Krönika

Nina Lekander: Är det dags för en kvinnokamp 2.0?

Kanske är det dags att plocka fram plakaten igen, skriver Nina Lekander.

Jag var en gång en aktivist. Nu är jag rätt avaktiverad. Journalister bör, åtminstone på nyhetsplats eller i public service, inte agera aktivister och megafoner. Tjänstemän i det allmännas tjänst ska absolut inte göra det. Så ropas det allt oftare, framför allt från höger. Paradexemplet är när 261 anställda på UD 2018 krävde att nästa regering skulle respektera »värdegrunden« och inte hamna »i konflikt med regeringsformens bestämmelse om människors lika värde«.

Men gradvis fostrad är jag in i aktivism av skilda slag. Från lågstadiefrökens psalmplikt på morgonsamlingarna över konfirmationen till gymnasiet. Det skulle säljas majblommor, hållas Sverige rent eller skramlas med insamlingsbössor. (Ganska harmlöst jämfört med när svenska skolbarn kommenderas till »klimatstrejk« till Greta Thunbergs ära eller att högtidlighålla Earth Hour).

Sedan fanns killarna. De flesta var för all del ganska beskedliga, särskilt de från arbetarklassen. Stockholmsstadsdelen Gärdet var rätt blandad på min tid. Men plats tog pojkarna i skolan, det märkte vi om inte förr i gymnasiet då vi ibland läste Grupp 8:as Kvinnobulletinen, där de tecknade serierna var roligare än i Fantomen, Stålmannen och Buster. Vissa av oss lät oss dessutom gladeligen indoktrineras av Ordfronts Historieboken som inte fanns på bibblan men lånades ut av storasyskon.

Senare, på Stockholms universitet och i Journalisthögskolan, då jävlar skulle det göras revolution. Ut på gatan mot kärnkraft, porrindustri och abortmotståndare, ta natten tillbaka och så vidare.

Så kom den 8 mars 1986. Och partisterna: kvinnor från Folkpartiet och sossarna krävde att Lesbiska feminister skulle ta ner sina otäcka banderoller om våld och att demon skulle genomföras i tystnad. Av respekt för Olof Palme. Lena och jag försökte med vårt eget slagord »Gratis tamponger, orgasm flera gånger« men blev bryskt nedhyschade.

Ett par år senare fixade vi – ett tiotal tjejer, de flesta syndikalister och/eller anarkafeminister – ett eget åttondemarsfirande på Kafé 44 i Stockholm. Feminismfestivalen kom att pågå i åtta år, orsakade hundrametersköer där inte ens jämställdhetsministern Mona Sahlin fick gå före. Ibland utbröt kontroverser. Radikalfeminister rasade: Hur kunde vi diskutera och till och med skämta om porr? Släppa in män? Vänsterfeminister vrålade: Marie Söderqvist är ju liberal! Yngre anarkafeminister angrep: Krossa ungförtrycket!

Efter 1991 års val anslöt några av oss till Stödstrumporna. Det var jätteroligt ända tills vi 1995, efter Tobleroneaffären, av det informella ledargarnityret uppmanades att skriva under ett:

»Vi har också gjort det (satt arbetet och barnen framför någon räkning)«-upprop till försvar för ovan nämnda Sahlin. Det vägrade jag, och blev därefter uppläxad av Maria-Pia Boëthius i brev från italienska Schweiz.

Lite senare fick jag bassning av Ebba Witt-Brattström efter artikeln »Uppsugningens dilemma« (Expressen den 24 mars 1995), där diverse »statsfeminister« som låtit sig uppgå i Regeringskansliet uttalade sig om problemen med att som aktivist stå innanför respektive utanför maktens boning.

Där fanns en idé om en kvinnokampens enhetsfront som icke fick splittras. Men kanske är det lite bättre nu – även om de reflexmässigt aktivistiska ståndpunkterna förblir vanliga och är synligare än gammal hederlig demokratisk, faktabaserad organisering. Betänk bara hysterin om »hårt sex« och »porrberoende« bland barn och unga, en anekdotisk krok som fingertoppskänsliga politiker genast nappade på.

Jag borde nog reaktivera mig till ett försvar för pornografin och yttrandefriheten.

Läs fler krönikor av Nina Lekander här!

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera