Krönika

Anna Björklund: Tiden vi sparade la vi på bib-konsumtion och Candy Crush

Beskrivningen av kvinnors hårt pressade liv densamma som för 50 år sedan, skriver Anna Björklund

Varje söndag sätter jag mig vid datorn med min lista. Först klickar jag i ingredienser till alla måltider som ska ätas, mjöl till bröd som ska bakas, storpack frysta jordgubbar till mina frukostsmoothies de dagar jag hoppas vara på det humöret. Jag beställer allt till morgonen därpå. I en annan order lägger jag ullunderställ till barnen och tre par likadana vantar, det har blivit höst. Ett nytt vitt underlakan, likadant som det som nyss gått sönder. Jag köper literförpackningar finschampo, kvartalsförpackningar kontaktlinser, tolv flaskor av vårt favoritvin, takarmaturer till hallen och två dunkar av det ekologiska tvättmedlet med lavendelolja i, jag får fri frakt till dörren.

På en halvtimme har jag besparat familjen flera galleriainducerade skilsmässohot och duckat det mesta av det karakteristiska sammanbitna kassaköjämret som svenskar annars ägnar sig åt några timmar i veckan under vinterhalvåret. Varukorgarna är fria från blodsockerrelaterade impulsköp och transporterna sägs vara klimatkompenserade, nästan i alla fall. Adam Smith hade jublat.

Det berömda dubbelarbetet, som varit ett faktum sedan kvinnor kom in på arbetsmarknaden, har krympt rejält, av rent tekniska skäl. Jag låter som en säljare mitt i it-bubblan (jag gick på mellanstadiet då men jag har läst om dem) när jag beskriver min vardag, men jag har en vårdcentral i fickan och en bankapp som scannar siffrorna på räkningarna själv, jag jobbar för det mesta hemifrån och slipper pendlingstid, vår diskmaskin är toppen, spisen kokar upp vatten på en halvminut. Under andra vågens feminism var varmvatten inomhus fortfarande ingen självklarhet, sedan dess har reallönerna ökat med 280 procent och nu säger kvinnors telefoner åt dem när de behöver ta en tupplur. Ändå är beskrivningen av kvinnors hårt pressade liv densamma som för 50 år sedan.

När den socialdemokratiska riksdagsledamoten Anna Wallentheim nyss skrev en motion om föreskoletvång för alla barn från två års ålder lät det, som vanligt, som på 70-talet. Kvinnor gör »merparten av det obetalda hemarbetet«, de måste »komma ut på arbetsmarknaden« för att nå »frigörelse«.

Är det verkligen vad kvinnorna behöver? Det är ju inte bara ekonomiska förutsättningar som har förändrats de senaste decennierna, även det rent biologiska tar allt mindre tid. Fertiliteten är kontrollerad, amningen minskande, dagisdebuten redan tidig och pappamånaderna bestämda ovanifrån. Kvinnor har inte bara mer stålar, deras tid har aldrig varit friare.

Frågan är om det var det som var problemet. Filosofen Martin Hägglund har i sin bok Vårt enda liv beskrivit den välkända paradoxen att allting effektiviseras samtidigt som människor blir mer och mer stressade. Men den här stressen är framför allt upplevd av kvinnor, i alla fall om man tittar på orsaker till sjukskrivning och statistik över psykisk ohälsa.

Hägglund har en lösning: han vill minska närvaron i det som kallas nödvändighetens rike – där min tvättmedelsshopping och brödbak skulle hamna – och gå in i frihetens rike, där man ska få tid och utrymme att göra, ja, något annat. Åter igen är det ett resonemang jag känner igen. I USA har Hägglunds tankar gjort honom till något slags stjärna, men i Sverige låter det ganska mycket som vad sossar sagt i ett århundrade. Att ge människor utrymme att göra något mer, något större, än att bara sköta sina trista sysslor (barnpassning och hushållsarbete har varit arbetarrörelsens stora projekt.

Men frågan nu för tiden är kanske inte hur man ska minska mängden jobb, snarare vad vi ska göra med all den lediga tiden. Hägglund förespråkar vad han kallar för en existentiell revolution, att varje människa ska bli herre i sin egen lilla sekulära kyrka, finna ro genom att ägna sig åt privata djupsinnigheter. Lycka till. Även där har vi ett halvsekel av progressiva reformer som facit, och kan konstatera att när semesterveckorna blev fler var det inte bildning och introspektion som var det människor valde att ägna sig åt. Pilgrimsresorna blev all inclusive med färdigblandad gin och tonic på tapp. När hushållsarbetet började ta mindre tid var det inte poesiläsandet och föreningslivet som bredde ut sig utan Candy crush, verandabyggen och bib-konsumtion.

Vad människor borde göra med den tid de fått är förstås kul att prata om, och viktigare, även politiskt, ju större del av dagarna vi har att disponera fritt. Av de liv jag provat att leva är att ta hand om mina egna barn och sköta ett välfungerande hushåll det mest tillfredsställande av dem alla, hittills. Det kanske inte var vad de manliga tänkarna föreställde sig, men det kanske är i det basala som det heliga finns. 

Läs fler krönikor av Anna Björklund här!

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera