Nina Lekander: I vår senkapitalistiska tid är allting senkapitalistiskt

I vår senkapitalistiska tid använder vi ofta uttrycket »i vår senkapitalistiska tid« nästan vad det än gäller. Frasen ger sken av att vi är »politiskt medvetna« eller rent av woke. Oftast till vänster men inte alltid. Men vad i allsin dar betyder det?

Wikipedisk konsultation: »Senkapitalism är en term som används av nymarxister för att beskriva kapitalismen under efterkrigstiden. Senkapitalismen, som inbegriper högkonjunkturen efter andra världskriget, ska ses som en historiskt begränsad fas.«

Allting har en ände, men korven den har två. Senkapitalismen verkar inte ha någon alls. Vad den kan stoppas med varierar allt efter användare. Den gifter sig bra ihop med inte bara ekonomi och klassamhälle utan även med självaste kärleken, på och utanför Tinder.

På UR play kan man se Kärlek och lycka i senkapitalismens tid med den nu så populära Eva Illouz. Hon är israelisk sociolog och resonerar om kärlekens kommodifiering. I nättidskriften Feministiskt perspektiv finns hon under rubriken »Älska i senkapitalismens tid«. Hon riktar »lampan mot strukturerna i de senkapitalistiska samhällen många av oss i västvärlden lever i, och hävdar att den avreglerade äktenskapsmarknaden, den fria sexualiteten och den nyliberala oändliga valfriheten påverkar våra val av partner och vårt känsloliv. Och ofta gör oss rätt olyckliga.« Illouz har påverkat både SvD:s Josefin Holmström och Liv Strömquist, vars album Den rödaste rosen slår ut om kärlek sägs utspela sig i senkapitalismens tid.

Också i kulturkritiken råder den senkapitalistiska tiden, i vilken dikten kan förankras eller kritiseras. Bloggaren Staffan Albinsson skriver : »I vår senkapitalistiska tid […] har kulturindustrin ändrat kulturens innehåll och vad som betraktas som kultur. Kulturindustriella verk har tagit plats i stället för den ›sanna‹ konsten, enligt Horkheimer och Adorno.«

Men konst, sann eller falsk, görs förstås ändå under senkapitalismen. Allt kan användas. Så här beskrivs den tyska konstnären Andreas Gursky: »Han har i trettio år dokumenterat och gestaltat vår senkapitalistiska tid i blanka fotografier i jätteformat, det har handlat om råvarubörsen i Hongkong, lågprisbutiker i USA eller depåstopp under formel 1-lopp.« Det meddelade Nils Forsberg 2012.

Vår senkapitalistiska tid kopplas förstås också samman med prekariat och gigekonomi. Den påstås ha satt teorier om utbud och efterfrågan ur spel. I det senkapitalistiska samhället gäller hänsynslös spekulation, driven av »finansparasiter«. Men det slags fanns väl även före andra världskriget? Och under tulpomanin i Holland på 1630-talet!

Den som nätsöker på »late capitalism«, »Spätkapitalismus« eller »capitalismo tardío« får ett otal mer eller mindre kloka eller knasiga träffar. I The Atlantic läser jag »Why the phrase ’late capitalism’ is suddenly everywhere«. Och får reda på att det finns flera fora – Twitter-, Facebook-, Tumbler- och Redditkonton – där man kan vittna om allsköns absurditeter, vädra vilt bortsprungna känslor och mullra med missnöjen. Som den senaste Iphoneappen eller prishöjningar på frukt, allt inom vår »flytande modernitet«. En fras som i likhet med postmodernism kan fyllas med och skyllas på vad ämnet än gäller.

Vår senkapitalistiska tid har vandrat från den tyska ekonomen Werner Sombart över Ernest Mandel, Theodor Adorno, Fredric Jameson, Jacques Derrida till Slavoj Zizek. Med flera. Somliga föredrar termer som »latest capitalism«, nykapitalism eller postkapitalism.

Om man så talar om erotik, familjebildning eller -upplösning, gigekonomi, prekariat eller gastronomi: senkapitalismen tycks inte vara historiskt begränsad. Scenkapitalismen erbjuder en manege för vilka käpphästar som helst.

Läs fler krönikor av Nina Lekander här!

Text:

Toppbild: TT