Krönika / Kultur

Mats Holm: Konsten är verklig – och verkligheten är konstig

Vad händer om man betraktar litteraturen som det rimliga? Och samtiden som en oönskad avvikare?

I en intervju med The Guardian häromåret sa Joyce Carol Oates: »Jag twittrar någonting snällt om Homeland, men en massa människor skriver tillbaka för att säga ›åh, vi hatar Homeland, den är islamofobisk‹. Jag bryr mig bokstavligt talat inte. Jag läser dem inte ens. De liksom angriper ett Twittermeddelande och sedan är det borta. Det korta minnet hos amerikaner är något man kan lita på.«

Oates sa också att den litterära världen var väldigt annorlunda. Att hon var mycket mer seriös med den.  »Jag skriver de här recensionerna som är ganska långa och nyanserade för the New York Review of Books – det är verkligen som mitt riktiga liv.«

Det blir ju lätt en kliché att upprepa att konsten och litteraturen har den förmågan att skapa mening och få oss att känna oss mer verkliga. Men Oates sätt att vända på bevisbördan och kräva att det verkliga livet måste visa att det förtjänar att tas på samma allvar som konsten är förstås tänkvärt. I synnerhet i tider när det verkliga livets många sammanbitna väktare kräver att konsten och litteraturen måste innehålla både de rätta perspektiven och signalorden för att inte rensas bort. Inte bara det nya, utan också det som redan skrivits, för länge sedan.

Så vad händer om vi i stället använder Oates metod och betraktar litteraturen som det rimliga?  Och samtiden med sin glömska och gapighet som den oönskade avvikaren? Som den med vårdbehov, eller i alla fall i behov av uppfostran och bildning.

Om vi befriar samtiden från dess självpåtagna uppgift att leta efter felen i litteraturen och gör tvärtom: använder oss av litteraturen för att upptäcka galenskaperna i samtiden? Joyce Carol Oates bryr sig inte om Twitter. Hon kan rycka på axlarna när en besegrad amerikansk president skriver BEDRÄGERI och VALET ÄR STULET. Och kanske betrakta presidentens anhängare, som beväpnade samlas i den amerikanska huvudstaden och vrålar STOPPA STÖLDEN, med behärskad oro. Trots att scenen är obehaglig har hon ju sett den förr, vet vilka destruktiva lidelser som driver på den.  Hon gestaltar det i några av sina romaner,   visar upp de politiska lidelserna och den politiska maktens förtrollning som den kraft i det moderna samhället som mer än någon annan förvränger vår verklighetsuppfattning och moral.  Maktlystnadens hänsynslöshet. Inte så att hon har skrivit någon modern Kung Lear, men om framgångsrika politikermän mer intresserade av skenet än något verkligt, och vars dragning till unga kvinnor slutar förödande.

I kortromanen Mörkt vatten hämtar Oates scenen från den ökända bilolyckan vid Chappaquiddick i New England sommaren 1969. Det var då Ted Kennedy med sin sekreterare Mary Jo Kopenche i hög fart körde ner i vattnet, tog sig upp själv men lämnade kvar Kopenche. I Mörkt vatten heter kvinnan som lämnas kvar i senatorns bil Kelly Kelleher. Hon är författare och den som berättar om hur hon blir uppraggad av den mäktige senatorn, tar plats i framsätet på den bil han kör och låter henne bli kvar i.  I romanen, precis som i verkligheten, dröjer det mer än ett dygn innan den självuppfyllde senatorn anmäler olyckan för polisen. Kelleher väntar. Kippar efter de sista luftbubblorna i bilen.

Det är förstås mer än en litterärt skapad scen av en välkänd historisk händelse. Det är en bild av hur vi kan komma att må i en samtid där politik blir allt vi pratar och twittrar om. Och glömmer bort.

För det är ju litteraturen vi minns. Där våra riktiga liv finns.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera