mest tongivande romanförfattare och teoretiker. Hennes nydanande prosa handlade ofta om kvinnans ställning i mellankrigstidens samhälle, och har gett inspiration till flera nutida feministiska rörelser.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera