Aktuellt / Krönika

Peter Esaiasson: Polisen har rätt att vara stöddig – allt annat vore en mardröm

Tillsammans med sjukvården är polisen samhällets viktigaste institution. Ett samhälle utan en stark polis är en mardröm. Bara den lilla gruppen av genomtänkta anarkister kan tro att det skulle fungera.

Polismaktens kärna är våldsmonopolet. För oss vanliga medborgare kan det vara jobbigt att bli påmind om polisens rätt att ta hand om människor som bryter mot lagar och regler. När polisbilarna rullar in på torget, eller när plattformen patrulleras, blir stämningen obehaglig. Måste de vara så stöddiga?

Ja, det måste de. Eller, så här: de kanske inte måste vara stöddiga men när de är det får man acceptera det. Minns ni kravallerna i samband med EU:s toppmöte i Göteborg i början av 2000-talet? Några demonstrationsledare hade för sig att de förhandlade med polisen som en jämbördig part. Det gjorde man inte. När det var över visade göteborgarna medvetenhet om samhällsbyggets fundamenta genom att tacka polisen med blommor.

Någonstans vet alla detta. Svensk polis har ett högt förtroende bland allmänheten. Men samtidigt ligger poliskritiken nära till hands hos framför allt den anti-auktoritära vänstern. Det är en gammal tradition som går tillbaka till tiden när klasslagstiftningen var uppenbar och arbetarrörelsen mobiliserade för att förändra det bestående samhället. I dag är det framför allt särbehandling på grund av kultur och etnicitet som väcker anstöt.

Kort utvikning: Även det andra politiska lägret har en poliskritisk instinkt. Ett exempel är båtägarna som gick i taket när sjöpolisen började göra alkoholtester för några år sedan. Men den instinkten är egenintresserad, inte ideologisk.

Nu förhåller det sig med poliskritik som med hypotestestning: man kan göra fel på två sätt. Antingen tar man i för lite eller för mycket. Man tar i för lite när man blundar för övergrepp. Man tar i för mycket när man skriker foul också när polisen gör sitt jobb.

BLM-kritiken från i våras är ett exempel på överdrifter. Det svenska samhället och den svenska historien är annorlunda än USA:s, och svensk polis är inte amerikansk polis. Att inte se skillnaden är att göra samma kategorifel som Gudrun Schyman gjorde när hon framhävde likheten mellan talibanerna i Afghanistan och könsmaktsordningen i Sverige. Argumentet håller på en teoretisk nivå – på båda ställena finns patriarkala strukturer – men som samhällspraxis är det vettlöst.

Polisdiskussioner behövs. I det välordnade Sverige kan det till och med vara klokt att fela genom att ta i för mycket och vara överdrivet känslig. Men den lyxen gäller inte för hela Sverige. I de utsatta områdena där polisen inte kan arbeta på vanligt sätt och där de boende inte vågar vittna mot normöverträdarna, är det bättre att fria än att fälla; där behöver man som god kraft stå bakom polisen även när det blåser.

Det kan bära emot att backa polisen i konflikter kopplade till förorterna, i synnerhet när ungdomar är inblandade. För många ligger det nära till hands att ställa sig på ungas sida eller att åtminstone betrakta båda parter som skyldiga. I 1970-talets populärkultur var det thinnertrasan som vandrade mellan husen, i dag är det hiphop och rapmusik.

Många ungdomar i förorterna, alls inte bara de som själva stökar med normerna, uppfattar att man särbehandlas av polisen. Det är en ur alla avseenden olycklig situation som polisen måste hantera så bra det bara går. Det är en svår avvägning där även enstaka felgrepp blir till berättelser. »Min kompis blev stoppad på vägen till sin föreläsning.« Likväl. Ska förorterna bli som resten av Sverige behöver polisen ha fullständig uppbackning från alla goda krafter.

Bra är det när vem som helst, även en jobbig Joakim Lamotte, kan befinna sig på torget utan att bli ivägkörd. När ett område nått dit kan det strykas från listan över särskilt utsatta områden och poliskritikerna kan börja fela på det andra sättet igen.

Stat och kommun jobbar mycket med värdegrund, inte minst när det gäller att avgöra vilka föreningar och organisationer i förorterna som ska få offentligt stöd. För att bestämma om verksamheten lever upp till grundläggande demokratiska värderingar studerar man stadgar och årsmötesprotokoll. Det är svårt och oprecist.

Här ett förslag till ett operationellt kriterium som tar fasta på det viktiga för samhällsbygget: Är organisationens representanter beredda att ställa sig på torget tillsammans med polisen och markera att man står bakom polisens våldsmonopol? Om ja, om man ställer upp på att polisen bestämmer, är man en god kraft som kan stödjas av det offentliga.

Färre organisationer än önskvärt klarar kriteriet. Så utmanad är polismakten i dag.

Peter Esaiasson är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera