Van Morrisons foliehatt oroar mig mindre än nya ordningsmän

I förra veckan publicerade det amerikanska showbizmagasinet Variety sin lista över 2020 års sämsta låtar. Den nordirländska soulmannen Van Morrison stod för fyra av låtarna, inklusive årets värsta, Stand and Deliver, som han framför tillsammans med Eric Clapton.

Så vad har hänt? Har Morrison gått över till Goa trance? Har han gått tillbaka till skiffle? Har han trippat ut, till ett oändligt gitarrsolo?

Nej, han har i fyra låtar vänt sig mot nedstängningen av samhället. Texten till Stand and Deliver går ungefär såhär:

»Do you wanna be a free man, or do you wanna be a slave?

Do you wanna wear these chains until you’re lying in the grave?«

Och:

»Magna Carta, Bill of Rights, The constitution, what’s it worth?

You know they’re gonna grind us down, until it really hurts.

Is this a sovereign nation or just a police state?

You better look out, people, before it gets too late.«

Hakelius: Kineserna begrep något som världsfrånvända liberaler missade

Morrison lackade ur redan i våras, när de första covidstängningarna drevs igenom. Det var förstås katastrof för liveartister. Han har bara blivit ilsknare. Hans angrepp spänner över hela skalan från trots, över försvar för medborgerliga rättigheter till avfärdande av »pseudovetenskap« i statlig tjänst. Vissa dagar åker foliehatten på, men det är knappast unikt när rockartister ägnar sig åt politik.

Reaktionerna, däremot  …

De är hätska och mycket handlar förstås om ålder, kön och hudfärg, som vanligt. Morrison och Clapton är två gamla, priviligierade vita snubbar, som approprierat svart kulturarv. De uppviglar »antimaskbärare« och »virusförnekare«. De borde inte »uppmuntra oansvarigt beteende«. Vår egen Andres Lokko betraktar Morrisons ståndpunkter som ett tecken på ålderskrämpor. Han borde »hålla käften«.

Kort sagt, en enig populärkulturell societet slår ner på ett par rockmusiker därför att de inspireras av svart musik, opponerar mot påbjuden politik och inte ser till att medborgare beter sig »ansvarigt«.

Det låter som statliga riktlinjer för musikkritik i Singapore.

Hakelius: Bara ännu en spik i kistan

I början av den här pandemin, när de första restriktionerna för folksamlingar diskuterades, fanns en oro för att tafsa på mötesfriheten. Mindre än ett år senare har den svenska riksdagen just antagit en ny pandemilag som ger regeringen större makt att sätta medborgerliga rättigheter ur spel än den haft sedan andra världskriget. Nästan ingen — några okända liberaler, enstaka jurister, Fria Moderata Studentförbundet — har opponerat. Remisstiden var två veckor före jul och regeringen tog fem dagar vid nyår för att läsa igenom remisserna. JO sköt lagen helt i sank, men varken opposition eller ledarsidor bjöd något motstånd. Om något ville de ha mer.

Tänk så snabbt det kan gå.

Visst kan vi tala om för varandra, om och om igen, att vi befinner oss i ett exceptionellt läge, som kräver exceptionella ingrepp. Men, vad pandemin än kräver, är det så svårt att se hur törsten efter auktoritära ledare och auktoritära metoder växer till en samsyn? Är vi oförmögna att se att Donald Trump bara var ett uttryck för den tidstypiska driften? Att den växer sig starkare och starkare, inte minst bland dem som påstår sig vara antiauktoritära, men är motsatsen när det gäller klimatet, eller pandemin, eller någon annan politisk fråga som passar?

Nu är rockkritiker ordningsmän. Liberala Dagens Nyheter har blivit den starkaste svenska rösten för auktoritär politik. Och nästan ingen reagerar.

Van Morrisons foliehatt oroar mig mindre än alla dessa uniformsmössor.

Läs alla krönikor av Johan Hakelius här!

Text:

Toppbild: TT