Blogg

När sömmarna sprack

Hur kunde de ta sig in i kongressen? Det här kan vara tecknet på att USA är på väg att upplösas, eller en vändpunkt till det bättre.

Hur tog de sig in? Det är den första frågan som dyker upp.

Ingen som läst en tidning de senaste två åren är förvånad över att de radikala ytterkanterna av Trumps stödtrupper saknar respekt för demokrati och att de glorifierar handfast, militär handling. Det är inte heller någon hemlighet att det finns fler militärt utbildade veteraner i USA nu än någonsin tidigare. De tillhör inte sällan Trumps sympatisörer. Men trots det: hur tog de sig in?

Kongressen är, näst Vita huset, den viktigaste byggnaden i Washington DC. Att ta sig in med våld, mindre än missiler och stridsflyg, borde vara omöjligt, men det här gick av allt att döma enkelt. Det betyder något.

En förklaring kan vara att de som angrep kongressen var bättre organiserade och utbildade än bilderna inifrån kongressen av folk som verkade vara på en blöt svensexa gav intryck av. Det skulle betyda att det nu finns ett slags stadsgerilla i USA, som både har förmåga och övertygelse nog för att slå mot demokratins själva kärna. En annan förklaring är att personer med ansvar för att försvara kongressen inte gjorde det. Protesten och de protesterandes radikala ytterkanter var ingen överraskning. Det skulle betyda att den politiska polariseringen i USA fått de mest fundamentala skyddsfunktionerna att vittra sönder.

Men även om det här "bara" var en kombination av inkompetens från säkerhetsansvariga och en uppeggad, men i grunden planlös pöbel, är det en genant historisk händelse.

Det blev en dag med det högsta och lägsta i amerikansk tradition. Till sist — för sent, men ändå — höll den republikanska senatsledaren Mitch McConnell det tal han borde ha hållit långt tidigare. Det fanns inget försök att ursäkta de republikaner och president Trump, som utan bevis kallar valet riggat. Tvärtom gjorde McConnell klart att denna ovilja att acceptera valresultat, som började för drygt tio år sedan och har kulminerat med ett crescendo under Trump, måste få ett slut. Det var ett tal som ekade den legendariska talskrivaren Peggy Noonans känsla för Amerika.

Så trängde sig pöbeln in, uppjagade av ännu ett av Trumps brandtal, och de oerhört genanta bilderna började kablas ut över världen. Till och med i mer turbulenta politiska miljöer som den franska, var det här chockerande. Och president Trumps svar?

De har stulit vårt val, jag älskar er. Jo, och så borde ni gå hem också.

Ingen är särskilt förvånad. Donald Trump faller ur på samma sätt som han kom in. Han har uträttat en del under sina fyra år. Men nästan allt har skett till priset av att han skadat, korrumperat och ibland förstört de institutioner och den tillit som USA, liksom alla organiserade samhällen, bygger på. Och nu, alltså, rent fysiskt, även kongressen.

De flesta republikanska sympatisörer kommer inte att gilla de som de sett. Det är svårt att tro att detta kommer att gynna Trumps ställning inom partiet. De som försökt låta bli att ta ställning för eller mot Trump i eftervalsskedet kommer inte att kunna göra det längre.

Vad kommer ur det? Kanske splittring av det republikanska partiet, för den hårda kärnan av Trumps anhängare kommer aldrig att ändra sig. De republikaner som satsat på att backa Trump ända in i slutet kommer att ha en del PR att hantera. I bästa fall kan vi få ett republikanskt parti som söker sig mot mitten, men dit är det långt. Särskilt som Demokraterna i dag fick både majoritet i kongressen och presidentmakten och knappast har blivit mer kompromissvilliga av det de sett ikväll.

Det finns en chans att det här blir en brytpunkt, som för in USA på en annan och bättre bana. Ett slags verklighetskoll. Men det är långt ifrån säkert. Och vägen att vandra är lång.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera