Blogg

Hakelius: Vi borde enas om att ställa oss kallsinniga till deplattformeringar

Att bagatellisera krav på avbokningar, deplattformering och tankepolis, är att spela bort det öppna samhället.

Vi är förprogrammerade att överskatta folk. Inte därför att vi är människoälskare, optimistiska och naiva, utan därför att vi vill att saker ska hänga samman.

Så snart vi ser eller hör något vi undrar över tänker vi ”varför?”, eller ”hur blev det så?”, eller ”hur hänger det ihop?”. Och så sätter vi igång att klura ut det. Om de här instinkterna blir överhettade slutar det i konspirationsteorier, där allt verkligen hänger samman. Men även under mer normala omständigheter är vi förprogrammerade att överskatta hur mycket som är genomtänkt och faktiskt hänger samman.

Sanningen är, rätt ofta, att folk lagar efter läge. De följer strömmen, litar på magkänslan, köper det som gäller för stunden, utan att egentligen tänka på det. Det gäller även folk i ansvarsfulla positioner.

Det är detta som oroar mig med det växande genomslaget för att avboka folk med fel åsikter, ”deplattformera” meningsmotståndare och brännmärka folk som rasister, homofober, transfober och vad det nu är. Det är detta som oroar mig när organisationer som Black Lives Matter ursäktas då de beter sig som aggressiva mobbar och förslag om olika former av tankepolis kan lanseras, utan att stöta på nämnvärt motstånd. Det är det som oroar mig när själva grunden för det öppna samhället — fri och öppen debatt, respekt för meningsmotståndare — något som växt fram under betydande våndor i hundratals år, avfärdas som ett privilegiebygge för vita, kolonialt tänkande eller patriarkalt förtryck.

Det är framförallt detta som oroar mig med den växande trenden att vifta bort kritik mot den här typen av åsikts- och människoförtryckande beteende, med att det bara är snöflingor till höger som gnäller, att omfattningen överdrivs, eller att högerextremism är mycket värre.

Hakelius: En sanningskommission? Tokigheterna har fått grepp om USA

Det här bortviftandet är lömskt i det att de som ägnar sig åt det sällan eller aldrig försvarar det de viftar bort. De ställer sig inte bakom utfrysningar, brännmärkningar och tankepolis. De kan till och med göra formella markeringar mot det. Men sedan kommer alltid ett ”men”. Det vänder på allt.

”Jodå, det här är dåligt, men den viktiga frågan är faktiskt …”

Eller så kommer inte ens ett ”men”. Bara någon raljant släng som visar att skribenten står på rätt sida: ” … han hojtar, som vanligt bland priviligierade vita män, om åsiktsförtryck och … ”

Den här diskussionen, som trots allt handlar om livsnerven i ett öppet samhälle, har blivit en symbolfråga. En arena på vilken man demonstrerar sin klantillhörighet. Men det är inte en symbolfråga. Faran i den repressiva trenden är verklig och påtaglig.

Att de flesta som viftar bort det här hotet inte försvarar, åtminstone inte fullt ut, det de viftar bort får mig att tro att det handlar just om att bortviftarna överskattar folk. De tar inte det repressiva hotet på allvar. De tänker inte att universiteten faktiskt kan tömmas på fritt tänkande, tidningarna gå från självcensur till reglering, oliktänkande stuvas undan och staten lalla med genom olika åsiktsmyndigheter och opportunistisk lagstiftning. De tänker antagligen att det här är, som alltid, lite modeidéer som delvis, som alltid, överdrivs lite. Sedan växer folk upp och saker lugnar sig. Det som blir kvar är de goda bitarna.

Folk kommer inte att ta det alltför långt, för innan dess kommer de att tänka igenom saken och lugna sig lite.

Men hur kan de vara så säkra på det?

Hakelius: Hittills är vaccinmatchen ett övertygande argument för brexit

Är man 32 år eller yngre är man född efter Berlinmurens fall. Det betyder att man levt hela sitt liv i en västlig civilisation som sedan länge är så självkritisk att den älskar att plocka sönder sina egna grundsatser, men att man dessutom gjort det i tre decennier då det saknats en tydlig motpol. När vi hade kommunistiska diktaturer på tröskeln fanns ett naturligt korrektiv till att in absurdum driva kampanj mot det öppna samhället. Bara de mest hårdföra orkade med det, år efter år. I den här generationen är det inte så. Inom den har det varit möjligt att kosta på sig att bygga en fantasivärld där det öppna samhället är liktydigt med förtryck och utifrån det argumentera för verkligt förtryck.

Och folk lagar efter läge. De följer strömmen, litar på magkänslan, köper det som gäller för stunden, utan att egentligen tänka på det.

Vi är i ett riskabelt skede. Ibland verkar slaget för öppenheten till och med förlorat på universiteten, där anpassningen, snarare än eftertanken, paradoxalt nog varit som störst. Det här borde inte vara en fråga som reduceras till något slags markörstatus. Det borde vara en fråga där frihetlig höger och vänster kunde stå enade. Det borde vara en fråga som bara polariserade mellan två grupper: den grupp som trots allt i grunden är för ett öppet samhälle och den förhoppningsvis mindre grupp som faktiskt är emot det.

Vi borde kunna enas om att vara skeptiska till alla krav på att vissa åsikter inte ska få höras. Vi borde kunna enas om att ställa oss kallsinniga till deplattformeringar och långsökta anklagelser om rasism och -fobi av olika slag. Vi borde kunna enas om att vara som hökar på alla förslag till tankepolis. Vi borde kunna enas om att påståenden om att det öppna samhället i själva verket innebär förtryck ska mötas med kritiska frågor, snarare än med svassande inställsamhet.

Ni får ursäkta högtidligheten, men det här är trots allt ingen retorisk övning. Det här handlar om rätten att bedriva retorisk praktik.

Läs fler inlägg i Johan Hakelius blogg här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera