Krönika / Kultur

Nina van den Brink: Gör det något om det som Downton Abbey lär oss är fel?

TV4:s nya satsning på den historiska dramaserien Drottningarna har väckt ont blod bland en del historiker.

Katarina Harrison Lindbergh som under hösten kom med boken Nordiska sjuårskriget 1563–1570 har på sin blogg ganska skoningslöst kritiserat det första avsnittet om Karin Månsdotter för felaktigheter, inte minst vad gäller kung Erik XIV, som var gift med Månsdotter. Hennes make Dick Harrison kritiserade följande avsnitt om drottning Kristina, och bilden av 1600-talet.

Hur mycket får man egentligen fabulera om verkliga historiska personer? Den historiker som agerar ciceron i första avsnittet av Drottningarna, David Lindén, skriver i sin bok Karin Månsdotter: Drottningens revansch, om hur han använde skönlitterära inslag för att fylla ut när källmaterialet inte kunde ge en klar bild av händelseförloppet. Diskussionen dyker upp med jämna mellanrum, och är knappast ny i historien. För att få ihop ett spännande drama är det nödvändigt att fylla ut de luckor som uppstår av att åren går och faller i glömska, och på så vis göra berättelsen begriplig och, kanske viktigast i ett drama, underhållande, med levande tredimensionella personer som har känslor och repliker. För mycket fakta blir kvävande. En historia helt indränkt i gamla tiders könsroller, språk och begränsad social och fysisk rörlighet riskerar att bli tråkig. Motsatsförhållandet är inbyggt i själva genren.

Så vad är tillåtet? Hur allvarligt är det att publiken lär sig fel samtidigt som den roas?

Även en av litteraturens allra största historiedramatiker, William Shakespeare, fabulerade ganska fritt kring historiska gestalter. I stora drag stämde hans historieskrivning, men passade det dramat bättre att låta kungen klaga i stället för kämpa ända in i döden (»En häst, en häst, mitt kungarike för en häst«), som i pjäsen Rikard III, så fick det bli så.

Brittiska BBC-produktionen Downton Abbey är ett av de mest framgångsrika historiska dramerna någonsin, med ett för historiska dramer gott renommé som noggrant i detaljerna. I en kandidatuppsats vid Bostons konstuniversitet, Fact through fiction, tittade Katherine Anne Donahue närmare på hur tv-serien påverkade publikens uppfattning om det förflutna, och det kollektiva minnet. Hon konstaterade att den starka närvaron av rörlig bild i modern kultur tycktes göra att de flesta får sin kunskap om historien, när väl skolan är passerad, från visuella medier. Men hennes slutsats var intressant nog att publiken bara är mottaglig för sådan historisk information som följer dess förutfattade meningar om hur historien ser ut. »Följaktligen överensstämmer den historielektion som Downton Abbeys publik tar till sig inte med en realistisk skildring av det förflutna, utan snarare med tittarnas förutfattade idéer om seriens historiska period, och den bekräftar därmed  eventuella historiska missuppfattningar som publiken kan ha. »All information som presenteras i syfte att utmana eller korrigera tittarnas förståelse bortses ifrån«, skrev hon i en kanske något nedslående slutsats.

Ironiskt nog kan alltså publikens förväntan på att få en historielektion vara just det som hindrar den från att få en. Spelar autenticiteten då alls någon roll i ett fiktivt historiskt drama? Kvar finns, enligt Donahue, två funktioner: Att inspirera tittarna att gå vidare och själva ta reda på historiska fakta. Eller att lära publiken något om den egna tiden och dess spörsmål utifrån problemställningar dolda under historiska masker.

Läs fler krönikor av Nina van den Brink här!

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera