Fallet med den frigivna Instagram-profilen utmanar svenskt rättspraxis
Toppbild: TT
Paret hade köpt en sportbil tillsammans för 750 000 kronor och lånat merparten. De hade kommit överens om att dela på kostnaderna, även om lånet stod i hennes namn. Hon hette Annie och var 29 år. Pojkvännen var 23 och en profil på Instagram. Vi kallar honom Zaid. Men redan några månader senare, när relationen var över, slutade Zaid att betala sin andel av utgifterna. Trots att de gick skilda vägar höll de månatliga kostnaderna för bilen dem samman.
»Lös det du har ställt till med. Låna pengar av någon. Fixa det på något sätt«, sa Annie till honom i ett mobilsamtal i april 2018.
»Då löser vi det i dag, för jag vill inte ha kontakt med dig sen«, sa Zaid.
»Jättebra. Men vi behöver inte träffas för det«, sa Annie.
Mobilsamtalet spelades in av Zaids nya flickvän Louise. Trots sin unga ålder hade Zaid hunnit skrapa ihop 42 punkter i belastningsregistret och var ännu ovetande om att det snart skulle bli en till. Louise hade nämligen polisanmält honom för misshandel några dagar tidigare och samlade in fler bevis mot honom. Mobilsamtalet blev en av de sista ljudinspelningarna med Annie. Hon hade bara några timmar kvar att leva.
»Du har snackat skit om mig till […] och folk, och det står på Flashback: ›bilen är inte hans‹«, sa Zaid.
Han hade byggt upp en säregen image på sociala medier som Instagram och Snapchat. Tiotusentals följde hur han tog anabola steroider, gick på gym, sålde knark, körde dyra bilar, visade upp vapen och liknande.
Annie hade fått nog – det gjorde hon klart för honom: »Du har snackat skit om mig till [hennes dotters namn], till alla dina vänner […] så att jag sagt till […] att bilen inte är din. Och din jävla fejkfasad om ditt liv är ruinerad är inte mitt fucking fel, okej?«
Bråket fortsatte och under samtalet upprepade Zaid att de måste träffas så att han kan ge henne pengarna.
Annie: »Okej, då skickar jag en vän som tar dom ifrån dig.«
Zaid: »Nej, för jag ska ha ett kontrakt när jag släpper pengarna.«
Annie: »Okej, då kommer jag med en vän.«
Zaid blev alltmer upprörd: »Kom med vem du vill – kom med vem du vill – så får vi se om han kan stå upp mot mina grabbar!«
»Okej? Du ska hämta dina grabbar för att jag kommer med en vän, eller vadå?«. svarade Annie.
Bråket fortsatte tills Annie slängde på luren.
[caption id="attachment_649208" align="alignnone" width="991"]
Okänt innehåll. Bilden i polisens förundersökning är från samma kväll som Zaid var på Casino Cosmopol och sedan åkte hem till Annie. Misstankarna är att han då bland annat hade sprutan med tramadol i plastpåsen.[/caption]
Senare samma kväll åkte Zaid och Louise till Casino Cosmopol i centrala Stockholm där han vann ett par tusenlappar. Strax före klockan två på natten åkte de vidare till Annies bostad i Solna. Det hette att han skulle ge Annie pengar. Han hoppade ur, Louise stannade kvar i bilen. Men hon blev alltmer orolig och körde hem till en kompis där hon övernattade.
Tidigare den dagen hade Louise sett hur Zaid hade kokat en lösning på spisen hemma hos henne, vilket visade sig vara en spruta med den narkotikaklassade smärtstillande drogen tramadol.
Både tingsrätten och hovrätten slog senare fast att Zaid på något sätt tog sig in i Annies bostad den natten. Där injicerade han sprutan i Annies hals, hon fick också i sig tramadol i tablettform. Den sammanlagda dosen var mycket stor, motsvarande 15–30 tabletter. Enligt rättsläkare fick drogerna effekt inom minuter eller möjligen sekunder – beroende på var injektionen träffade.
Runt en timme senare tog Zaid en taxi hem till Louise. Med sig från Annies lägenhet tog han sprutan samt hennes Iphone. Han var orolig över att den skulle innehålla bilder med bevis på att han slagit henne, därför slängde han den – vilket han senare uppgav för rätten. Sin egen mobil nollställde han.
Men redan nästa dag var han tillbaka vid Annies bostad.
Under tidig eftermiddag befann sig Zaid på fjärde våningen i åttavåningshuset i Solna och drog i Annies brevinkast. Han sparkade på dörren och ropade på Annie. Hon svarade inte. Han ringde också 112. För SOS berättade han att den tidigare flickvännen, som hade en då treårig flicka, inte svarade och att hon hade tagit droger tidigare. Operatören skickade både polis och ambulans.
»Annie! Öppna för helvete, jag har ringt ambulansen! Annie seriöst du kommer bli av med ditt barn, seriöst! Annie jag kommer ringa din morsa. Annie!«, sa Zaid.
Med SOS-operatören i luren vände han sig till treåringen på andra sidan dörren. Flickan grät.
»Kom... Älskling kom, kom närmare«, säger han på SOS-inspelningen.
Barnet fortsatte gråta.
»Älskling, du luktar bajs älskling. Kom kolla, titta här tittut.«
Zaid frågade var mamman var.
»Hon står i badet. Där.« svarade barnet.
När polis och insatsstyrkan anlände forcerades dörren omedelbart. Ambulanspersonalen gick in till badrummet där taklampan var släckt men två värmeljus var tända. Kranen rann. Annie låg i badkaret. Ambulansvårdaren rörde vid hennes axel, men märkte att hon redan var likstel. En sjukvårdare blev så illa berörd av händelsen att denne senare sa upp sig.
Zaid fick inte gå in i badrummet, utan satte sig i soffan i vardagsrummet med barnet.
Ambulansvårdarna hade inför ankomsten fått veta av SOS-operatören att Annie vid ett tidigare tillfälle hade fått i sig tramadol, men inget om omständigheterna. Till sjukhuset hade Annie sagt att det var av misstag, till sina vänner hade hon sagt att Zaid hade tvingat i henne tabletterna.
Den upplysningen gjorde att polis och sjukvårdare, som befann sig i den mycket stökiga lägenheten där andra läkemedel låg utspridda, drog slutsatsen att det rörde sig om ett självmord.
Badkarsfallet i Solna hamnade ändå i inkorgen hos sektionen för grova våldsbrott och ett dygn senare – en fredagseftermiddag – inleddes en förundersökning. Så blev det helg. Tre dagar efter Annie påträffats död genomfördes en brottsplatsundersökning – ett dröjsmål som skulle få konsekvenser.
Samma måndag som Annies lägenhet undersöktes satt Zaid häktad, misstänkt för misshandel av sin nya flickvän Louise som hade anmält honom. Där förblev han till dess badkarsmålet togs upp i tingsrätten där han fälldes för mord på Annie i april 2019. Rätten fann att han hade gett Annie en dödlig dos tramadol och sedan lagt henne i ett vattenfyllt badkar där hon drunknat.
Han dömdes också för grov kvinnofridskränkning av Annie, misshandel av Louise och ytterligare en kvinna, grovt vapenbrott och flera andra brott. Domstolens nämndemän var eniga. Påföljden: 18 år i fängelse.
Domen överklagades och togs upp i Svea hovrätt. Där friades Zaid för mordanklagelsen i juli förra året. Påföljden för resten av brotten blev 3,5 års fängelse och i november i år släpptes han fri.
Men hur kunde domstolarna dra så olika slutsatser på samma bevismaterial?
Hot och hat har avlöst varandra. Sedan hovrätten friade Zaid på åtalspunkten mord har hans försvarsadvokat, Hanna Lindblom, överösts av mejl och meddelanden. Men också av frågor: Hur kan hon försvara en sådan person och bidra till att han nu är på fri fot? Skäms hon inte?
Numera försöker hon inte ens besvara frågorna från anonyma internetkonton. Lönlöst, menar hon.
– Det råder en stor okunskap om hur ett rättssystem fungerar, säger Hanna Lindblom och tillägger att de flesta missförstår juridikens roll.
– Tingsrätten och hovrätten ska inte slå fast någon sanning. Om åklagaren påstår något så måste det kunna styrkas av bevisen. Det är så vårt rättssystem ser ut. Om åklagaren inte kan visa det så frias du. Är du inte dömd för ett brott, då ska du inte heller vara frihetsberövad.
Hon drar paralleller till ett annat fall hon var involverad i, som också väckte rabalder. I Fittjamålet 2016 stod fem unga män åtalade misstänkta för inblandning i en gruppvåldtäkt. De friades. Både domstolen och Hanna Lindblom, som var försvarsadvokat åt en av männen, tog emot hot efteråt.
– Det blev ett ramaskri och alla var upprörda. Men rättegången ägde rum bakom stängda dörrar, så allmänheten hade ingen aning om vad som hade sagts i rättssalen, säger hon. I Fittjamålet ansåg domstolen att polisutredningen hade varit undermålig.
Att juridikens uppgift inte är att fastslå sanningen är en sak, men frågan hänger ändå kvar: Vad hände egentligen den där natten i Solna då Annie dog?
– Det vet jag inte, säger försvarsadvokaten Hanna Lindblom. Jag är ju också färgad av min klient, och vad han har sagt.
Advokat Gustaf Linderholm, som företrädde Annies anhöriga i rätten, har under de 18 månader som gått sedan hovrättsdomen funderat mycket över målet. Han menar att tingsrätten gjorde en korrekt bedömning, samtidigt som han har förståelse för hovrättens juridiska bedömning, även om han själv har gjort en annan. Och han har svårt att förstå hur hovrätten resonerade när det gäller händelseförloppet.
– Det är helt orimligt att Zaid injicerar endast en mikroskopisk mängd tramadol och att hon därefter självmant konsumerar resten av tramadoldosen och lägger sig i badkaret. Fullständigt orimligt, säger Linderholm, som har försökt skapa ett eget scenario för vad som kan ha hänt under kvällen och natten då Annie avled.
– Min teori är att han tar sig in i lägenheten, kanske med egen nyckel. Han har överrumplat henne, möjligen i sängen när hon låg och sov, säger Linderholm, och ger en bild av hur han föreställer förloppet som är så målande och full av detaljer att den hade kunnat fungera som scenanvisning i en kriminalfilm.
Motiv fanns, menar Linderholm. Några timmar tidigare – i det inspelade telefonsamtalet – hade Annie uttryckt att hon inte velat träffa Zaid eftersom hon var rädd för honom. Målsägandebiträdets linje är att Annies hot om polisanmälan var den främsta faktorn bakom händelserna. Att Zaid var rädd för att den image han omsorgsfullt byggt upp på sociala medier skulle rasa samman om han fälldes för kvinnomisshandel.
– Annie hade gjort klart för Zaid att hon hade tillräcklig dokumentation för att kunna bevisa grov kvinnofridskränkning, vilket hon även redogjorde om för sina kompisar, säger Gustaf Linderholm.
– Om han skulle bli häktad, åtalad och dömd för det relationsvåld som han utövat – vilket han också blev tack vare Annies insamlade bevisning, vännernas vittnesmål, meddelandekonversationer med mera – skulle hans så kallade kändisskap försvinna all världens väg. Ingen vill ens med tång ta i någon som blivit dömd för relationsvåld. Så primärt handlade det om att få bort henne som hotbild mot hans kändisstatus.
Motivet var en sak, men i rätten var det frågan om hur Annie hade fått i sig narkotikan som blev avgörande.
– Hovrätten kunde inte utesluta att hon själv intagit tramadoltabletter, säger hovrättslagman Staffan Lind, som var ordförande i målet. Vi menar att det är oklart hur stor dos han tillförde. Åklagaren, som har bevisbördan, lyckades inte visa att han försatte henne i dödligt förgiftningstillstånd.
Nyckelbegreppet är alltså »dödligt förgiftningstillstånd«; hovrätten ansåg det inte ställt bortom alla tvivel att Annie hade konsumerat narkotikan, eller i varje fall en del av den, frivilligt.
– Det gick inte att fastställa vad som hade hänt, säger Zaids försvarsadvokat Hanna Lindblom.
– Polisutredningen var också ganska illa skött, liksom den rättsmedicinska undersökningen av kroppen. Det togs för få vävnadsprover och de undersökningar som gjordes var så kallat destruktiva – de kasserades efter provtagning. Så det gick inte att fastställa exakt hur hon dött.
Försvarsadvokaten Kristofer Stahre har skärskådat rättsfallet och menar att det i juridisk mening var särskilt komplicerat.
– Det svåra för försvaret var att han framstod som en »douchebag« – en avskyvärd människa som man vill döma till fängelse. I tingsrätten kan sådana känslor styra, men i hovrätten blir det mer juridik – vilket folket kan ha synpunkter på, säger Kristofer Stahre.
Med sin advokatkollega Martin Persson har han i podden »Skyldig?« belyst fallet från olika perspektiv. Stahre menar att domen möjligen går emot allmänhetens rättsuppfattning, men att alternativet är värre:
– Ska pöbeln eller en rättsläkare få bestämma?
Han konstaterar att många ger uttryck för att straff generellt borde vara hårdare men mildras ibland. Inkonsekvensen har belagts av forskare.
Kriminologer på Stockholms universitet undersökte Svenskarnas syn på straff, som rapporten också hette. I studien från 2010 fick en grupp lekmän – vanliga svenskar – ge sin bild av rättsväsendet. De flesta gav uttryck för en önskan om att se hårdare straff. När samma lekmän fick ta ställning till konkreta rättsfall var mönstret direkt motsatt: ställda inför olika hypotetiska rättsfall, men med tämligen detaljerade målbeskrivningar, valde de ett mildare straff än den grupp av jurister som också fick bedöma fallen. Forskarna konstaterade också i rapporten att även i europeiska jämförelser utdöms straff i Sverige enligt ungefär samma straffskalor som i andra länder.
Kristofer Stahre menar studien visade att ju mer inblick man får i ett fall, desto svårare är det att dra slutsatser; komplexitet, tvivel och osäkerheter gör att lekmän väljer mildare straff i enskilda fall, men hårdare domar ju mindre de vet.
Han tillägger att bara att läsa en dom inte räcker – för att göra en bra bedömning måste man ha varit med under huvudförhandlingen i domstolen. Få som har en åsikt om badkarsfallet var med i domstolen.
»Primärt handlade det om att få bort henne som hotbild mot hans kändisstatus.«
– Gustaf Linderholm, Annies anhörigas advokat.
En del domslut motiveras med att rätten gör »en sammantagen bedömning« och ser till helheten. Men i badkarsfallet används ingen sådan formulering. Varför avstod hovrätten från det?
Hovrättslagmannen Staffan Lind vill bara kommentera det som står i domen, inte sådant som inte står där.
– Vad jag kan se är att rätten gått igenom bevis för bevis, säger Tomas Mattsson, åklagaren som drev målet. Det finns ett utrymme för att hon kan ha tagit det själv, och då fanns det inget utrymme för rätten att göra en samlad bedömning.
Många har ställt sig frågan varför åklagaren inte hade alternativyrkanden, som kanske hade ökat sannolikheten för ett annat domslut. Hovrätten hade möjligen funnit att tramadolinjektionen kunde anses vara grov misshandel. Eller grovt vållande till annans död.
Åklagaren Tomas Mattsson vill inte kommentera detta. Advokat Kristofer Stahre menar att det möjligen var ett sätt att tvinga in rätten i ett hörn: fälla eller fria.
– Åklagaren kanske inte ville öppna den dörren, utan utgick från att rätten inte ville fria en sådan person, säger Kristofer Stahre.
Andra menar att åklagaren inte lade till alternativyrkande för att han var övertygad om att hovrätten skulle gå på tingsrättens linje om att Zaid hade gett henne en förgiftande mängd tramadol. Tomas Mattsson betraktar hur som helst i dag ärendet som avslutat.
Nästa instans, om det skulle dyka upp ny bevisning i målet, vore att Riksåklagaren begär resning.
– Som det ligger just nu är det ingen polis eller åklagare som bedriver förundersökning. Då måste någon annan göra det. Skulle nya omständigheter framkomma, då kan man se om det finns skäl för att begära resning till men för den frikände, som det heter, säger åklagaren Tomas Mattsson.
Malou Andersson, straffrättsexpert vid Uppsala universitet, anser att målet i slutänden handlar om att höga beviskrav är av vikt för rättssäkerheten.
– Det är oklart vem som har gjort vad. Åklagaren har inte heller lyckats bevisa att han hade ett uppsåt – det ska finnas en risk och möjlighet att personen ska dö. Zaids senare flickvän sa också att han inte trodde att hon skulle dö. Kanske var avsikten bara att han skulle förhindra att hon skulle förstöra hans liv, genom att få socialtjänsten att LVU-omhänderta dottern.
Annies anhöriga överklagade domen till Högsta domstolen (HD) i augusti förra året, då man tyckte att det fanns en parallell till ett annat uppmärksammat rättsfall som tagits upp av HD.
I februari 2013 föll en kvinna från en balkong på sjätte våningen. Risken för att hon skulle avlida var under lång tid överhängande. Hennes dåvarande make fälldes för mordförsök i tingsrätten, men friades i hovrätten sedan domstolen inte kunnat i detalj klarlägga vad som skett tiden strax före fallet; kvinnan led av minnesförlust.
Kvinnans advokat överklagade till Högsta domstolen, som prövade fallet. Domstolen gick igenom teknisk och rättsmedicinsk bevisning och fann att mannen var skyldig till mordförsök. Han dömdes till 14 års fängelse 2015.
Civilrättsprofessor Mårten Schultz konstaterade i SvD att balkongmålet var unikt – att det drevs till HD av målsägarsidan – och att »skicklig advokathjälp kan ha en avgörande betydelse för utgången«.
Kristofer Stahre menar att HD:s domslut i fallet innebar att de lägre domstolarna fick vägledning om hur bevis ska värderas.
– Vi jurister använder det numera utifrån HD:s generella beskrivning av hur man ska bevisvärdera.
Men något sådant skäl förelåg inte i badkarsfallet och HD gav tämligen kvickt besked om att det inte gavs prövningstillstånd.
Den friades försvarsadvokat, Hanna Lindblom menar att rättsfallet inte är avancerat.
– Domen är korrekt och har inte något med rättspraxis att göra. Däremot är den en bakläxa för polisutredarna. Det tog lång tid för dem att spärra av lägenheten och att byta lås på dörren, och det dröjde tills man gick igenom vad som fanns i lägenheten. Och de fanns en mängd olika omständigheter som snarare gjorde att det gick att skönja ett tvivel. Så det handlar inte om att det är något systemfel, utan hovrätten gjorde en noggrann bedömning och de tre tunga hovrättsråden var eniga.
Hon konstaterar att många har skyllt ifrån sig ansvaret för utredningsarbetet.
– När hon påträffades död i badkaret tappade man ur vattnet. Ingen mätte någon temperatur i vattnet, eller gjorde annan analys. Sedan skyllde polis på de som hämtade kroppen, så kallade politi. Och de från politi skyllde på polisen.
Kriminalprofessor Leif GW Persson konstaterade i fjol att fallet möjligen kan omprövas; eftersom den initiala polisinsatsen, då man utgick från självmord, sannolikt omöjliggjorde avgörande utredningsarbete senare. Men just nu är de utsikterna svaga.
– Från i dag till en resning och sedan till en fällande dom är det ganska lång väg, säger målsägarbiträdet Gustaf Linderholm, som pekar på rättens formuleringar:
– I domen är hovrätten noga med att redovisa att de placerar honom på brottsplatsen, inne i hennes lägenhet, med en tramadolspruta i handen, och att han har injicerat tramadol i Annies kropp. Det är så nära att dömas för mord man kan komma – utan att åka dit.
Advokaten Kristofer Strahe menar att fallet möjligen skulle kunna prövas längre fram, men att det inte är särskilt sannolikt.
– Enda anledningen till varför en åklagare skulle öppna målet på nytt är om han skulle lägga upp något på sina sociala medier, typ »jag gjorde det« eller »jag har lurat rättvisan«, säger Stahre.
Zaids försvarsadvokat Hanna Lindblom anser att det juridiskt finns skydd också för den typen av uttalanden; att man i en rättssal skulle kunna hänvisa till att det skett under påverkan, att det skulle kunna vara en lögn i syfte att uppnå en viss ekonomisk vinning, och liknande. Men också omedelbarhetsprincipen – att det som sägs i domstolens huvudförhandling har företräde framför inspelade förhör. <
Fotnot: Zaid och Louise är fingerade namn.
***
FAKTA: Andra uppmärksammade fall
I augusti 2019 hittades den 70-årige Gert-Inge Bertinsson död i skogen utanför Markaryd. Två ukrainska bärplockare dömdes till livstid i tingsrätten, men i hovrätten skyllde de på varandra och bägge friades. I domen skrev hovrätten att det inte fanns vittnen eller någon teknisk bevisning som kunde knyta någon av männen till bilstölden eller Bertinssons död, och att man därför inte kunde fastställa vem som gjort vad.
Parallell har dragits till det så kallade Lindomefallet 1990 då en 89-åring mördades i sitt hem. De bägge misstänkta skyllde på varandra och gick fria eftersom rätten inte kunde fastställa vem som dödat 89-åringen.
I rättsprocesserna kring polismorden i Malexander 1999 var resonemanget ett annat. Då fälldes tre män för att ha agerat »tillsammans och i samförstånd«, trots man inte lyckades klargöra vem som skjutit de dödande skotten.
I januari 2020 mördades ett äldre par i sin bostad i Vallentuna. Två män står åtalade och bägge skyller på varandra. Huvudförhandling inleddes i mitten på november och väntas pågå fram till mitten av december.
