Kultur

Jättestatyn som skulle sätta Hallstammar på kartan: »Folk spottade på honom«

Jättestatyn skulle lyfta Thore Skogmans Hallstahammar till nya höjder. Sedan gick allt fel.

Jag hittade det här i en Facebookgrupp någonstans, en grupp för obskyrare intressen. Någon lade upp en bild på en jättestor staty. Den var verkligen helt grotesk. Världens största, sa de. Så sa de att den var försvunnen. Och att Thore Skogman hade någonting med det hela att göra. Det var typ den informationen jag fick.

Bosse Sjökvist har länge intresserat sig för det ljusskygga. Tillsammans med Fredrik Stehn och Anna Holmström skrev han 2006 boken Bland strippor och fakirer: den svenska marknadsvarietén (Vertigo). Han har gjort radiodokumentärer om nakendansöser, om en schimpans och om byggmästardottern Ingegerd Engfelt som fick och lydde det olycksaliga rådet att satsa sin förmögenhet på kassettband och sprida den indiska popguruns Maharishi Mahesh Yogis lära.

Sjökvist har också gjort en film om kompositören Johnny Bode, nominerats till Stora Journalistpriset och är upphovsman till SVT-serien Arvinge okänd.

Sedan 2016 har han tillsammans med Rasmus Persson  satt upp varietéföreställningen Varieté Meduza på Kiviks marknad. Nu är det en grotesk staty som fångat hans intresse, och som har blivit en dokumentärfilm som premiärvisas i K-Special i SVT Play den 4 december.

– Jag började luska i det och upptäckte att den fanns i Hallstahammar och var gjord på 1990-talet, av en snubbe som heter Sören Niklasson.

Niklasson är skulptör och har gjort sig ett namn på att göra jättestora skulpturer.

– Han och hans bror gjorde bland annat den första Hova-gubben, utanför Hova. Den är rätt fin.

Skulpturen med undertiteln »den företagsamme« blev 1983 världens största träskulptur uthuggen ur ett enda stycke. Den föreställer en hantverkare som skapar sig själv ur ett träblock eller en trädstam.

Niklasson gjorde också Kronblom, en stor staty som hamnade utanför Eyravallen i Örebro. Och en staty som hette Marie från Marieberg. Som var ännu större.   

– Nu var statyerna så stora att det började bli lite groteskt  … det är en smaksak vad man tycker om förstås  … men de blev väldigt stora, säger Bosse Sjökvist.

Niklassons allra största staty, den som Sjökvist upptäckte i Facebookgruppen, hade stått i Hallstahammar. Den föreställde Kalle Västman, en figur som Thore Skogman hade hittat på.

– Jag undrade varför de ville ha den.

Samhällsutvecklingen hade ett finger med i spelet. Den industrikris som började drabba västvärlden i mitten av 1970-taket och på kort tid lade orter och samhällen i ruiner. Den svenska industrialismens gyllene kvartsekel (1950–1975) var över. Bruksorterna i Bergslagen blev strukturkrisens första offer. En fabrik som Bulten, som gjorde bultar, sysselsatte flera tusen människor i Hallstahammar. Men i början av 1990-talet var jobben borta. Folk flyttade. Bostäder revs. Hoten var existentiella.  Hallstahammar stod inför en identitetskris.

– De som bestämmer i staden, sossarna som alltid bestämt där, fattade att det här kommer inte tillbaka, vad gör vi?

Man bestämde sig för att ta sig ur eländet med hjälp av folklig kultur. En Formel 1-bana. Och en jättelik skulptur. Racerbanan skulle bli ett enormt bygge i internationellt snitt i skogen mellan Köping och Hallstahammar. Men det stupade, efter protester och för att markägarna vägrade att sälja.

Skulpturen hade ett gynnsammare utgångsläge.

– De hade Thore Skogman. Han kommer från Hallstahammar och gjorde ett folklustspel på somrarna där, ett Kalle Västman-spel tillsammans med Berith Bohm och Eva Bysing.

Kalle Västman var en figur som Skogman hade hittat på i en sång på 1960-talet.  Och 30 år senare begav sig artisten tillsammans med kommunpolitikern Jan-Olov Andersson till Örebro för att titta på Kronblomstatyn. Kan vi inte göra något liknande? resonerade Jan-Olov och Thore. Ja, vi gör en på Kalle Västman.

Sören Niklasson fick erbjudandet. Det fanns många poänger i projektet, berättar Bosse Sjökvist.

– Dels gjorde man ett alu-projekt av tillverkningen av gubben. Det var 30 procents arbetslöshet bland snickarna i Hallstahammar vid den här tiden.

– Så en massa snickare fick komma till Sören och hjälpa honom att bygga den här enorma gubben som ska bli världens största. Alu var ju bra. Jag har inte fattat det innan.  Du fick en ny stämpelperiod, Och stämpelperioden tär ju inte på kommunala kassan.

– Så de gjorde statyn och sedan skulle man ställa den på stan. Tanken var ju då att den skulle dra in folk till Hallstahammar. Turister. Man ville bryta den nedåtgående spiralen, trenden av dåligt självförtroende och en stad på dekis som alla ville flytta ifrån.  Allt med den här gubben.

– Vad man inte tänkte på var att alla kanske inte tyckte statyn var så snygg.

Aldrig har något blivit så omdebatterat i Hallstahammar. I Västmanlands Läns Tidning skrevs varje dag om Kalle Västman. Folk var topp tunnor.

– Sören berättade att folk kom fram och knuffade honom på stan, spottade honom i ansiktet.  För att de tyckte så otroligt illa om det.

Upphovsmännen bemötte kritiken offensivt.

Varje vecka sände Sören Niklasson lokal-tv om Kalle Västman. Och Thore Skogman dök upp i Allsång på Skansen och i varje kaféprogram med en liten staty och pratade om Västman.

– Så det syntes otroligt mycket. Samtidigt rasade debatten. Thore Skogman kallade kritikerna avundsjuka. Det var hätskt.

Trästatyn byggdes i Bultens gamla fabrik. När det var klart öppnade man taket, hissade upp Västman, placerade honom på en stor trailer och åkte med honom genom stan och placerade den mitt på torget. Invigningsceremonin lockade 20 000 människor. Folk trängdes för att få ta på Västman när han skulle resas. Med sockel blev skulpturen över tolv meter hög. Och sju meter från arm till arm.

Den stora statyn restes kort efter befrielsen av Östeuropa. Där hade man rivit Leninmonument. Här reste man äreminne över Thore Skogman. Trots att Hallstammarborna vid det här laget fått klart för sig att intentionerna var goda var knappast alla saliggjorda. Inkomster till kommunen kunde kanske besöken utifrån ge, men jobb?

– Att statyn var konstgjort andning visste ju alla, säger Bosse Sjökvist. Något annat måste de göra för att skapa jobb.

Man var lite stolt över att orten hamnar i tv-branschen

I slutet av 1980-talet var tv-branschen i ropet. Monopolet hävt och nya kanaler växte fram. De behövde innehåll. Som kunde produceras i hög takt. TV4 gjorde femdagarssåpan Vänner och fiender.  Två program varje dag. Det gällde bara att hitta inspelningsplatser där man kunde spela in och repa samtidigt, inne och ute. Produktionsbolaget Jarowskij åkte runt Stockholm och letade, såg Hallstahammar och upptäckte Bultenfabriken. Kracke­lerad, dödförklarad, perfekt.

Hallstahammars kommun gick in med stora pengar för att skapa Hollyhammar – en framtida fabrik för svenska tv-inspelningar. Produktionsbolaget fick hyra billigt och började spela in. Man bussade folk från Stockholm som åkte klockan 6 på morgonen för att spela in såpa i Hallstahammar. Varje dag.

– Men Hallstahammarborna var positiva, för något hände ju och några fick jobb, och man var lite stolt över att orten hamnar i tv-branschen.

– Men arbetarna från fabriken var jobbiga att ha att göra med, de gick ju på det fackliga, och skulle hem klockan fem. Fick man inte komma hem då var det övertid, men så funkar inte filmindustrin. Så allt färre Hallstahammarbor fick jobba kvar. Produktionsbolaget bussade mer eller mindre alla anställda från Stockholm, så det blev inte så många nya jobb för de boende i Hallstahammar som det var tänkt.

Satsningen slutade i en mångmiljonkatastrof i början av 2000-talet.

– Lång tid efter det stod bara Kalle Västman kvar. Men en dag såg man en spricka i hans arm. Man tog ner statyn för att se vad det var. Då rasade den ihop. Det hade kommit in vatten i gubben. Allt var ruttet och sprängt inifrån. De åkte i väg med honom och slängde honom på tippen.

Vad kan vi lära oss av den här historien?

– I dag har konjunkturen vänt och barnfamiljer börjat flytta tillbaka till Hallstahammar, och till fabriken har ett Bultenanknutet företag också flyttat tillbaka.  De hade plötsligt en perfekt ljudisolerad fabrik i den gamla tv-studion de kunde flytta in i. Sådant är otroligt bra i en industrilokal. Så hade man inte gjort satsningen med tv-studion, utan rivit fabriken hade det ju inte blivit något. Om man lägger mycket energi på något blir det ofta något, men kanske inte alltid det man tänkt; lägger man ingen energi på det blir det inget; det är min teori, men jag har förstås ingen aning, säger Bosse Sjökvist <

***

FAKTA: Dokumentären

Jätten i Hallstahammar – svensk dokumentär från 2020 – har premiär på SVT Play den 4 de­-cember. Filmen berättar historien om hur den lilla staden Hallstahammar försöker ta sig ur 90-talskrisen med hjälp av folklig kultur: världens största träskulptur, en Formel 1-bana och »Hollyhammar« – ett svenskt Hollywood. Filmen är gjord av Bo Sjökvist.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera