Politik / Utrikes

Så ska Labours nye oerfarne ledare ena det splittrade partiet

Labours nye oerfarne ledare, Keir Starmer, har en fördel. I alla fall för att ena det splittrade partiet.

Det ryktas att Labourledaren Keir Starmer, framgångsrik jurist, stod modell för drömprinsen Mark Darcy i Helen Fieldings Bridget Jones dagbok. Och visst, ögonen sitter kanske en aning för tätt, men den här 58-åringen har filmstjärnehaka, en pojkaktig kalufs och tydliga ideal. Om Jeremy Corbyn påminde om Pettson påminner Keir Starmer snarare om Clark Kent.

Starmer kan komma att behöva superkrafter för att ta sig igenom den närmaste tiden. Partiets Corbynanhängare har formerat sig, särskilt sedan den förre partiledaren slängdes ut ur partiet efter att ha spelat ner en fristående rapport som slog fast att antisemitism var ett betydande problem inom Labour. Corbyn togs tillbaka, men är fortfarande satt på en tre månaders karantän i parlamentet. I förra veckan reste sig demonstrativt en del av den Corbynlojala vänstern i partistyrelsen, NEC, och lämnade ett videomöte. Det ryktas om ett stundande parlamentsuppror vid omröstningen om ett eventuellt brexitavtal.

Starmer själv verkar ändå inte alltför pressad. Att Labour tappat en tiondel av sina medlemmar och åter är nere under 500 000 är antagligen något han snarast välkomnar som ett tecken på att Corbynanhängarna i Momentum, ett parti inom partiet, börjar släppa taget.

Konflikten i partistyrelsen uppstod därför att Starmers kandidat till ordförande vann, vilket i sin tur till dels berodde på att Starmer i de nyss hållna medlemsvalen till partistyrelsen lotsade sina kandidater till vinst, framför vänsterns. Sammantaget var de upprörda känslorna mer tecken på Starmers framgångar än motsatsen.

Tagen till nåder. Den förre Labourledaren Jeremy Corbyn uteslöts först ur partiet för att han inte hade tagit frågor om antisemitism på allvar men har nu återfått sitt medlemskap. FOTO: TT

Det utdragna bråket om antisemitismen och Corbyns uteslutning beskrivs av kritiker som ett högt spel, kanske som Starmers första stora misstag, men man kan också se det som en nödvändig upprensning i ett parti som inte vunnit ett val på 15 år. Opinionsstödet har hittills gått åt rätt håll och 2020 är, i Starmers ögon, bara en transportsträcka. Det är 2024 som är det viktiga årtalet. Då är det dags för nästa val, om inte Boris Johnson tvingas att sätta sin majoritet på spel dessförinnan. Att låta det storma nu kan vara en god investering för en seger 2024.

Keir Starmer föddes bokstavligen in i politiken: strax efter förlossningen fick han sitt gäliska namn, till minne av Labourpartiets grundare Keir Hardie. Hans far var en högspecialiserad metallarbetare och modern sjuksköterska. Båda yrkeskategorierna har alltid haft hög status inom arbetarrörelsen och just metallarbetarna var från första början arbetarrörelsens ryggrad.

Starmer var hängiven Labouranhängare redan i tonåren, men satsade inte på politiken som karriär. Han gick i kommunal skola, som omvandlades till privatskola under hans tid. Därefter läste han juridik vid universitetet i Leeds och senare vid Oxford. Han är den ende av fyra syskon som tog universitetsexamen.

Som advokat sökte Starmer sig från det traditionstyngda Inns of Court i City of London till en nystartad radikal advokatbyrå, Doughty Street Chambers, som specialiserade sig på medborgerliga rättigheter. Han arbetade ibland ideellt, ett flertal gånger för klienter som riskerade dödsstraff i karibiska länder.

Den typ av frågor som Starmer ägnade sig åt föll vid sidan av det brittiska rättsväsendets huvudfåra, men när Blairregeringen 1998 gjorde Europakonventionen till brittisk lag, förändrades det. Jurister som specialiserat sig på mänskliga rättigheter blev plötsligt efterfrågade.

Starmer fick hederstiteln Queen’s Counsel 2002. Från 2003 och fem år framåt, såg han för statens räkning över polisväsendet i Nordirland, som ett led i fredsprocessen efter Långfredagsavtalet. Det var Starmers första erfarenhet av att arbeta inom staten, snarare än som ständigt oppositionell. Den erfarenheten ledde till att han 2008 tackade ja till erbjudandet att bli riksåklagare.

Det är det karriärvalet, snarare än några specifika politiska åsikter, som gör Keir Starmer illa sedd i Labours hårda vänster. I radikala kretsar blev han en klassförrädare då han blev riksåklagare. Att han 2014, efter att ha slutat som riksåklagare, tilldelades Bathorden och därför egentligen bör tilltalas sir Keir gjorde inte saken bättre. De som nu använder Keir Starmers titel, gör det för att genera honom.

Först 2015 såg Starmer till att bli vald till parlamentet, efter att ha tilldelats den säkra Londonvalkretsen Holborn och St Pancras. Redan då uppmanades han av vissa partikamrater att ställa upp som partiledarkandidat för att ersätta Ed Miliband. Han avböjde och Jeremy Corbyn tillträdde.

Corbyn plockade in den politiskt oerfarne Starmer i sin skuggregering, men det var inte en konfliktfri relation. Starmer var en av de skuggministrar som avgick efter brexitomröstningen 2016, i protest mot hur Corbyn hade hanterat frågan. Han togs ändå till nåder igen, just som brexitskuggminister, och anses ha gjort ett bra arbete i den positionen.

Ur askan i elden. Keir Starmer lämnade skuggregeringen 2016 i protest mot hur Jeremy Corbyn hade hanterat brexit. Men bara för att kort därefter återkomma som talesper-son just i brexitfrågor.

När Corbyn föll, var Keir Starmer snart favorit som efterträdare. När han vann omröstningen blev han, efter bara fem år i underhuset, den minst politiskt erfarne partiledaren för Labour någonsin.

Ett drygt halvår senare finns fortfarande en spridd och påtaglig osäkerhet om vem Keir Starmer egentligen är politiskt. Han har kallats röd-grön och en »förnuftig radikal«. Få skyller honom för att vara höger och han har gjort klart att han står bakom en radikal anti-åtstramningspolitik, precis som Jeremy Corbyn. Men vad betyder det, i ett läge då de konservativa vann valet på att lova nya miljarder till sjukvården och ingen motsätter sig enorma coronastöd?

Det råder bred enighet om att Starmer haft sina bästa stunder under onsdagens frågestund med premiärministern i parlamentet. Då har han använt sig av sin erfarenhet som rättegångsjurist och flera gånger kunnat plocka sönder Boris Johnsons budskap med stor precision, men här ligger också det som börjat beskrivas som en svaghet: Starmer är skicklig på att analysera och kritisera, men inte alls lika bra på att formulera sitt eget budskap. Han anses inte vara en entusiasmerande talare och det brev han skrev vid sitt avhopp från Corbyns skuggregering 2016 har blivit något av en intern klassiker, på grund av sitt invecklade och inlindade språk.

Trots sin otydlighet har Starmer en vana att tala i moraliska och inte sällan absoluta termer: om gott och ont, rätt och fel. De som arbetat med honom vittnar om en person som är noga med att samvete, intellektuell analys och handling ska hänga samman. Det har sagts att han på sätt och vis är urtypen för just de väljare Labour förlorat i stor skala: ambitiösa, sekulära britter, med rötter i förorten. Själv talar han om att ena Labour till ett »parti för alla förtryckta«.

Från vänsterhåll hörs oftare ett annat budskap: att det brittiska valsystemet gör Labour till en koalition som alltid kommer att vara upptagen av inbördeskrig. Det vore bättre, menar den sortens väns­terkritiker, att införa ett proportionellt valsystem och låta Labour splittras i ett mitten-vänster-parti och ett radikalt väns­terparti. Det, i kombination med att De gröna och Liberalerna skulle bli större i ett sådant parlament, skulle leda till att majoriteterna formades till vänster om mitten.

Keir Starmer förstår säkert argumentet. Han har livet igenom sett sitt parti nästan oavbrutet slitas av konflikter: Thatcher, utbrytarna i SDP, Michael Foots katastroftid, gruvarbetarstrejken, Irakkriget och baksmällan efter Tony Blair, Momentum och Jeremy Corbyn. Men om det är för kortsiktigt att göra stor sak av de nu pågående stridigheterna inom Labour, är det alltför långsiktigt att drömma om nya valsystem.

Det avgörande årtalet för Keir Starmers strategi är inte 2020, eller 2050. Det är 2024. Och snart måste Labourledaren gå från att plocka isär sin motståndare till att bygga sig själv.

Brexit: Blir det avtal mellan Storbritannien och EU – trots allt?

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera