Krönika

Mats Edman: Jag har slutat hoppas på att få uppleva 100-årsdagen

Den urgamla drömmen om evigt liv tar aldrig slut.

Ohälsa och ond bråd coronadöd, det är nästan allt vi pratar om.

Den goda nyheten är att nästan alla överlever både jul- och nyårsfirandet, så även 2020. Antalet som dör ett normalår utgör bara en (1) procent.

Vad som främst för oss till graven är det naturliga åldrandet och dess sjukdomar. Främst hjärt- och kärlsjukdomar, cancertumörer och demens. Dessa kategorier ordnar 65 procent av dödsfallen. I år kommer sars-cov-2 att ge ett nytt, oväntat bidrag till statistiken.

Det finns många sätt att mäta folkhälsa. Inget slår medellivslängden.

Livslängden påverkas inte minst av hur många som överlever barndomen. Med hjälp av välstånd, medicinska framsteg och, förhoppningsvis, sunda kost- och levnadsvanor väntar därefter ett långt liv för de flesta.

I Sverige förväntas pojkar bli 81 år och flickor leva till 85. Backar man bandet 200 år låg medelåldern på bara hälften.

Men nu har medellivslängden slutat öka från år till år. En bekymrad åldersforskare i Umeå kallar det nya läget för »backlash« och varnar för rött kött och animaliskt fett.

På Karolinska institutet säger en docent i epidemiologi att en fortsatt ökning kräver att »dödsrisken måste minska ytterligare för 95-plussarna«. Det får man kalla en »utmaning« med tanke på att 95-plussarna utgör 0,2 procent av befolkningen och redan lever på »övertid« sedan över tio år.

Men hur får man ett långt liv?

I Sverige lönar det sig exempelvis att födas som kvinna.

Män löper större risk att dö tidigare. Upp till 79 års ålder står det ett mansnamn på 6 av 10 dödsannonser. Från 80 år blir vi jämställda inför döden i ett ynka decennium.

Efter 90 år uppstår det mansbrist bland de överlevande; kvinnorna svarar då för 65 procent av de återstående dödsfallen (se tabellen).

Före 80 är döden en man.

Somliga hoppas att de ska få leva till hundra. I fjol fanns 2 200 hundraåringar i livet Sverige. Fyra av fem var kvinnor. Fantastiskt många, men som andel av landets befolkning på 10,3 miljoner är det knappt mätbart.

Jag väljer för egen del att avrunda chansen att bli 100 år gammal till noll.

Men skam den som ger sig. Det gjorde ju inte fransyskan Jeanne Calment. Hon blev världens hittills äldsta människa och avled 1997 vid en ålder av 122 år.

Växte upp i ett välmående borgerligt liv med tjänstefolk och enklare sysslor för egen del. Rökte gjorde hon livet ut. Jeanne Calment var 70 år när andra världskriget tog slut. Tjugo år senare, 1965, sålde hon 90 år gammal sin lägenhet i Arles till stadens notarius publicus, André-François Raffray, mot rätten att bo kvar samt månatligt underhåll livet ut. Trettio år senare dog André-François Raffray efter att förgäves ha betalat en mindre förmögenhet i underhåll till Jeanne Calment.

»I livet gör man ibland dåliga affärer«, konstaterade 120-åringen.

Kring millennieskiftet började forskare i USA spekulera i att den första människan som blir 150 år redan är född, men hittills har ingen ens kommit i närheten.

Svensken Holger Rootzén, professor i matematisk statistik på Chalmers, publicerade 2018 en studie av italienska åldringar över 110 år.

Utifrån den drog Rootzén slutsatsen att den äldsta människan, teoretiskt sett, skulle kunna bli mellan 119 och 128 år gammal någon gång under de kommande 25 åren.

Den urgamla drömmen om evigt liv tar aldrig slut. Religionerna motiverar sina följares goda och onda gärningar med att de belönas i livet efter detta. Sväva på moln eller få sig ett harem med 71 oskulder.

Andra hotar med en ständigt pågående själavandring, antingen som gråsten eller ännu högre förädlad människa.

Visionära åldringsforskare och medicin-tekniska företag, som har en växande marknad framför sig, betraktar åldrande som en »sjukdom«. Den ska »behandlas« för att senare »botas«. På den marknaden ska vi befrias från rynkor, muskelförslappning, benskörhet, dövhet, synfel och varjehanda skavank som åldern bidrar med.

Man kan inte precis anklaga världens forskande optimister inom biokemi, genteknik och statistik för att vara ödmjuka inför det ofrånkomliga faktum att precis allt som levat på jorden dött till slut.

Under min återstående livstid lär evigheten inte dyka upp på ett läkarbesök. Allt detta påminner mig om historien om skillnaden mellan Gud och en läkare: »Gud vet att han inte är läkare«.

Alternativt åldersforskare.

Läs fler krönikor av Mats Edman här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera