Vi har hamnat i en kreditorgie – och ingen pratar om konsekvenserna

Det stimulanspaket som den amerikanska kongressen just kom överens om uppgår ungefär till en och en halv gånger Sveriges hela BNP. Ändå är de 900 miljarder dollar det handlar om denna gång inte ens hälften mot det stödpaket på 2 200 miljarder dollar som rullades ut i våras. Bland demokrater är den allmänna meningen att staten är för snål. Det ska, hoppas de, bli andra bullar när väl Biden tillträder.

Samma dag som denna nyhet kablas ut, utan att någon egentligen hickar till, skriver ekonomerna Fredrik N G Andersson och Lars Jonung en debattartikel i Svenska Dagbladet:

”Europeiska centralbanken och amerikanska Federal Reserve har bägge ökat sina balansräkningar med motsvarande cirka 20 000 miljarder kronor under pandemin. Riksbanken följer den internationella trenden. Dess balans­räkning har blåsts upp med 450 miljarder kronor sedan slutet av februari i år, vilket motsvarar en ökning på 50 procent. Kreditvolymen växer hejdlöst. Med andra ord: ”sedelpressarna” går varma. Den extremt expansiva penningpolitiken väcker frågan: kan kreditexpansionen på sikt utvecklas till ett allvarligt ekonomiskt och politiskt hot?”

Hakelius: Centern tappar röster på att inte förstå det politiska läget

Det är en retorisk fråga. Eller borde vara det. Men nu lever vi i en tid av kollektiva helomvändningar. Det som var vansinne för bara några månader sedan, anses normalt, rent av självklart, nu.

Andersson och Jonung försöker ändå återknyta till något slags verklighet:

”Kreditexpansionen börjar likna ett virus som sprider sig genom samhället. Till skillnad från covid-19 kan vi inte räkna med folk­immunitet eller ett vaccin mot kredit­viruset. Inget mirakelmedel kan eliminera de finansiella obalanser och de förmögenhets­klyftor som den ökade skuldsättningen och de stigande tillgångspriserna har gett upphov till.

Vi vågar hävda att en korrigering av de finansiella obalanserna kommer förr eller senare. Skulder och tillgångspriser i relation till våra inkomster kan inte fortsätta växa snabbare än våra inkomster i all framtid. Någon gång kommer hushållen slå i taket när de inte längre klarar av att hantera sina lån.”

Det här hör egentligen inte till de mer avancerade kurserna i nationalekonomi. Det är snarare en ganska rak upprepning av det som Friedrich Hayek brukade säga var nationalekonomins trista uppgift: att gång på gång påpeka att vi inte kan äta kakan och ha den kvar.

Men nu funderar Riksbanken på att införa negativ styrränta igen. Finansministern verkar inte oroad, utan lutar snarare åt att vi trädit in i något slags ny era, utan ”nyliberalism”, bland annat i form av alltför hårda budgetregler.

Människan har alltid svårt att frigöra sig från sin egen tids förvillelser, men den här pandemin har på rekordtid gjort närsyntheten till, om inte en folksjukdom, så åtminstone en elitsjukdom. En riskabelt expansiv politik i ett decennium har övergått i vad som snarast är att betrakta som en kreditorgie. Nästan ingen talar om konsekvenserna.

Spara Andersson och Jonungs artikel. Inom ett par år kommer den att vara en sådan där text man i efterhand läser och som gör att man förundrat skakar på huvudet: hur kunde vi låta det gå som det gick? Varför utlöste inte deras artikel ett larm? De pekade trots allt på det uppenbara.

Läs fler inlägg i Johan Hakelius blogg här!

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT