Castro-eran på väg att ta slut – väntar en ny kubansk revolution?

Text: Lars Palmgren

Foto: TT

Det krävs strukturella och begreppsliga förändringar för att vi ska kunna lösa våra ekonomiska och sociala problem«, sa Raúl Castro när han ersatte sin bror Fidel som Kubas president 2008.

»Men, varnade han, det kommer att ta tid.«

Kanske har tiden nu – tretton år senare – kommit.

I april avgår Raúl Castro som det kubanska kommunistpartiets ledare. Troligen blir det Miguel Díaz-Canel, som för drygt ett år sedan efterträdde honom som president, som också ersätter honom som partiets förste sekreterare. Därmed har »den historiska generationen« slutligen dragit sig tillbaka för att lämna scenen fri för den generation som växte upp under »revolutionen«, det begrepp som Díaz-Canel föredrar för att beskriva Kubas samhällssystems utveckling.

Díaz-Canel, som är årsbarn med revolutionens seger 1959, är en grå typisk parti­funktionär, ganska omtyckt men långt ifrån en karismatisk ledare. På senare tid har han dock överraskat med oväntat radikala initiativ. Det senaste var att öppna praktiskt taget alla ekonomiska områden för privata initiativ. Bara 124, av närmare 3 000 registrerade ekonomiska verksamheter, undanhålls. Hittills har det varit tvärtom – 127 verksamheter har varit tillåtna för arbete för egen räkning, resten har varit statens monopol.

Initiativet upplevs som så radikalt att många inte riktigt vågar tro på det. Erfarenheten ända sedan Sovjetblockets sammanbrott är att den kubanska regeringen är beredd att förändra allt som behöver förändras för att inget ska förändras. Arbete för egen räkning tilläts när stödet från östblocket upphörde, ekonomin gick i stå och staten var oförmögen att varken garantera jobb eller varor. Men varje gång ekonomin återhämtat sig lite kom restriktionerna tillbaka – antalet verksamheter för privat verksamhet minskade och kringgärdades med snålare regler, samtidigt som skatter höjdes och kontrollerna förvandlades till trakasserier.

Men trots att detaljerna i Díaz-Canels senaste förslag ännu inte är kända, så finns en känsla av att det den här gången kan vara annorlunda. Kanske början på en riktig förändring.

Raúl Castro ersatte brorsan Fidel Castro 2008. Här är båda i sin ungdom, 1961. FOTO: TT

Redan i slutet av förra året lanserade Díaz-Canel vad han kallade tarea ordenamiento (uppdrag att bringa ordning). Genom att upphäva systemet med två valutor, drastiskt minska subventionerna av el, gas, vatten och telefon och på lite sikt också fasa ut ransoneringsboken, la libreta, ska ekonomin »normaliseras«. Samtidigt ska de statliga företagen effektiviseras och bli mer autonoma, om än med risk för att ett par hundratusen förlorar sina jobb.

Díaz-Canels »normaliseringskampanj« inleddes med en storartad löneökning på 500 procent. En euforikick som skulle härda kubanernas tålmodighet inför allehanda och svårförutsägbara sociala kostnader.

Men det blev tvärtom. Kampanjen började i fel ända. Löneökningen gav upphov till ökad efterfrågan som inte motsvarades av ökad tillgång. Knappheten ledde till längre – och argare – köer. Men också till prisökningar som snart åt upp löneökningen. Till det kom upphävandet av subventioner som resulterade i elräkningar som kubanerna inte ens kunnat föreställa sig.

Att det samtidigt öppnades fler marknader och affärer i dollar ökade bara ilskan, eftersom tillgången på dollar var mindre än någonsin efter Trumps restriktioner som begränsade exilkubanernas möjligheter att skicka så kallade remesas till sina anhöriga. Dessutom kunde bankerna inte, vilket Díaz-Canel lovat, lösa in CUC – det vill säga den konvertibla kubanska valutan – i dollar, utan bara i pesos. Resultatet blev att den svarta marknaden aktiverades och i dag kostar en dollar dubbelt så mycket som den officiella kursen. Och dollar behövs för att kunna köpa många nödvändighetsvaror.

I stället för de utlovade förbättringarna, blev livet sämre. Ilskan blev så stor att regeringen var tvungen att backa. En del av subventionen för el återinfördes och prisökningen på glass på den legendariska glassbaren Coppelia drogs tillbaka.

Men det var eftergifter som gav upphov till hånskratt. Den hårt lanserade tarea ordenamiento som skulle göra livet bättre för alla liknade en nyliberal chockterapi. Att unga kulturarbetare samtidigt mobiliserat på ett sätt som aldrig tidigare: till försvar för yttrandefrihet och andra indivuduella rättigheter som finns inskrivna i den nya grundlagen som antogs i en folkomröstning 2019, gjorde inte saken lättare.

Den 27 november, efter 12 timmars demonstration av omkring 500 personer utanför kulturministeriet, gick vice kulturministern med på ett möte. En delegation på 30 personer som valts av de protesterande kulturarbetarna förde under sju timmar en dialog med viceministern – en helt unik erfarenhet som upplevdes nästan som en historisk vändpunkt. Men redan dagen därpå inleddes en intensiv kampanj i officiella medier som gick ut på att de protesterande kulturarbetarna var betalda »legoknektar« i USA:s tjänst – det vanliga argumentet för att osynliggöra oliktänkande.

Men i dag finns mobiltelefoner och internet och kampanjerna fungerar helt enkelt inte. Inte ens internt bland regimanhängarna. De unga kulturarbetarna tillhör en generation som föddes efter murens fall och för vilka den revolutionära berättelsen inte betyder någonting. De låter sig heller inte, har regeringen tvingats inse, skrämmas särskilt lätt. I stället för att tystna och dra sig tillbaka, fortsätter de och allt de säger och gör svämmar ut på nätet och låter sig inte stoppas av förtalskampanjer. Eller ens hot.

Förmodligen var det allt detta sammantaget som fick Díaz-Canel – eller var det Raúl Castro? – att, med viss desperation, ta ett nytt radikalt steg och öppna ekonomin för mer privata initiativ i syfte att »frigöra produktivkrafterna«. Det tycks som ett steg utan återvändo. Kubanska kritiska ekonomer menar att nästa logiska steg vore en lagstiftning som möjliggör små och mellanstora företag, liksom också kooperativ, att expandera. Om därtill Joe Biden upphäver Trumps restriktioner och återgår till Obamas politik gentemot Kuba kan det kanske skapas förutsättningar för en ekonomisk återuppståndelse. Åtminstone när väl pandemin lagt sig.

Kanske kan det på lite sikt till och med leda till en politisk öppning.

När symbolerna för revolutionen inte längre är närvarande; den heroiska berättelsen om revolutionen har förlorat all lockelse; Venezuela inte längre kan hålla Kuba under armarna och internet har avväpnat censuren finns i alla fall nya förutsättningar.

I slutändan hänger det förmodligen på vad landets bäst organiserade institution, militären, har att säga. Militärer brukar visserligen föredra att ge order framför att föra dialoger. Men de kubanska militärerna leder också landets mäktigaste företag och har därför en bättre känsla för hur en normal ekonomi ser ut än de flesta politiker. Så vem vet? Raúl Castro talade om »strukturella och begreppsliga förändringar«. De strukturella förändringarna tycks ha börjat. Kanske står de »begreppsliga« på tur. Om militären tillåter och byråkratin vågar. <