Influencers är inte ledare – snarare spegelbilder av vår samtid

Medan resten av svensk offentlighet dröjer vid Svt:s coronautfrågning kan jag — för tillfället rejält socialt distanserad från Sverige — inte sluta undra över en helt annan grupp makthavare.

Svenska Dagbladet har i dag en artikel om ”influencers” (ännu ej på nätet) som säkert är oerhört intressant, men jag kommer inte längre än till bilderna.

Hur kommer det sig att alla influencers ser exakt likadana ut? Blondheten. Det långa håret. Solbrännan. Blicken. Läpparna. Leendet.

Det finns något att reda ut här. En influencer borde ju på något sätt ha en personlig särart. Varför annars kvalificera som influencer? Att vara som alla andra kan väl inte vara särskiljande? Eller har influencer blivit en skyddad titel som advokat eller läkare? Finns en branschstandard som influencersamfundet håller hårt på?

Hakelius: Van Morrisons foliehatt oroar mig mindre än nya ordningsmän

Kanske ligger svaret i att influencern bär en kollektiv särart med hög status. Varje enskild influencer representerar inte sig själv, utan en ny härskande klass, som känns igen på just detta mallade utseende.

Fenomenet är inte nytt, förstås. Tidskriften Salt, som i några månader chockerade Sverige med sin radikalkonservatism, långt innan någon riktigt hade hört talas om den sortens idéer, publicerade en gång ett förbrytargalleri över liberaler. Under citat om vikten av individualism följde det ena passfotot efter det andra på kända liberaler i offentligheten. Samtliga var män i medelålder med rakade eller snaggade huvuden och glasögon. De var i de närmaste identiska.

Kanske finns någon ledtråd där? Är vårt sökande efter individualism i själva verket ett sökande efter samhörighet och familj? Som i den småputtriga Netflixserien ”Derry Girls” när skolflickorna bestämmer sig för att uttrycka sin individualism genom att bära jeansjackor istället för skoluniformskavajen. Bara Clare lyckas smyga förbi sin mamma med jeansjackan.

”Vad är det här”, fräser hon när hon ser sina ännu uniformerade vänner, ”vi skulle ju vara individer i år?”

”Jag fick inte för mamma.”

Clare sliter genast av sig sin jacka:

”Jag tänker inte vara en individ ensam.”

Få av oss är lika trygga i vår individualitet som Nicolas Cages rollfigur Sailor i David Lynchs gamla film ”Wild at heart”:

”This is a snakeskin jacket! For me it’s a symbol of my individuality, and my belief in personal freedom.”

De flesta av oss skulle inte bära en ormskinnsjacka, annat än i grupp.

Vi tänker antagligen fel om influencers, missledda av själva ordet. De är egentligen inte ledare och föregångare. De är snarare särskilt mottagliga projektionsytor för vad stora grupper bland oss vill, tycker och önskar sig. Ett slags kulturella hologram, formade av rådande estetisk konsensus.

Influencers är helt enkelt spegelbilder. Det är därför det ser likadant ut, oavsett vilken spegel vi tittar i.

Läs fler inlägg i Johan Hakelius blogg här!

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT